Just nu har vi ett riktigt vackert vinterväder här i Stockholm, ja i hela Sverige såvitt jag förstår. Utanför mitt köksfönster ser det ut som ett julkort. Hundarna beter sig som ystra valpar när vi går ut och själv känner jag mig som barn på nytt. Det enda som fattas för att vinterdagen ska vara helt perfekt är den gamla sparkstöttingen, som tyvärr är försvunnen sedan länge.

Sådana här dagar kan jag inte låta bli att tänka på vår väderguru Pär Holmgren. Han var tidigt ute när det gällde klimatfrågan, sannolikt för att han var driven nog att kunna se en ljusare framtid som klimataktivist än som vanlig meteorolog. Redan i början av 2000-talet deklarerade han att det inom 20 år (ungefär nu alltså) skulle vara grönt året om i södra och mellersta Sverige och att Vasaloppet senast 2025 skulle vara ett minne blott.

I artikeln kan man läsa att ”Pär Holmgren befarar att Vasaloppet inte överlever sitt 100-årsjubileum 2022” eftersom ”Det blir besvärligare att arrangera och färre och färre kommer att vara intresserade av att åka skidor när vintrarna blir sämre.”

Men nu när verkligheten hunnit ikapp vädergurun, så där femton år efter att han så tvärsäkert uttalade sig, visar det sig att han var rätt galet ute ute, både när det gäller snön och det anrika skidloppet. I själva verket har intresset för Vasaloppet bara fortsatt att öka, långt efter att Pär Holmgren förutsåg dess snara död. 2010 anmälde sig för första gången 50 000 deltagare, 2012 passerades 60 000. Dessutom arrangeras numera även Sommarvasan, med skidåkning på hjul, vilket också är synnerligen populärt.

Inte heller det faktum att Vasaloppet drabbades av snöbrist 2020 styrker Pär Holmgrens påståenden. Loppet har drabbats av snöbrist med jämna mellanrum sedan starten och vid två tillfällen – 1932 och 1990 – så till den grad att man tvingades ställa in.

Sedan den dystra framtidsprofetian har vi också sett flera snörekord, inte minst i mellersta och södra Sverige, bland dem det rikliga snöfallet i december 2012 och som orsakade mängder av olyckor och fick Stockholms kollektivtrafik att stå stilla i flera dagar. 2016 upplevde Stockholm ett snörekord för en novemberdag, då det föll 39 cm snö, som slog de gamla rekorden från 1985 och 2004.

I februari 2020 medförde ett ymnigt snöande rekordstora snödjup i södra Sverige. I Borås uppmättes då ett snödjup på 80 cm, vilket slog det tidigare rekordet på 70 cm som uppmätts 1945. I januari i år har det hittills kommit ”extrema mängder snö” i Norrland, enligt SMHI, och i Stockholm och stora delar av Mellansverige har vi fått vad meteorologer numera kallar ”en snösmocka”.

Det finns alltså all anledning att ta Pär Holmgrens många tvärsäkra spådomar med en rejäl nypa salt. Efter att han själv gjort sig en karriär på att resa land och rike kring och varna för klimatförändringar, och dessutom förklarat att han helst skulle vilja se en diktatur med miljöpartistiska förtecken, är det uppenbart att han lätt kan hemfalla åt både överdrifter och fantasier för att gynna sig själv och sina intressen. Han utnyttjar vädret så mycket han bara kan för att sprida oro bland människor, eftersom det är lönsamt för honom.

Så hur är det då med klimatförändringarna? Ärligt talat är jag alltför dåligt insatt i frågan för att uttala mig om den saken. Däremot är det mycket tydligt att det finns många krafter som tjänar grova pengar på just detta med klimatet, och man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att bli en smula misstänksam. När människor talar i egen sak finns det alltid anledning att vara vaksam, kanske i extra hög grad just när det gäller klimataktivister.

Det kalla, frostiga vintervädret tycks bli kvar ytterligare en tid och likt Anders Leion, som nyligen skrev en härlig text om vinterglädje här på Det Goda Samhället, är jag väldigt förtjust i sådana här kalla, krispiga dagar.

När jag var barn tillbringade jag många sådana här underbara vinterdagar hemma hos min morfar. Där, i den lilla byn utanför Kristinehamn, var det sparkstötting som gällde – på den lilla bygatan utanför staketet kom det sällan några bilar, och inte heller var det någon som sandade den, så det var ”bar å åk” liksom. Sen, när jag till sist var så frusen att jag var tvungen att gå in, bjöds det varm choklad i köket, där det sprakade hemtrevligt i vedspisen och där det alltid var så ombonat och mysigt.

Den där gamla vedspisen, den saknar jag här i min i övrigt trivsamma lilla 50-talstrea. Knastret, doften, den där goa värmen som inte liknar någon annan. Men varm choklad smakar bra oavsett värmekälla – eller varför inte utomhus, i termosen – så här är några tips på goda, varma drycker för kalla vinterdagar.

Varm choklad är förstås en given favorit och den kan göras på många olika sätt, och med flera olika tillbehör. En variant som jag lärde mig av en väninna i New Jersey är att blanda kakao, socker och mjölk och röra ner marshmallowkräm under värmningen. Det finns att köpa i välsorterade butiker även här, och är förstås gräsligt onyttig men gör chokladen härligt krämig, söt och god. Räkna med 1 tsk kakao, 2 tsk socker och 1 msk marshmallowkräm till en normalstor mugg med mjölk – eller skippa krämen och häll i några minimarshmallows i den varma chokladen istället.

Vill du laga varm choklad som på mormors tid rör du ut 1-2 tsk kakao med 2-3 tsk socker och 2 msk hett vatten i en mugg. Fyll på med varm mjölk, rör om och njut! Min moster rörde ibland ut kakaon och sockret med lite vispgrädde och fyllde på med hett vatten. Jag märkte ingen skillnad, jag älskade den där varma chokladen oavsett hur den tillagades.

En annan variant är att helt enkelt blanda het mjölk med mjölkchoklad – syndigt onyttigt men supergott. Beräkna 2-3 dl mjölk och 50 g mjölkchoklad, bruten i bitar. Blanda, och värm och servera när chokladen smält. Funkar förstås också bra med vit choklad eller mörk choklad med hög kakaohalt.

Men varm dryck måste ju inte nödvändigtvis vara choklad. Det är också jättegott att servera het äppeljuice spetsad med lite kanel. Det är dessutom hur enkelt som helst, bara att 1 l äppeljuice i en kastrull tillsammans med ett par kanelstänger. Servera den het, gärna med några äppelskivor i tillbringaren.

En annan dryck jag gör då och då är vaniljmjölk med kardemumma. Det tipset fick jag för många år sen av en kompis från Mellanöstern – hon brukade använda mandelmjölk men jag tar oftast vanlig. Det är bara att värma en kopp mjölk och vispa ner 1 tsk vaniljsocker och 1 tsk grovmalen kardemumma. Hur enkelt som helst och verkligen gott, inte minst en kall vinterdag. Så fyll termosen med något gott och gå ut och njut av vinterkylan!

BILD: Vinterlek på Tomteskolans skolgård under det första läsåret i den nybyggda skolan. Sundsvall 1960.

Trots besöksförbud under rådande pandemi släpptes ett 30-tal anhöriga in till en döende patient på Näl, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i höstas. Efter att de, till skillnad från så många andra anhöriga till sjuka och döende, särbehandlats och fått möjlighet att ta farväl passade de på att vandalisera sjukhuset – eftersom sorgen blev för stor. Så beskriver Sveriges radio det inträffade:

”Dom anhöriga slussades till avdelningen genom låsta dörrar och började slå sönder saker i affekt när sorgen blev för stor.”

Rubriken till inslaget lyder ”30-tal anhöriga stormade Näl – mitt i rådande pandemi”, men i själva inslaget normaliserar man det skedda genom att fortsätta lägga tyngden på de anhörigas sorg, hellre än på deras förkastliga beteende:

”Alla är uppjagade, i affekt, och börjar slå i väggarna. Efter att folksamlingen skingrats så upptäcker man att någon haft sönder en spegel och en TV på avdelningen.”

Det är inte bara Sveriges Radio som tonar ner det som skett, och förvandlar en aggressiv handling till någon märklig form av sorgarbete. Björn Järbur, sjukhusdirektör NU-sjukvården, tycker det hela är en baggis. I en intervju säger han att ”det var en del i en sorgeprocess och ett antal personer släpptes in och så blev det för många på för liten yta helt enkelt”.

Japp. Så är det förstås. Klart man stormar ett sjukhus om man har sorg, och lika glasklart är att man slår i väggar och förstör saker om man är för många på för liten yta. Något annat vore ju otänkbart.

Björn Järbur fortsätter:

”Att personalen gjorde undantag i det här fallet var ett försök att visa omtanke i ett fall med en svårt sjuk patient. Just när det gäller svårt sjuka patienter gjorde vi ett antal undantag för att på något sätt ha en humanistisk hållning till detta och det är väldigt viktigt för anhöriga förstås.”

En humanistisk hållning – jo jag tackar jag. Som givetvis också omfattar förståelse för ett alltigenom vidrigt beteende, för hur skulle det se ut om man ställde krav på människor som är ”i affekt”? Så kan vi ju inte ha det.

Att storma sjukhus och hota personal är otänkbart för de allra flesta svenskar. Den typen av beteende ingår helt enkelt inte i vår kultur. Undantag finns förstås, men generellt uttrycker vi vår sorg på andra sätt än genom att ”slå i väggarna” och förstöra speglar och TV-apparater, åtminstone medan vi befinner oss i det offentliga rummet.

