Politisk korrekthet – eller wokeness som det kallas i Storbritannien – når nya höjder av absurditet när Channel 5 drar igång inspelningarna av en ny serie med Tudorkungen Henrik VIII och hans hustru Anne Boleyn i fokus. I den nya serien spelas Anne Boleyn av den svarta skådespelerskan Jodie Turner-Smith.

Det nya dramat annonseras som ”convention challenging”, normutmanande, och påstås utmana hela den vedertagna bilden av Anne Boleyn, och dessutom skildra hennes historia ur ett feministiskt perspektiv.

”Vi är fullkomligt exalterade över att ha den magnetiska Jodie Turner-Smith ombord för att fånga Annes beslutsamma strävan efter att bli jämställd med männen och bana väg för sin dotter” skriver de entusiastiska serieskaparna.

Vän av ordning – och av att historiska personer skildras på ett någorlunda rättvisande sätt – tar sig naturligtvis för pannan. Här har vi alltså ett överentusiastiskt woke-gäng som har beslutat sig för att rida på Black Lives Matter-trenden och i namn av jämställdhet och modernitet försöka skriva om historien, inte bara genom att tilldela drottning Anne en hudfärg hon inte hade utan dessutom egenskaper som ingen har minsta aning om ifall hon alls besatt.

I den dokumentation som finns om Anne Boleyn finns ingenting som tyder på att hon var någon sorts feministisk profet, eller att hon hade ambitioner att bli jämställd med Henrik VIII – vi vet inte ens om hon ens kände till ordet jämställdhet, det är knappast troligt. Ambitionen att gifta sig med kungen och få en drottnings makt hade hon visserligen, men den ambitionen kom sannolikt i lika hög grad från hennes äregiriga och makthungriga familj.

Inte heller banade Anne Boleyn vägen till tronen för sin dotter. Att denna senare kom att bli den legendariska Elisabet I av England hade med omständigheterna att göra, snarare än med något slags feministisk framåtanda hos modern. Anne Boleyn dog när Elisabet bara var tre år gammal och var lika hjälplös och maktlös inför kungens envälde som alla andra vid hovet, och i landet.

Att hon blev avrättad på felaktiga grunder, och mest för att kung Henrik hade tröttnat på henne och hellre ville prova lyckan med Jane Seymour för att försöka få en manlig tronarvinge, är en annan sak. Det finns knappast någon, ens bland hyfsat insatta i Tudorkungarnas och -drottningarnas historia, som ser något rättfärdigt i Anne Boleyns död, men på vilket sätt får hon upprättelse genom att hon plötsligt ska porträtteras som svart istället för vit?

Men kanske kan serieskaparna ändra även på detta när de ändå är igång. Varför inte ändra slutet för drottning Anne, så att hon överlever halshuggningen och får leva ett långt och framgångsrikt liv som Tudorerans främsta kvinnosakskvinna? Ingenting är främmande för den som, i den inbillade godhetens namn, kämpar för att revidera historien och omskapa den utefter samtidens krav. Man får kanske vara tacksam så länge de inte bränner alla de historiska dokument som berättar sanningen.

Julen är här, risgrynsgröten är färdig att avnjutas och Jansson står i ugnen och sprider väldoft. Hos oss är det traditionell svensk julmat som gäller, med skinka och dopp i grytan, rimmad oxtunga, köttbullar och prinskorv, Jansson och olika sorters sill. Och så grisfötter, förstås. Kokta och serverade som aladåb, precis på samma sätt som mamma gjorde och mormor före henne. Om jag måste välja en enda favorit bland det svenska julbordets alla delikatesser så är det just grisfötterna. Det är bland det godaste jag vet.

Många klassiska rätter på julbordet, såsom skinka och grisfötter (och fläskkött överhuvudtaget), dopp i grytan och olika kålrätter har mycket gamla anor. Andra är lite nyare. Prinskorven tillkom i början av 1900-talet och Janssons frestelse lär ha skapats någon gång på 1920-talet. Julbordet ser också lite olika ut i olika delar av landet. På julbordet hemma hos morfar och moster i Kristinehamn, där vi alltid firade jul när jag växte upp, fick det varken fattas hemgjord värmlandskorv eller bruna bönor till det småvarma. Brysselkålen var också ett måste. Långkål och brunkål, däremot, var det jag själv som införde i vårt julfirande när sonen var liten.

Julen är den tid då människor blir som mest intresserade av de gamla traditionerna, inte bara när det gäller maten utan även andra saker. Kanske ställs det gamla änglaspelet fram, kanske hängs det flaggor i julgranen och kanske ställer man ut ett fat gröt till tomten när det börjar skymma på julaftons kväll. Och det är precis som det ska vara. Just nu på jul, och runt andra högtider, minns vi våra kära som gått före, och de sammanhang vi haft i livet, och då är det klart att vi vill anamma våra seder och traditioner.

Det är just för att ”vanligt folk” älskar sina traditioner som de stora mediehusen brukar kabla ut en massa pekpinnar om hur osvenska alla svenska traditioner är just till jul. Det tycks vara en av mediernas största uppgifter att upplysa svenskarna om att ingenting är svenskt, allt för att folk ska känna sig lite generade och korkade för att de brukar prata om sina traditioner som svenska. Men i år har det värsta tramset faktiskt uteblivit. Kanske har covid-19 tagit musten ur dem, helt enkelt. Kanske känner de själva en längtan efter just de traditioner som de annars normalt brukar beskriva lite nedlåtande från sina ergonomiska kontorsstolar på de fina redaktionerna.

Undantag finns förstås och ett av dem är – givetvis – Dagens Nyheter. Den självutnämnda fyrbåken för öppenhet, tolerans och godhet uppmanar oss att önska varandra God helg istället för God jul. Det är ”vänligare”, tydligen.

Hur uttrycket ”god jul” kan anses som ovänligt är för mig en gåta, men allt är möjligt i DN:s värld. Jag förmodar att den omtänksamme skribenten i DN helt enkelt ömmar så till den milda grad för människor som inte firar jul att tanken på hur oerhört kränkta de måste bli av en julhälsning är för svår att stå ut med. Dags att fostra svenska folket, med andra ord. Och för all del, DN:s toleransarmé får gärna önska sina vänner god helg om de hellre vill – det är ett gammalt och beprövat uttryck och på julkorten från förr är det inte sällan just denna fras som står skriven med snirklig stil.

Själv önskar jag god jul precis som vanligt, och en särskilt god jul önskar jag till alla äldre, som under coronaåret 2020 fått finna sig i att yngre och mindre utsatta grupper har härjat runt lite som de velat, utan några konsekvenser. Det är ju de unga som är vår framtid, brukar det heta, och hänförelsen över ungdomen tycks inte ha bleknat, trots att ungdomarna stått för de mest korkade och hänsynslösa beteendena under coronapandemin. Demonstrationer och manifestationer, studentfester och nattliv, medan de äldre fogat sig i restriktionerna och tagit det stora ansvaret. Man kan ju undra hur framtiden kommer att se ut när den yngre generationen har en så egendomlig uppfattning om ansvarstagande.

Jag vill förstås också önska en riktigt god jul till Det