Generellt är vi också rätt duktiga på att vänta på vår tur, vare sig vi är på sjukhusets akutmottagning eller på någon annan institution. Under min uppväxt, och fram till rätt nyligen, var det därför sällan det uppstod hotfulla situationer på ett sjukhus. Men idag är våld och hot vardag för sjukhuspersonal. Det är alltså högst rimligt att tro att detta beteende härrör från kulturer som kommit in i Sverige under senare år.

I nyhetsrapporteringen framgår inte vilken folkgrupp de anhöriga tillhör. Men ärligt talat är det rätt långsökt att 30 etniska svenskar skulle storma en vårdavdelning för att hälsa på en döende anhörig. När våra anhöriga går bort gör de det som regel i sällskap av de allra närmaste, som brukar vara betydligt färre än 30. Det får åtminstone mig att tro att det rör sig om vad som brukar kallas nya svenskar.

Jag tror ärligt talat inte heller att Björn Järbur skulle ursäkta 30 etniska svenskar som gick bärsärkagång på ett sjukhus. Skulle personalen ens ha gjort ett undantag från reglerna? Jag kan naturligtvis inte veta säkert, men min erfarenhet av svenskar får mig att tro att de allra flesta skulle respektera och acceptera ett besöksförbud, även när en anhörig ligger för döden, och att det därför inte skulle uppstå en diskussion om särbehandling. Så har det i alla fall varit med de av mina vänner som mist nära anhöriga under pandemin.

Kommer det dussintals människor på en och samma gång blir det dock svårare. Det stora antalet anhöriga utgör helt enkelt ett hot i sig, vilket förstås skapar rädsla hos personalen och får dem att tänja på reglerna.

Frågan man kan ställa sig är om det här synsättet på vandalisering och våldshandlingar kommer att bli prejudicerande. Kommer vissa gruppers sorg att betraktas som en rimlig orsak till att de löper amok och förstör egendom, och därmed slätas över inte bara av läkare och journalister utan även av rättsväsendet? Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Den som uppehåller sig illegalt i Sverige kan ibland få fördelar som inte ens medborgarna åtnjuter. Det visade sig när Folkhälsomyndigheten informerade om att illegala invandrare – som numera omnämns som ”papperslösa” eftersom det är blivit fult att kalla en spade för en spade – skulle få vaccin mot corona snabbare än medborgare som inte är i riskgrupp.

Det tog hus i helvete och folk blev, med rätta, rasande. För det här är ju inte första gången som skattebetalande medborgare prioriteras ner till förmån för  invandrare, oavsett om de uppehåller sig illegalt i landet eller ej. Fattigpensionärer, som betalat skatt hela sitt liv, får betala full avgift för tandvård medan illegala invandrare har rätt till åtminstone akut tandvård utan kostnad. Köerna till vård, bostäder, omsorg och myndighetshandläggning blir bara längre och längre – och varför? För att landets befolkning har ökat så snabbt, naturligtvis. Den flyktingström som välkomnades av politiker och diverse kändisar 2015 har orsakat enorma påfrestningar på samhällssystemen och bara den mest förljugne skulle förneka det.

När min son fick ett eget förstahandskontrakt i slutet av 2016 hade han stått i Stockholms stads bostadskö i tio år. Tio år var också den tid man kunde räkna med att få vänta innan man fick förstahandskontrakt  just i hans område. Kort efter att han fått sin bostad var kötiden till samma område närmare 12 år. Det skedde givetvis inte av en slump utan berodde på att Stockholms stad fått förhållningsorder uppifrån att prioritera nyanlända före de betalande som redan stod i kön. Det är sådana saker som sätter spår i det kollektiva medvetandet och som gör att människor blir frustrerade, förtvivlade och förbannade. Det är helt enkelt inte okej att medborgare tvingas skaffa andrahandskontrakt, hyra rum eller hitta andra lösningar medan nyanlända seglar förbi i kön.

Det är också rätt givet att det sticker i ögonen på folk att människor som uppehåller sig illegalt i Sverige – och som inte bidrar med en krona i skatt – ska ha förtur till coronavaccinet. Men nu är de illegala invandrarna borttagna från FHM:s exempel på personer som ska få förtur. Ett svar på kritiken, givetvis, men ingen av oss kan veta om man verkligen insett sitt felsteg eller om det bara är ett spel för gallerierna. Kanske (sannolikt?) ligger förturen ändå kvar, bortom medborgarnas insyn.

En gång i tiden hade vi i Sverige det så kallade samhällskontraktet, som innebar att människor som betalade skatt och bidrog till samhällets välstånd skulle kunna räkna med att senare i livet få ut sin del av avtalet, genom hyggliga pensioner, god vård och omsorg på ålderns höst och så vidare. Idag finns inte mycket kvar av det. Visst, det finns fortfarande många som har en pension de kan leva av, och det finns också många äldreboenden som fungerar. Men allt fler svenska pensionärer lever på fattigdomsgränsen och alltför många äldreboenden uppvisar ren misär i fråga om omsorg, vård, mat och utevistelser.

Det har helt enkelt blivit trend att se bortom det egna folket och istället se ut över världen. Mormor Helga, som sitter ensam och isolerad på vårdhemmet, eller i sin lägenhet, som får undermålig mat och som bara får duscha en gång varannan vecka får helt enkelt maka åt sig när det kommer nya, spännande människor från all världens hörn. Och det gör hon snällt. Den äldre svenska generationen ställer inte till med bråk i onödan.

Nedprioriteringen av svenska medborgarna beror förstås också på socialdemokraterna inte vill kännas vid att det, i deras fina och fantastiska samhälle, finns människor som arbetat ett helt liv utan att få ta del av det välstånd de själva bidragit till. För mig blev det väldigt uppenbart för några år sedan, då en god vän till mig, som var fackligt aktiv i Metall, ville dra igång ett soppkök för pensionärer inom ramen för fackförbundets verksamhet. Det blev ett jävla liv från fackförbundets ledning. Hur skulle det se ut? Det kunde ju ge intryck av att det var illa ställt i samhället – det kunde rentav gynna Sverigedemokraterna och andra mörka krafter.

Att arrangera olika typer av projekt avsedda att hjälpa de nya svenskarna gick däremot alldeles utmärkt. I Sverige är det nämligen fult att sätta medborgarna främst.

Nyligen såg jag en brittisk miniserie på SVT Play, Undercover. Det är en thrillerserie som, trots att den var mycket välgjord med bra skådespelare och bra regi, hade mycket märkliga undertoner och gav en fadd eftersmak. Du som inte sett den, men tänker göra det, kan sluta läsa här för texten innehåller ett antal spoilers.

Undercover handlar om den svarta människorättsaktivisten och tillika advokaten Maya Cobbina. För tjugo år sedan (1996) ingick hon i ett nätverk av aktivister som demonstrerade för mänskliga rättigheter på gatorna i Londons förorter – genom nätverkets karismatiske ledare Michael Antwi lärde hon också känna amerikanen Rudy Jones, som dömts till döden för mord på en vit borgmästare, och som hon nu företrätt sedan dess.

Hon kämpar också envetet för att ta reda på vad som hände Michael Antwi, som dog i en poliscell på ett mystiskt sätt efter en demonstration som spårat ur. Den officiella versionen är att ett häktesbefäl begick misstaget att sätta den svarte människorättsaktivisten i samma cell som en ökänd nazist, men Maya misstänker att det inte är hela sanningen. Och för henne är sanningen det absolut viktigaste. Det är i alla fall så hon framställer sig när hon blir erbjuden jobbet som riksåklagare.

Vid sin sida har Maya Cobbina också sin make Nick Johnson. Eller har hon det? Kärleken dem emellan går inte att missta sig på – inte heller kärleken mellan dem och de tre tonåriga barnen – men är Nick verkligen den han utger sig för att vara? Naturligtvis inte. I själva verket är han en undercoverpolis som en gång i tiden närmade sig Maya för att spionera på aktivistnätverket under falsk identitet. Men saker och ting gick inte riktigt som han tänkt sig. Han blev förälskad i Maya och har levt de senaste tjugo åren med en fot i varje läger.

Intrigen är förstås osannolik, för att uttrycka det milt, men serien är likväl oerhört spännande och det är svårt att slita sig. Men den lämnar ändå en fadd eftersmak, för när det visar sig att den dödsdömde Rudy Jones är oskyldig och, av någon märklig form av lojalitet, förtiger att mördaren i själva verket är Michael Antwi, blir det riktigt skruvat. Det enda vi egentligen får veta om mordet är nämligen att den vite borgmästaren ”förtjänade att dö”. Ingen förklarar varför, det är bara en sanning som tittaren ska svälja. Varför? För att Maya Cobbina är så alltigenom rättrådig och omutbar och för att Rudy Jones är så pålitlig och reko där han sitter i sin dödscell som ett offer för den strukturella rasismen.

Att det är seriens hjälte som, under ett besök i USA, tog sig för att mörda en borgmästare framkommer först i slutscenen av serien. Man skulle kunna tycka att en hederlig advokat skulle reagera på det och ställa sig en och annan fråga – till exempel om den här aktivisten verkligen var en så god och fin människa som hon hävdat i tjugo år. Jag menar, vad är det för slags människa som begår ett mord och sen låter en annan man ta skulden?

Men några sådana frågor ställs inte. Här vimlar det av dubbla måttstockar, som möjliggör att en mördare kan betraktas som en hjälte enbart utifrån sin hudfärg – medan andra, som överhuvudtaget inte begått vare sig mord eller andra brottsliga handlingar, blir ondskan personifierade för att de har fel hudfärg.

Undercover slutar med att Maya Cobbina, enligt egen utsago, tänker sikta ännu högre. På vilket sätt framgår inte, men det finns ingenting som tyder på att hon nu vill ta reda på sanningen om Michael Antwi. Snarare får jag intrycket att det nu blir hennes självpåtagna uppdrag att bevisa att vissa vita män förtjänar döden och att vissa svarta mördare borde få gå fria – i sanningens namn.

I Sandvikens kommun tvingas en 89-årig svensk kvinna acceptera att bli duschad av främmande män som arbetar inom hemtjänsten. Diverse uppsatser från olika typer av vårdskolor ger dock vid handen att hemtjänsten generellt har en helt annan inställning när det kommer till äldre invandrare, framför allt muslimer.

I uppsatsen ”Kultur och hemtjänst” framgår att hemtjänsten minsann inte är främmande för att låta vårdtagaren välja – om det är rätt vårdtagare, vill säga:

Informanterna uppger att många t.ex. muslimska kvinnor inte vill att manlig personal hjälper de med den personliga hygienen. När det gäller den personliga hygienen och andra vardagssysslor som den äldre invandraren inte vill ta emot från en manlig personal brukar informanterna lösa det genom att bara skicka dit kvinnlig personal.

Jo jag tackar, jag. Så enkelt kan det alltså lösas om viljan finns. Men det gör den tydligen inte när det gäller en 89-årig etniskt svensk kvinna. I alla fall inte i Sandviken.

I ”Sjuksköterskans möte med patienter som tillskriver sig islam” (Göteborgs universitet) betonar författarna hur viktigt det är att svenska sjuksköterskor har tillräcklig kulturell kompetens för att kunna säkerställa att muslimska patienter känner sig värdigt behandlade.

Det finns många fler exempel på uppsatser och essäer som betonar vikten av att invandrade äldre får en värdig omsorg där deras önskningar respekteras. Hur det känns för en äldre kvinna att tvingas klä av sig naken inför främmande män, och kanske i särskilt hög grad inför män från kulturer där kvinnosynen är en annan än hos oss, verkar dock inte intressera lika många. Men det borde ligga i allas intresse. Hur många av oss kvinnor vill bli tvättade och duschade av män, när vi blir gamla? Och, ärligt talat, hur många av oss vill att män från kulturer, där kvinnor behandlas som boskap, ska få utföra dessa intima sysslor? Jag vill det i alla fall inte, och det skäms jag fan i mig inte för att erkänna.

I regeringens betänkande av värdighetsutredningen 2008 står att läsa:

Många omsorgs- och vårduppgifter är av mycket intim karaktär och kräver respekt och tillit mellan personal och den enskilde. Att själv få bestämma vem som är ansvarig för den dagliga omsorgen och som därmed oftast sköter insatserna förstärker möjligheten till ett värdigt liv. Det kan handla om viljan att bli omskött av någon med samma kön, någon som talar det egna modersmålet eller bara någon som individen tycker bättre om eller känner större förtroende för.

Det här gäller – eller borde gälla – alla som har hemtjänst eller bor på äldreboende. Det säger sig självt att etniska svenskar har precis samma rätt som utlandsfödda att välja vem som ska hjälpa dem duscha, och samma rätt till personal som kan tala deras modersmål. Ändå vet vi av erfarenhet att språkförbistringen är enorm inom svensk äldreomsorg – och att det i väldigt hög grad är etniska svenskar som drabbas. Utlandsfödda har rätt till tolk om de inte förstår vad personalen säger, så varför ska etniska svenskar tvingas finna sig i att ha personal som varken kan förstå vårdtagaren eller göra sig förstådda?

Du som har en anhörig som har det som kvinnan i artikeln, ring, skriv, mejla, ring igen och ställ till ett helvete för hemtjänsten. Och ge inte upp. Om vi inte själva ser till våra intressen kommer ingen annan heller att göra det. Så här kan vi ju bara inte ha det längre.

BILD: Svensk kvinna blåser i näverlur på Råbergsvallen i Delsbo, Hälsingland 1950-tal.

Idag är det Askonsdagen, och den kristna fastan tar sin början. Även om majoriteten av svenskarna antas vara sekulariserade, kanske rentav ateister, så är det likväl många som bekänner sig till den kristna tron och som därmed går in i fastetiden på djupaste allvar. Men medan den muslimska fastetiden ramadan tycks vara allas angelägenhet, såväl mediernas som politikernas går den kristna fastetiden spårlöst förbi. För när hörde du senast en politiker önska landets kristna en fin fastetid?

Vurmandet för islam och dess traditioner har pågått så länge nu att det blivit mer regel än undantag. Islam får helt enkelt inte ifrågasättas, medan kristendomen har ifrågasatts dagligen och stundligen sedan upplysningstiden tog sin början. Det gör också att det finns en enorm skillnad mellan de båda religionerna.

Om den kristna kyrkan hade fått stå oemotsagd genom historien hade vi haft religiösa diktaturer även i de kristna länderna, det förstår minsta barn. För viljan att trycka ner finns ju där, inom alla religioner. Folk kan säga vad de vill om att tron är upplyftande, men även om det naturligtvis kan stämma på ett personligt plan så finns i hela den dogmatiska strukturen ett begär efter makt. Ingen – allra minst en religion och dess företrädare – mår bra av att ständigt smekas medhårs. Kyrkorna har inte lämnat ifrån sig makten frivilligt, oavsett hur fromma deras företrädare än må verka, det har skett med hjälp av modiga människor som vågat kritisera.

Vi har alltså facit på att ifrågasättande och kritik av religionen är av godo för hela samhället. Medan islam fortfarande står och stampar på samma fläck som i begynnelsen har de kristna kyrkorna utvecklats från totalitära maktfaktorer till samhällsaktörer som faktiskt gör betydligt mycket mer än bara kommer med pekpinnar om hur folk (läs: kvinnor) ska klä sig, vad de (igen, läs: kvinnor) ska göra i sängkammaren och hur de (än en gång, läs: kvinnor) bör bete sig.

Paradoxalt nog är det förmodligen på grund av just detta som vare sig medier eller politiker i Sverige uppmärksammar att troende kristna idag går in i fastetiden. Kristen tro räknas liksom inte, inte ens när den utövas av invandrare från Mellanösternområdet. Politiker och journalister känner att de måste visa en särskilt vördnad för muslimer.

Jodå, det är just vad de känner. De är kanske inte alltid medvetna om det men känslan finns där. ”Bäst att uppmärksamma ramadan, skicka en hälsning, skriva något solidariskt på Twitter… ” Det är hyperkonstruerat, bottnat i ett slags exotism där islam är det främmande och fascinerande medan kristendomen är hemtam, tråkig och dammig. En del av det kulturarv som man helst förnekar.

Det är därför Feministiskt Initiativ skickar ramadanhälsningar till sina ”muslimska syskon”, medan de aldrig skulle göra något liknande till ”syskonen” i de kristna kyrkorna (om de nu mot förmodan skulle vara bildade nog att veta att det existerar en kristen fasta). Det är också därför vi aldrig kommer att få se en enda svensk politiker önska de kristna en god fastetid.

Själv är jag helt okej med att kristna får klara sig utan den där speciella vördnad – det är faktiskt en ren lättnad att gemene man inte längre bugar och bockar för präster och biskopar. Och det är rena vansinnet att, som så många gör idag, visa en särskilt respekt och vördnad för islam. Vad islam behöver är istället ett konstruktivt ifrågasättande om den någonsin ska kunna samverka med det sekulära demokratiska samhället. Visar man inte underdånig vördnad för kristna ska man heller inte göra det för muslimer. Det bör räcka med att vi behandlar varandra som människor och jämlikar.

BILD: Askonsdag. Målning av fransmannen Charles de Groux (1866).

”Denna butik tar inte kontanter”. Den snorkiga upplysningen ser vi allt oftare, i takt med att regeringen och bankväsendet i ohelig allians strävar efter att skapa världens första kontantlösa samhälle. Bankerna befattar sig inte längre med de fullt lagliga betalningsmedel som kontanter utgör, vilket har fått mängder med butiker och restauranger att också vägra acceptera kontanta pengar. Att politikerna vill det här lika mycket som bankerna är uppenbart, annars skulle de ha sett till att stävja bankernas folkfientliga strategi. För det finns, för politiker som är lagda åt det maktfullkomliga hållet, en enorm vinst med ett kontantlöst samhälle – det är nämligen det perfekta övervakningssamhället.

Politikernas och bankernas agerande gör också att minsta lilla butik plötsligt tycker att de kan sätta näsan i vädret när människor kommer för att handla med fullt lagliga betalningsmedel. För trots att lagen är mycket tydlig med att man ska kunna betala med kontanter överallt så kan man lätt kringgå den med hjälp av den så kallade avtalsfriheten.

Avtalsfriheten innebär i korthet att alla har rätt att ingå avtal och att avtalsparterna själva väljer vad som ska avtalas, samt hur och med vem avtalet ska ingås. Men begreppet är missvisande. Vare sig bankerna eller de ”kontantfria” butikerna och restaurangerna har ingått något avtal med konsumenterna, och det behöver de inte heller göra. Det räcker nämligen med att de ”informerar” kunderna om vad som gäller. Man skulle kunna säga att de ingår avtal med sig själva medan konsumenten blir fullkomligt rättslös.

Så skulle det inte behöva vara, för det finns en rad undantag från avtalsfriheten och därmed också incitament för tvingande åtgärder från politiskt håll. Men istället för att respektera människors lagstadgade rätt att använda kontanter väljer de styrande att låta detta pågå. Det har lett till att bara omkring sex procent av svenskarna använder kontanter vid sina inköp, jämfört med 78 procent i resten av Europa.

I politiska sammanhang används det som ett argument för att kontanter mist sin betydelse för svenskarna. Så är det naturligtvis inte. Men även om en majoritet föredrar att betala digitalt så rättfärdigar det inte avskaffandet av kontanter. Den procent av befolkningen som av olika skäl nekas konto i banken blir helt utfryst liksom äldre och sjuka som inte kan hantera kort och swish.

Det som är svårast att fatta är att inte politikerna ser hur sårbart ett kontantlöst samhälle blir vid en kris. Digitala bedrägerier ökar lavinartat. De elektroniska systemen kan haverera när som helst. Och det är bara ett par år sedan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gav ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”, och klargjorde att varje svensk ska ha kontanter hemma i händelse av svåra olyckor, it-attacker och liknande – dessutom i mindre valörer. Hur ska vi överhuvudtaget kunna få tag i mindre valörer när det inte ens finns någonstans där vi kan växla in femhundringen från bankomaten?

Det absolut farligaste är naturligtvis att medborgarna i ett kontantlöst samhälle är helt i bankernas och myndigheternas våld. Allt vi gör kan spåras, och kommer sannolikt att spåras, precis lika effektivt som om myndigheterna installerade övervakningskameror i varje svenskt hem. Och det är naturligtvis också det som är den egentliga avsikten med kontantlösa samhället. Det är minst sagt skrämmande.

BILD: Frånsidan av ett svenskt mynt från 1864 med Karl XV:s valspråk: ”Land skall med lag byggas”.

Kylan håller i sig och under sådana här kalla kvällar, när temperaturen kryper ner under 10 grader, tänker jag ofta på min mormor och morfar. På deras uppväxt under det sena 1800-talet, på kärlekssagan mellan bonddottern och den fattige soldatsonen och på hur de tillsammans skapade ett liv åt sig själva och sina fyra barn utan annan hjälp än sitt eget arbete.

Anledningen till att jag tänker mer på dem just nu är väl helt enkelt den att deras liv var så mycket svårare just under kalla vinterperioder. Tidiga mornar blev ännu tidigare när stugan blev iskall framåt gryningen och krävde att man lade in i spisen innan man ens kunde klä på sig. Mjölkningen tog ännu längre tid när man måste bylsa på sig för att sedan ge sig ut i lagården och mjölka med stelfrusna fingrar. Bara en sådan sak som ett toalettbesök tog både tid och kraft i anspråk när man måste göra det på ett iskallt utedass.

Ändå avundas jag mina morföräldrar ibland. Jag avundas dem deras framtidstro, deras strävsamhet, deras självklara mål i livet – att skapa ett gott liv för sig själva och sina barn.

Särskilt mycket har jag tänkt på dem under det här året, när pandemin har skakat Sverige. Min mormor var ju en av alla de som drabbades av spanska sjukan hösten 1918. Hon var knappt 33 år då, höggravid med sitt tredje barn och så sjuk att läkaren gav upp hoppet, men min 32-årige morfar satt vid hennes sida varje ledig stund och vägrade ge upp.

När morfar själv pratade om den tiden gick det inte att missta sig på att det var en svår tid och att han var oändligt tacksam för att mormor tillfrisknade så att de kunde fortsätta att bygga sitt liv tillsammans. Men jag minns också att jag förundrades över den trygghet han förmedlade. Mitt i rädslan för att förlora en älskad hustru visste han hela tiden att hans liv ändå skulle fortsätta. Tillvaron skulle ha blivit svårare, tyngre, sorgligare och barnen skulle ha blivit moderlösa – det som låg i moderlivet skulle inte ha fått födas alls – men han skulle fortfarande ha kvar sitt hemman, sina djur, sina odlingar och sin livsuppgift. Han skulle fortfarande kunna försörja sig och sin familj, eftersom de levde av det jorden och djuren gav, oberoende av vad som skedde i resten av samhället.

Så var det förstås inte för alla. Industrialiseringen var i full gång och många var de arbetare som stretade i fabrikerna, bodde trångt i arbetarbostäderna, vars lön långtifrån alltid räckte till att mätta familjen. Men det fanns fortfarande många små och mellanstora lantbruk som kunde föda en hel familj, och där maten sällan saknades på bordet. Lantbruk där vardagen visserligen kunde vara nog så slitsam och hård, men där livet gick sin gilla gång på ett självklart sätt, i takt med naturen och årstiderna.

Idag finns inte många av de där små lantbruken kvar. De passade inte in i folkhemmet, som ju dels efterfrågade opersonlig stordrift mer än något annat, dels hade svårt att förlika sig med självständiga och egensinniga bönder. Morfar kunde ändå bo kvar i sitt hem till sin död 1979, och även om han med tiden gav upp djurhållningen och lät sina söner ta över det mesta av odlingarna, så hade han fortfarande tillräckligt med grönsaksland, frukt och bär för att slippa handla massproducerat.

Idag är morfars hus, mammas barndomshem och mitt smultronställe under hela uppväxten, jämnat med marken. Den vackra trädgården, som dignade av frukt och bär varje sommar, skövlad och omvandlad till en golfbana i miniatyr av människor som uppenbarligen inte förstår skillnaden mellan att skörda sina egna bär och handla masstillverkad gelé på Konsum. Men mormors och morfars strävsamma liv ger fortfarande eko i mitt och jag bevarar deras minne i ett tacksamt hjärta.

Sedan de mer strikta pandemirestriktionerna infördes i början av januari får högst åtta personer samlas på en allmän sammankomst. Det gäller även gudstjänster, något som föranlett ett upprop där det ställs krav på att öppna upp landets kyrkor för fler deltagare under gudstjänster. Det är dock inte alla som väntar på att regeringen ska hörsamma uppropet. I Sankta Eugenia katolska församling i Stockholm har man istället struntat helt och hållet i restriktionerna.

Det hela avslöjades i den kristna tidningen Dagen, efter att en person som vid flera tillfällen sett att det var mycket folk i kyrkan, gick in för att ta en titt. Han räknade till ett hundratal människor som deltog i gudstjänsten – långt många fler än lagen medger.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om att det bara får vistas åtta personer i en lokal som kan rymma flera hundra. Men nu är det som det är. Och uttalandet från den präst som intervjuas i Dagen ger jag inte mycket för:

–Man kan alltid besöka kyrkan om man håller avstånd från varandra. Kyrkan är öppen under dagens lopp och man kan läsa sina böner. Om prästen samtidigt har sin privata mässa är det naturligtvis okej.

Det är alltså en ren slump att 100 personer kommer till kyrkan för att be samtidigt som prästen firar en ”privat” mässa? Jo, tjena.

Man kan också anta att den gudstjänst som uppmärksammas i Dagen inte är den enda som skett i strid med lagen. Vänner som brukar streama mässan har sagt att de ofta reagerat på att det hörs så många röster i psalmsången.

– Det låter alltid som om det är jättemycket folk på mässan, säger en god vän som streamat gudstjänsten varje vecka sedan de nya, strikta restriktionerna infördes.

Nu har Sankta Eugenia stängt, sannolikt efter att Länsstyrelsen uppmärksammat deras nonchalans mot rådande föreskrifter. På hemsidan skriver kyrkoherden:

”Förbudet mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än åtta deltagare gäller fortfarande. Detta är just nu det som gäller enligt svensk ordningslag.

Så snart flera än åtta personer samlas i kyrkan – och det gäller också enskild bön – blir det enligt de rådande bestämmelserna olagligt. I kyrkan som offentligt rum får aldrig vistas flera än åtta personer.

Mot denna bakgrund har jag tyvärr inget annat val än att i detta läge stänga kyrkan.”

Förstod han verkligen inte inte detta redan innan det avslöjades att de brutit mot åttapersonersgränsen? Man tar sig för pannan. Och ändå inte. För detta handlar om en kyrka. Och i grund och botten är det just det som är problemet. Den religiösa tron står över allt annat. Om det vittnar inte minst det som skrevs på samma församlings hemsida i början av pandemin:

”I forna tider har man hållit böneprocessioner, firat extramässor, fastat och gjort bot i tider av farsot. Nu stängs i många länder och i Kyrkans huvudstad alla kyrkor och det firas inte längre offentliga mässor. Till och med källan i Lourdes med det helande vattnet har avstängts. Vad i all världen är det här? Visst, man ska inte vara dumdristig. Men vittnar inte många av de vidtagna åtgärderna också om brist på tro? Vid sidan av kroppsliga läkemedel finns också andliga sådana. Hur kan vi låta bli att erbjuda dem åt de troende!”

Resonerar man på det här sättet är det inte att undra på att man också sätter sig över det sekulära samhällets regler och förordningar. När man börjar prata om ”andliga läkemedel” i samband med en pandemi så har man nämligen inte kommit särskilt långt i utvecklingen från vidskepelsernas tid. Nu väntar jag bara på att flagellanterna ska börja dra runt gator och torg och försöka piska bort pandemin.

Ingenting kan få politikeradelns floskelmaskiner att gå igång så som rättframma och tydliga kommentarer om invandringens negativa konsekvenser. När Jimmie Åkesson gick ut och krävde ett stopp för den invandring som utgör en social, kulturell och ekonomisk belastning för samhället lät inte kritiken vänta på sig. Människor på flykt kan minsann inte vara en belastning, får vi höra.

Det är naturligtvis bara snicksnack, för det är klart att de kan. Inte för att det är deras mål, naturligtvis, utan för att de kommer från kulturer så väsensskilda från vår egen att de har svårt att acklimatisera sig och bli en del av vårt samhälle. Därför har Sverige under en längre tid konfronterats med många företeelser som är en enorm belastning för samhället, på många olika plan och som härrör just från invandringen. Vad ska man annars kalla hederskultur, månggifte, kvinnoförtryck, barnäktenskap, klansystem och shariapoliser? Berikande för samhället?

Det tror jag inte ens att Annie Lööf och Nyamko Sabuni tycker, om de är riktigt ärliga, trots att de båda två har tutat som mistlurar om det förfärliga i Åkessons uttalande. Så varför kan de inte bara vara ärliga och säga att Åkesson har rätt? Varför kan de inte erkänna att Sverige måste stänga gränsen för den invandring som för med sig sådana här belastningar? För dem är det viktigare att kritisera Jimmie Åkesson än att ta ansvar för Sverige. Det är för mig en gåta att folk som är så förljugna överhuvudtaget lyckats ta sig upp till toppen av ett riksdagsparti.

Det är dock Socialdemokraternas ständigt twittrande allt-i-allo Annika Strandhäll som står för det riktigt skrämmande i sammanhanget. På Twitter skriver hon så här:

”Det är det Sverige han ser 2021. Det är inte mitt Sverige. Hur har vi kunnat tillåta det offentliga samtalet att spåra ur på detta sätt.”

”Det är inte mitt Sverige”. I Annika Strandhälls Sverige ska man alltså inte försöka få bukt med företeelser som är en belastning för samhället, eller undvika att sådana sprids alltmer? I Annika Strandhälls Sverige ska man istället släppa in alla, utan att bry sig ett skvatt om konsekvenserna?

Med tanke på hur den socialdemokratiska, miljöparti-influerade, regeringen agerade under den stora flyktingströmmen 2015, och hur Sverige ser ut idag snart sex år senare, är det uppenbarligen exakt det hon anser. Men varför? Är hon korkad? Struntar hon i hur det går för nationen och dess medborgare? Eller vill hon bara visa sig märkvärdig? Fan vet.

I Annika Strandhälls Sverige ska man dessutom inskränka yttrandefriheten så att ingen får säga eller skriva något som går emot hennes egen och, förmodar jag, hennes partis uppfattning. Jo, det är precis det hon säger när hon frågar sig hur ”vi” (socialdemokraterna och deras allierade?) har kunnat ”tillåta” att man får säga något sådant som Åkesson sa. Det kan bara tolkas som att hon anser att det det offentliga samtalet ska styras uppifrån – av henne själv, kärleksvännen Morgan Johansson och av det övriga politikerväldet.

Det här innebär att Annika Strandhäll, sitt ljuva leende och sin flickaktigt storögda blick till trots, är långtifrån någon demokrat. Men det förstår hon inte själv. Hon är så marinerad i den socialdemokratiska världsuppfattningen om demokrati (att den enda acceptabla formen av demokrati är socialdemokrati) att det för henne ter sig helt naturligt att hennes parti ska ha makten över det offentliga samtalet. Det fria ordet, det uppskattar hon bara när det gäller henne själv och hennes meningsfränder. När det gäller meningsmotståndare skriker hon istället efter censur. Det är så hela det socialdemokratiska partiet ser ut idag.

Istället för att skriva i affekt om att Jimmie Åkesson säger det som allt fler medborgare tycker borde svenska medier därför granska Annika Strandhäll och hennes partikamrater och gå på djupet med den här sortens obehagliga och odemokratiska uttalanden och med hela det socialdemokratiska partiets attityd till demokratin och yttrandefriheten.

Jag funderar ofta på det där med varningstexter på gamla filmer och serier. Ni vet, såna där hemska och otrevliga serier som Blackadder och Pang i bygget, där det förekommer vass och för den unga woke-generationen uppenbarligen obegriplig satir, eller filmer som Lady och Lufsen där en italiensk restaurangägare har italiensk brytning. Eller för den delen den gamla kortfilmen där Kalle Anka har picknick på stranden och lockar till sig en hel drös myror med sin maffiga utflyktskorg.

Jodå, den har varningstext den också. Myrorna har nämligen spejare som bär den sortens fjädrar som brukar förknippas med indi… förlåt, ursprungsamerikaner. Varna, varna, varna!

Mupparna har för övrigt också belagts med varningar, en hel drös dessutom. Jag har aldrig gillat mupparna, inte ens när det begav sig och halva Sverige satt som klistrat framför eländet. Det har dock aldrig slagit mig att det är ett rasistiskt program, förutom möjligen när det gäller de svenska kockarna förstås. Men jag gissar att varningstexterna inte gäller just den delen av innehållet.

Det mest absurda i allt det här är att det överhuvudtaget antas finnas ett behov av dessa varningstexter. Jag menar, det är klart att det finns en väldig massa stereotyper som känns förlegade – det tror jag de flesta är eniga om. Men finns det då ingen kunskap om hur tiderna sett ut och hur de förändrats? Är dagens woke-generation så erbarmligt obildad att den blir kollektivt knäckt av att se filmer och TV-serier gjorda i en tid präglad av ett annat språkbruk, en annan kultur, en annan syn på omvärlden?

Det verkar inte bättre. Och någonstans är det ju vuxenvärlden som har brustit. När vuxna abdikerar och intar ett slags fjortisroll i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och ser upp till barn och ungdomar som vore de profeter, är det klart att det blir konsekvenser.

När jag som tonåring läste Borta med vinden slogs jag, genom hela läsningen, av det fruktansvärt nedlåtande sätt på vilket de svarta beskrevs. Hela romanen genomströmmas av rasism, och det finns ingen anledning att neka till det. Att Scarlett O’Hara i sin oändliga vishet beklagar att de eländiga nordstatarna inte förstår att de svarta minsann är som barn och behöver en fast hand . Bisarrt, för att uttrycka det milt. Men är det något att bli så upprörd över, när det gäller en roman som skildrar tiden strax före, under och efter det amerikanska inbördeskriget ur sydstatsperspektiv?

Jag tyckte inte det. Jag kände ju till slaveriet, inbördeskriget, medborgarrättsrörelsen och så vidare, så jag hade inga problem med att förstå att det fanns slavägare som resonerade precis som bokens hjältinna. Jag blev alltså vare sig chockad eller kränkt, utan skakade bara lite överseende på huvudet och tänkte att det är väl en jäkla tur att saker och ting har förändrats.

Idag kräver istället den yngre generationen att historien skrivs om, så att den passar dem bättre. De kan bli kränkta av allt, precis allt, och vuxenvärlden lyder deras minsta vink – istället för att förklara, berätta och informera. ”Okej, så du blir kränkt av att kvinnorna i filmer från 50-talet är hemmafruar? Trist för dig, men det var väldigt vanligt på den tiden, och ingenting vi tänker be om ursäkt för så här sex decennier senare. Det är bara att gilla läget.”

Mitt i allt det här blir jag också förundrad över att woke-generationen alls kallas för ”woke”. De är ju inte det minsta upplysta och medvetna utan tvärtom totalt historielösa. Vad de behöver är inte varningstexter utan historieutbildning så att de kan lära sig sätta in saker och ting i sitt sammanhang istället för att gnälla.

En 12-årig flicka försvann spårlöst efter att ha rymt från ett jourhem. Jourhemmet hamnade hon på efter att flera av syskonen vittnat om att det förekommit våld i hemmet, och socialtjänsten har varit inblandade en längre tid. Det finns inga tecken på brott och inga spår efter flickan. Hon har nu varit försvunnen sedan den 22 januari.

I Corren står att läsa att flickan försvann på eget initiativ och att polisen sökt, arbetat med inre spaning och hållit förhör med personer i flickans omgivning men utan resultat.

Det här försöker Expressen nu, med Alexandra Pascalidous ivriga hjälp, förvandla till ett exempel på svensk strukturell rasism, både i artikelform och TV-inslag. ”Alexandra Pascalidou har begett sig till Drabantgatan, där Zipporah sågs senast”, får vi veta. Väl där ställer hon ledande frågor till boende som alla uttrycker stor oro och besvikelse över att polisen inte knackat dörr i så stor utsträckning som de borde ha gjort.

Vi som vet hur Alexandra Pascalidou jobbar med myten om den svenska rasismen vet också att hon skulle ha kunnat skapa rasism även av det omvända. Om polisen nu hade knackat dörr i större utsträckning än de gjort hade det givetvis beskrivits som att polisen trakasserade människor av utländsk härkomst. Alexandra Pascalidou kan – och vill – nämligen hitta rasism i allt.

För ett par år sedan ansåg hon att det var rasistiskt att en av rulltrapporna på Rinkeby tunnelbanestation var ur funktion i tre dagar. Det faktum att rulltrapporna vid Gullmarsplan och Hornstull varit ur funktion i veckor vid samma tid gick henne spårlöst förbi, för det är klart att det är mycket jobbigare och framför allt mer diskriminerande för Rinkebyborna än för andra att tvingas gå uppför trappor, eller åka hiss.

I inslaget om den försvunna 12-åringen fick vi också se Pascalidou besöka socialkontoret, där den flickans ärende handläggs. Snabbt klipp till en dramatisk sorti. Handläggaren ville inte ta emot, förklarar hon i menande tonfall och med en blick som antyder att hon vet exakt allt om fallet och att det är den vita svenska ondskan som ligger till grund för att Zipporah är försvunnen.

Lite senare tar hon också tillfället i akt och frågar en advokat om han tror att polisen hade gjort mer om det varit en 12-årig Linnea som försvunnit istället för en 12-årig afrikansk flicka. Det tror han förstås. Han är faktiskt så säker på det att han himlar med ögonen och skrattar lite uppgivet över att någon skulle kunna tro något annat.

Men i Corren får vi en helt annan, och sannolikt betydligt mer balanserad, information om vad som hänt:

”Polisen har ännu inte funnit några tecken som tyder på att flickan ska ha blivit utsatt för något brott, men de anser att hon behöver komma till en ordnad hemmiljö. Därför önskar man nu allmänhetens hjälp för att hitta henne.

– Ingenting som har kommit fram i utredningen så här långt tyder på att hon är på en plats där någon vill henne illa, säger Monica Bergström och fortsätter:

– Men hon är ett barn och hon behöver omvårdnad från sina vårdnadshavare. Därför behöver vi hitta henne, så att hon kan få det. Det känns angeläget.”

Av detta kan man ana sig till att både polis och socialtjänst vet mer om fallet än sekretessen tillåter att de avslöjar. Kanske har de rentav en aning om var flickan befinner sig, utan att kunna få det bekräftat eftersom ingen vill ge dem några upplysningar.

De vet i alla fall definitivt mer om fallet än Alexandra Pascalidou. Hon vet ju egentligen ingenting alls, utan ser bara detta som en möjlighet att än en gång få synas i TV och radio och prata om sin outtröttliga kamp mot den svenska rasismen. Men med tanke på fallets art – där sju av familjens barn omplacerats efter vittnesmål om våld – lär det knappast vara någon inbillad strukturell rasism som ligger bakom försvinnandet. Det är tvärtom högst sannolikt att orsaken står att finna i familjestrukturen.

Att Expressen och Alexandra Pascalidou utnyttjar denna familjetragedi för att hänga ut socialtjänst och polis och, än en gång på obefintlig grund, anklaga hela den vita befolkningen i landet för rasism, är lika förutsägbart som osmakligt.

Så var det då dags igen. Sverige har än en gång drabbats av ett terrordåd, i alla fall om man får tro polisens brottsrubricering på knivattackerna i Vetlanda. Gärningsmannens nationalitet vill polisen inte prata om, något som faktiskt styrker misstankarna om terrorbrott. Hade gärningsmannen haft en etniskt svensk bakgrund hade de sannolikt berättat det per omgående. Men när det gäller misstänkta gärningsmän med annan etnisk bakgrund iakttas större försiktighet. Gud förbjude att folk skulle bli förbannade på muslimska terrorister, liksom.

I skrivande stund vet vi dock inte vad för slags terrorist den här mannen är. Vad vi vet är att han är i 20-årsåldern, och att han sköts i benet vid gripandet. Flera av de stora mediehusens tidningar fokuserar också just på detta och rubriker som ”Man sköts av polis” har flimrat förbi under hela eftermiddagen, ungefär som om det skulle vara det som är det viktigaste i fallet.

Inte förrän under kvällen kom det fram att han var känd hos polisen sedan tidigare, men för vad som kallas ”ringa brott”. Men det säger egentligen ingenting, för idag kan en person som begått dussintals brott få straffrabatt, trots att brottens sammanlagda straffvärde vida övergår gränsen för straff för ringa brott.

Det var strax före klockan 15 på onsdagen som polisen fick larm om att flera personer blivit angripna på flera platser i Vetlanda, totalt fem olika. Sju eller åtta (uppgifterna går isär) personer har skadats, varav tre livshotande. Det kan alltså tyvärr bli så att även detta terrordåd kommer att få dödliga konsekvenser. Och varför? Till stor del för att de styrande har underlåtit att på allvar ta itu med våldsbejakande islamism, av rädsla för att bli kallade islamofober och rasister. När Rakhmat Akilov mördade fem personer, inklusive ett barn, anordnades det fackeltåg mot islamofobi i Stockholm. Jag blir inte det minsta förvånad om det redan i helgen arrangeras en ljusmanifestation även i Vetlanda. Inte för offren, utan för gärningsmannen.

Och om nu detta terrorbrott har helt andra orsaker än islamism? Det gör inte problemet med den våldsbejakande islamismen mindre. Antalet potentiella islamistiska terrorister är åtminstone dubbelt så stort som antalet andra extremister, om man får tro Säpo.

Om det här hade skett i något annat europeiskt land hade det varit fullt pådrag från nyhetsmedierna, med reportrar beredda att ställa svåra frågor till de som är ytterst ansvariga för att terrorister tillåts leva i frihet i landet. Politiska ledare hade snabbt mobiliserat och polisen hade gjort tillslag hos varenda vän och bekant till den misstänkte gärningsmannen – och allmänheten hade också uppdaterats effektivt om vad som hänt. Men vi, vi får inte veta någonting alls, förutom att det finns blodpölar på flera av brottsplatserna.

Våra politiker spottar ur sig floskler i vanlig ordning. Mikael Damberg kallar terrordådet för ”fruktansvärda händelser” och slänger in en brasklapp om att det är ”oklart exakt vad som har hänt och vad motivet varit”. Som av en händelse, liksom, så att ingen ska pekas ut som ansvarig? Man kan riktigt känna hur innerligt gärna han skulle ha önskat att gärningsmannen varit en etnisk svensk, så att han hade vågat formulera sig tuffare.

Hans chef, Stefan Löfven, leker landsfader i vanlig ordning och säger:

”I kväll tänker jag på de som skadats i Vetlanda och deras anhöriga. Jag fördömer det här fruktansvärda våldet. Vi möter dessa avskyvärda handlingar med samhällets samlade kraft.”

Vad den samlade kraften består av, det vet han förmodligen inte själv ens. För så länge vi inte utvisar människor som uppehåller sig här illegalt, och gör noggranna kontroller både vid gränsen och inom landet, lär terrordåden bara bli fler.

Jag har haft några sömnlösa nätter ett tag. Det händer periodvis, särskilt när en årstid övergår i en annan, och det är ingenting som bekymrar mig nämnvärt. Det är bara att gilla läget, som det heter, och försöka utnyttja de tysta, stillsamma nattimmarna till att ha det så gemytligt som möjligt.

Det bästa med att vara vaken om natten är att man får höra fåglarna vakna och börja kvittra. Efter flera veckor med minusgrader är det plötsligt så milt att man kan sitta och skriva för öppet fönster klockan 4 på morgonen, och oj vad fåglarna är pigga och glada vid den tiden. Det är rena njutningen att lyssna på dem.

Det finns en nackdel med nattvaket också, nämligen tankarna. Aldrig blir tankarna så påtagliga som när man är alldeles ensam och hela världen sover runt omkring en. Främst tänker jag på den märkliga tid vi lever i, och då menar jag inte nödvändigtvis pandemin utan det samhällsklimat som smugit sig på oss. Från att ha varit ett folk som haft tillit till de folkvalda, och känt hopp inför framtiden, har vi blivit splittrade, frustrerade och ångestfyllda. Och det beror naturligtvis på att de folkvalda svikit och fattat beslut som skadat oss som nation.

Många ser nog hösten 2015 som en milstolpe för det totala sveket. Den där hösten då politiker, kändisar och mediehus gjorde ett stort nummer av sin öppenhet och tolerans, och välkomnade alla – precis alla – över gränsen. Stefan Löfvens Europa byggde minsann inte murar, hette det, och den som andades om att det kanske kunde vara på sin plats med en och annan restriktion fasciststämplades per omgående.

Public service hjälpte till genom att hänfört basunera ut att vi översköljdes av ett ”kompetensregn”. Det var skrattretande förstås, men skrattet fastnade snabbt i halsen eftersom det innebar risk för smutskastning och karaktärsmord att kritisera de uppenbara lögnerna. Dessutom var det förljuget även utifrån det humanitära perspektivet. Om politikerna verkligen ansåg att de gjorde rätt som öppnade gränserna på vid gavel, varför behövde de då mobilisera medierna att ljuga om de asylsökandes kompetens? Är det verkligen kompetensen som är avgörande för om man ska välkomna människor eller ej? Makten visste att de gick emot folkets vilja och försökte desperat tota ihop en lögn för att rättfärdiga sitt agerande.

Härom dagen skrev Johan Ahlenius en väldigt bra krönika här på Det Goda Samhället. Han påpekade att det som idag ofta karakteriseras som ”hat och hot” för inte alltför längesen beskrevs som en proteststorm. Men eftersom uttrycket proteststorm antyder att det finns något att protestera mot så har man målmedvetet avskaffat det. All kritik mot politikerna är numera likställt med hat och hot, eftersom det helt frikänner dem själva från klandervärda handlingar.

Det här nyspråket har bidragit enormt till folkets frustration. Människor känner allt starkare att de inte längre kan tala fritt ur hjärtat. Och att de har rätt i sin oro blev väldigt tydligt när skattefinansierade public service för en tid sedan infiltrerade en Facebookgrupp som intar en kritisk hållning till regeringens och folkhälsomyndighetens coronastrategi. Denna grupp hängde de ut som en ”dold” grupp som oroar ”experter”.

För det första finns det inget sådant som dolda eller hemliga Facebookgrupper, utan bara öppna och slutna. Och på sociala medier, så väl som i verkliga livet, har människor givetvis rätt att umgås med människor de har något gemensamt med. En sluten grupp kan lika gärna fokusera på tamråttor eller missionshusens historia som på den svenska coronastrategin.

Det är klart att Sveriges radios energiska granskare vet detta mycket väl – de väljer alltså medvetet att framställa den här gruppen som ett slags kuppmakare på väg med stridsvagn till Rosenbad. Här har vi nämligen en grupp människor som, sinsemellan, diskuterar coronastrategin och även upplyser politiker och medier i andra länder om situationen i Sverige. Och det är naturligtvis inte bra för Sverigebilden.

Kritik mot myndigheter och regering brukar normalt endast anses oroväckande i en stat med totalitära anspråk. Så vad säger det om tillståndet i Sverige att statliga medier rapporterar om detta som om det vore något slags kuppförsök?

BILD: Månljus. Målning av ryssen Ilya Repin (1896).

Redan när det blev känt att gärningsmannen i Vetlanda är av utländskt ursprung började jag fundera över vem av finrummens skribenter som skulle hinna först med ett deltagande tweet, där inte bara offren beklagas utan även gärningsmannen. Jag behövde inte vänta länge innan Göran Greider tog till orda:

”Tragedin i Vetlanda. En trasig människa attackerar med kniv oskyldiga. Vågor av sorg, oro, berättigad ilska sköljer över hela landet. Förövarens härkomst utlöser hatreaktioner. Den onda spiralen. I fjärran av ett våld hemsökt Afghanistan. Denna tid, detta våld, dessa tragedier.”

Vi känner igen språkbruket och tonen från den drapa han skrev om terroristen Mohammed Merah, som mördade sju personer varav tre barn i en terrorattack i Sydfrankrike 2012. Merah var ”söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.”

Söndersliten. Trasig. Det var inte Mohammed Merahs fel att han mördade barn. Det var samhället som bar skulden.

Ledaren plockades snabbt bort från Dalademokraten. Kommentarerna var för hatiska, rasistiska, islamofobiska eller vad fan de nu dillade om men det var givetvis rent trams – i själva verket insåg förmodligen till och med Göran Greider själv att det var lite väl magstarkt att försvara barnamord. Men internet glömmer aldrig, och hela texten går att läsa här. Läs den gärna. Läs sedan Greiders tweet en gång till.

Även gärningsmannen i Vetlanda är ”trasig”, tror sig Göran Greider veta. Lika mycket ett offer som de människor han knivhuggit. Sannolikt ännu mer. Misshandlad av samhället, skjuten av polis, hatad av onda svenskar. Söndersliten av orättvisor och främlingsfientlighet, precis som Mohammed Merah. Utsatt och övergiven i det kalla, ogästvänliga västerlandet.

”Förövarens härkomst utlöser hatreaktioner”, skriver Greider bekymrat, som om det där med förövarens härkomst är irrelevant i sammanhanget. Det är det naturligtvis inte. Det är tvärtom i högsta grad relevant. Det är fullkomligt naturligt att det väcker hat när en gärningsman från ett annat land utför ett sådant här brott mot hela samhället. Det är så människan fungerar, oavsett vart i världen man kommer. Det handlar om en nedärvd vilja att försvara den egna personen, familjen, byn, nationen och så vidare. En attack utifrån upplevs alltid som ett hot mot samhället.

Den som inte förstår det saknar självbevarelsedrift, självkänsla, respekt för det kollektiva kulturarvet och för samhället och samhörighet med det egna folket. Den som däremot är medveten om det, men vägrar erkänna det, är en lögnare.

Vilken kategori Göran Greider tillhör är svårt att veta säkert. Han ger ofta sken av att vara bildad nog att ha grundläggande kunskaper om den mänskliga naturen, men han framstår lika ofta som direkt infantil. Det sistnämnda kan dock bero på att han är så mån om att få vara med och mingla i det massmediala finrummet att han hellre lägger vett och sans åt sidan än tvingas stå utanför och kika in. Det är plågsamt uppenbart att han tror att hans försvarstal för mördare och våldsverkare ger honom pluspoäng i de politiskt korrekta kretsar där han trivs bäst. I Sverige anses det ju finare att tänka på gärningsmän än offer, precis som det anses viktigare att skydda icke-medborgare från kritik än att skydda medborgare från våld och terror. Det är klart att Greider är medveten om det.

Jag undrar vad min morfar skulle ha sagt om han hade vaknat upp ur sin eviga sömn och läst Göran Greiders tweet eller, för den delen, drapan om Mohammed Merah. Eller nej, det undrar jag förresten inte alls. Jag vet precis vad han skulle ha sagt:

-Den där stôllen, han ä väl ingen rekti kar ändå. Dä ä synn ôm en.

Särskilt subtil var han inte, min morfar, det erkänner jag villigt. Men han var en riktig karl, som tog hand om de sina, som kände ansvar för samhället och för landet, och som visste att en riktig man står på offrens sida. Och en man som Göran Greider, som i smaklös vulgaritet osynliggör våldsoffer och sprider sitt empatilösa gift, riktat mot det svenska samhället och dess medborgare, skulle enbart ha väckt hans djupaste förakt.

-Mycket tyder på att de här offren är slumpvis utvalda. Dom var på fel plats vid fel tillfälle, helt enkelt.

Så säger Vetlandapolisen Jonas Lindell när han intervjuas i SVT:s Rapport om knivattacken i onsdags. Intervjun kan ses ca 5:18 minuter in i programmet och eftersom SVT:s reporter inte ställer någon motfråga till polisen får man anta att det är precis det svar han är ute efter.

Att brottsoffer är ”på fel plats vid fel tillfälle” är en standardreplik så snart det sker ett våldsbrott av något slag. Det blir liksom enklast så, för annars kan ju folk börja fråga sig varför gärningsmannen befann sig på den där platsen och så kan vi ju inte ha det. Gärningsmän ska det daltas med. Gärningsmän ska man ta hänsyn till. Gärningsmän får inte stigmatiseras.

Offren däremot, dem är det inte lika noga med.

En seriös reporter skulle naturligtvis ha ställt Jonas Lindell mot väggen och ställt de svåra frågorna. Hur i helvete kan man vara på ”fel plats vid fel tillfälle” när man är ute och handlar i matvarubutiken? När man strosar på stadens gator? När man är på väg hem från jobbet? När man lever sitt vardagsliv? Men inte då. Inte ett knyst. Inte så mycket som ett litet pip från SVT-reportern.

Det tyder på en rätt kass tankeförmåga, tycker jag. För vad den där Vetlandapolisen egentligen sa, när han påstod att offren var på fel plats vid fel tillfälle, var att människor ska vara beredda på att råka illa ut när de handlar mat, går till och från jobbet, och så vidare. Och det är vad alla, som använder detta stendumma uttryck, säger. Okej, de kanske vräker ur sig det automatiskt, utan att riktigt fundera närmare över innebörden, men det är fan i mig ingen ursäkt. Man måste väl kunna tänka och reflektera över sina egna ord? Eller är de här människorna radarstyrda och helt oförmögna att tänka?

Så här enkelt är det: Den som bestämt sig för att handla mat, och därför befinner sig på Willys i Vetlanda en onsdagseftermiddag i mars, är på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle. Punkt.

Att påstå att personen är ”på fel plats vid fel tillfälle”, bara för att en kretin bestämt sig för att försöka mörda så många som möjligt med kniv på samma plats just vid det tillfället, är direkt oanständigt.

Jonas Lindell får mig att tänka på alla stolliga uttalanden som skedde i samband med en skjutning i Nacka för ett par år sedan, då några yrkeskriminella sköt mot en lägenhet i ett hyreshus och som bland annat träffade en taxichaufför och en student. Taxichauffören väntade på en kund i sin bil. Studenten passerade huset på sin planerade väg från punkt A till punkt B.

De var båda, med andra ord, på exakt rätt plats vid exakt rätt tillfälle. Både polis och journalister påstod dock att de befann sig på fel plats.

Det är häpnadsväckande. Hur kan en taxiförare befinna sig på fel plats när han gör sitt jobb och ska hämta en kund? Den som hävdar det måste ju vara på gränsen till imbecill.

När jag skrev om detta senast här på Det Goda Samhället avslutade jag med följande rader:

”Hur ska vi då komma tillrätta med det här oskicket? Ett förslag är att reagera och agera varje gång polis, åklagare och journalister häver ur sig de här slitna och nedvärderande flosklerna. Skriv insändare och debattartiklar. Ställ besvärliga frågor i mejl. Kommentera på sociala medier och i tidningarnas kommentarsfält. Ring upp åklagare och polis och fråga vad de egentligen menar. Var saklig, artig men enveten. Rom byggdes inte på en dag, men någonstans ska man börja. Offrens värdighet måste försvaras och skuldbördan måste flyttas dit där den hör hemma.”

Det är lika aktuellt idag. Låt inte polis och medier komma undan med påståendet att offren i Vetlanda befann sig på fel plats. Det var gärningsmannen som var på fel plats. Det är alltid och utan undantag gärningsmannen som är på fel plats. Det minsta svenska folket kan begära är att poliser, såväl som journalister anställda på public service, förstår en så enkel sak.

Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.

Det finns sannolikt flera anledningar till det. En är förstås direktiven från politikerna. De politiker som yttrat sig har gjort det väldigt luddigt, och det är uppenbart att de vill att det här ska betraktas som en ”händelse” och inte en terrorattack.

Detta har fått de stora mediehusen att redan tidigt slå fast att Sultani var en snäll och lugn grabb som blivit ledsen och upprörd över Sveriges ”kallsinniga” bemötande och drivits till dådet på grund av samhället. När ribban satts på den nivån är det givetvis inte önskvärt att det kryper fram att han vräkte ur sig den vanligaste verbala symbolen för en terrorattack.

En annan, och kanske ännu viktigare, orsak är att Lamotte är just Lamotte. En jobbig jävel som kör solo, som struntar i att han blir uthängd i finmedierna och förlöjligad av politiskt korrekta Södermalmsjournalister, och som vägrar rätta in sig i ledet. Att tiga ihjäl hans avslöjande om Vetlanda-attacken har förmodligen högsta prioritet just nu.

Så kan man lita på Joakim Lamotte? Ja, det är jag faktiskt ganska övertygad om. I sin roll som journalist har han helt enkelt inte råd att fara med osanning. Till skillnad från journalister som är fast anställda på de stora mediehusen, och som har en hel hoper chefer som håller dem om ryggen, står Lamotte ensam med sina läsares förtroende som enda möjlighet att fortsätta sitt journalistiska arbete. Skulle hans läsare komma på honom med att dikta ihop ett vittnesmål från terrorattacken i Vetlanda skulle han snart ha dem emot sig, istället för med sig.

Men den största anledningen till att jag tror på Lamotte är att det, efter alla drev och hatstormar, skulle ha kommit fram om han ljugit. Tidningarna skulle helt enkelt ha svämmat över av triumferande rubriker. Vad var det vi sa, liksom…

Men hittills har vi inte sett några sådana rubriker. Istället får Lamottes kritiker nöja sig med att gnälla på att han ”vinklar” sina nyheter, ungefär som om de själva skulle vara opartiska, och deras ve och klagan består mest av ett indignerat känslosvall. Arbetaren, beskriver honom som ”otäck” i största allmänhet, för att hans ”plattformar i sociala medier har kommit att följas av allt fler” och för att han oftare uppmärksammar gruppvåldtäkter (där gärningsmännen till nära 60 procent är utlandsfödda) än våldtäkter som sker inomhus. Arbetet hånar honom för att han agerar på tips (ungefär som om inte alla journalister gör det) och kallar hans verksamhet för ”farlig drevborgarjournalistik”.

När Joakim Lamotte återger ett av Vetlandaoffrens vittnesmål tror jag alltså att det har gått till precis så som han säger, så som det står återgivet på hans Facebooksida:

”Han vet inte hur han någonsin kommer att kunna våga gå på gator och torg igen, samtidigt som han är tacksam över att han lever. Han uttrycker också missnöje mot våra politiker som, enligt honom, bär ansvar för att ha skapat det här otrygga samhället.

Under samtalet frågar mannen mig flera gånger: ”Hur ska vi göra för att folk skall förstå? Varför blundar politikerna för problemen? Måste de själva råka ut för något innan de tar situationen på allvar?”

Mannen berättar även ingående om hur det gick till när han blev attackerad och det han minns allra tydligast är att Tamim Sultani skrek ‘Allahu akbar’ innan han högg kniven i honom.”

Här är det alltså, svart på vitt. Ett vittnesmål som inte passar in i det narrativ som politiker och journalister enats om. Således ignoreras det av makten. Frågan är om det är relevant för polisen eller om även de väljer att strunta i offret för att Vetlanda-attacken ska kunna sopas under mattan så snabbt som möjligt.

Jag kan fortfarande häpna över hur lättvindigt vissa tar till rasistkortet när de känner sig trängda och inte riktigt förmår läsa en text i sin helhet och än mindre argumentera för sin sak. Det är som om det sitter i ryggmärgen på dem. Och allra mest förvånad blir jag när det sker inom bekantskapskretsen.

Efter alla dessa år som alla former av kritik mot den förda migrationspolitiken avfärdats som rasism, fascism, nazism och fan och hans moster borde jag naturligtvis veta bättre. Men när vänner och bekanta, som man känt i flera år, plötsligt tar fram rassekortet så får det mig fortfarande att skaka lite frågande på huvudet.

Det hände mig nyligen, när jag delat en text jag skrivit om terrordådet i Vetlanda, där jag ifrågasätter vissa mediepersoners vinkling av dådet. Varför är det just gärningsmannen det vurmas för? Varför inte offren?

Att jag alls väckte frågan innebar för en person (som jag känt i flera år) att jag inte tycker att utlänningar har samma värde som svenskar. Som om jag alltså helt plötsligt skulle sluta värna offren om gärningsmannen vore svensk.

Varför inte istället ta en funderar på om de skribenter som värnar utländska brottslingar skulle inta samma förlåtande synsätt om brottslingarna vore etniskt svenska? Men den frågan behöver man kanske inte ens ställa, eftersom svaret redan är dokumenterat. Vi vet alla att Anton Lund, som utförde ett vidrigt hatbrott mot utländska medborgare i Trollhättan, beskrevs på ett helt annat sätt i medierna än gärningsmannen i Vetlanda, terroristen på Drottninggatan och mördaren på IKEA i Västerås.

Så vem är det som är rasist? Den som anser att människor har ett ansvar för sina handlingar oavsett ursprung och etnicitet – eller den som menar att utlänningar har lite mindre ansvar än oss andra?

Det sistnämnda, givetvis. Att ständigt skylla på samhället och på elaka svenskar så fort en utländsk medborgare begår ett grovt brott är i högsta grad rasistiskt, eftersom det innebär att man inte tror utländska medborgare om att kunna ta ansvar.

Den formen av rasism har dock etablerat sig som antirasism i Sverige. Ju godare antirasist, desto större benägenhet att ansvarsbefria utländska medborgare från gärningar som de absolut aldrig skulle acceptera från svenskar. Och det tar sig helt vansinniga uttryck, som när en flyktingengagerad kvinna skrev på Facebook att knivmannen i Vetlanda ”mår fruktansvärt dåligt” och förnumstigt förklarade att ”Man kan göra sådana dumma saker då.”

Dumma saker, jo tjena. Typ rycka upp grannens tulpaner ur rabatten, klottra på ett elskåp, sparka på en bil och knivhugga sju personer i syfte att mörda, liksom.

Det är något som är allvarligt fel i samhället när människor ens tänker i de här banorna. Vad har man för moralisk kompass om man tänker på mordförsök som ”dumma saker”? Det skulle vara intressant att få veta om samma goda, fina antirasist tycker att även Anton Lund gjorde ”dumma saker”. Av någon anledning tvivlar jag på det.

När jag ser hur människor som anser sig utgöra ”goda krafter” vänder ut och in på sig själva för att försvara attacken i Vetlanda blir jag fysiskt illamående. Det är helt enkelt inte friskt att så ohämmat värna en gärningsman och vända ryggen åt offren, och ändå är det just detta som anses vara det rätta och riktiga. Det gör mig på allvar oroad inför framtiden. För vem kan man egentligen lita på om krisen och kriget verkligen kommer på allvar, i hela landet samtidigt? Inte på den som vill bagatellisera ett terrorattentat och skylla det på medborgarna, det är då ett som är säkert.

På senaste tiden har jag börjat fundera lite över polisens roll i det svenska samhället – eller, snarare, hur polisen själva uppfattar sitt uppdrag. Är de verkligen vårt skydd mot kriminalitet och brottslingar eller är de numera en politiserad myndighet som bedömer brottsliga handlingar utifrån gärningsmännens förmodade socioekonomiska omständigheter?

Vi har länge sett hur poliser hänvisar till just dessa omständigheter, då de blir tillfrågade om brott och brottslingar. När barn rånas har de haft för dyra jackor, och när vuxna rånas är det klockorna som är för luxuösa. Under det senaste året har vi också sett hur olika polisen förhållit sig till människor som brutit mot pandemirestriktionerna.

I somras, när tusentals unga demonstrerade mot amerikansk polis och bröt mot restriktionerna om max 50 personer på allmän plats, var polisen ålagd att ha ett ”tålamod av guld”, något som bland annat fick en polis att ödmjukt böja knä inför demonstranterna. Förortskidsen måste man vara snäll mot, de är utsatta.

När något tusental personer nyligen demonstrerade mot coronarestriktionerna var tonen en annan. ”Det är givetvis uppseendeväckande dåligt omdöme och helt oacceptabelt” sa Mats Löfving, regionpolischef i Stockholm.

Man kan tycka vad man vill om de här demonstrationerna, men det faktum att polisen hanterar dem olika beroende på vilka grupper de har att göra med är bekymmersamt. Black Lives Matter-rörelsen ska strykas medhårs – människor som är kritiska till Sveriges coronastrategi ska hållas kort. I dessa dubbla måttstockar finns en tydlig politisk agenda som inte alls hör hemma hos en myndighet, allra minst hos polisen, men som polisen själva verkar omfamna med hull och hår.

Det finns därför all anledning att fundera på om vi kan lita på polisen när det verkligen gäller. Om jag som medelålders vit kvinna skulle bli nerslagen och rånad, och om gärningsmännen tillhörde någon av de grupper som anses särskilt utsatta, hur skulle polisen bemöta mig då?

– Det bästa är ju att lämna guldsmycken och annat dyrbart hemma när man går ut, av hänsyn till människor som inte är lika lyckligt lottade. Alla har ett ansvar för människor som lever i social och ekonomisk utsatthet, och du har verkligen brustit där, genom att provocera i onödan.

– Provocera?

– Ja det förstår du väl själv att det sticker i ögonen på utsatta människor att se folk vältra sig i lyx som de själva inte har råd med.

– Lyx? Alltså, jag hade bara mitt halsband och min vigselring och…

– Ja du ser ju själv. Vigselringen var väl i guld? Du förstår väl ändå att det är olämpligt att gå runt och visa upp den för människor som lever i utsatthet?

– Jag vet inte, men nu vill jag ju anmäla det här, jag fick faktiskt några ganska hårda slag i ansiktet också och…

– Nu får du tagga ner lite här. Om du hade lämnat ifrån dig alltsammans utan att bråka så hade du förmodligen klarat dig utan den där blåtiran och den knäckta näsan. Tänk på det nästa gång.

– Men anmälan då?

– Vi bedömer inte att det finns grund för anmälan. De som rånade dig har det svårt nog som det är, på vilket sätt skulle det hjälpa om de fick en anmälan på sig?

– Det här är ju inte klokt, du måste ju skämta?

– Nu ska du bara ta det väldigt lugnt och inte tjafsa, för du vill väl inte att vi ska ta med dig till stationen? Det bästa du kan göra är att gå hem och tänka över det här och sen se till att det inte upprepas.

Vi är inte där än. Det finns fortfarande en väldig massa bra poliser, som gör sitt jobb oklanderligt och som verkligen står på offrens sida. Men räcker det, när myndighetens ledning så totalt anammat socialtjänstens syn på brottslingar? Jag tror tyvärr inte det. För när gärningsmän betraktas som utsatta så kommer skulden per automatik att läggas på deras offer. Mot de offerkoftor som stickas åt kriminella idag finns inget försvar.

BILD: Två poliser, en i modern uniform och en i gammal, gör reklam för utställningen ”Polis -65” på Tierps yrkesskola.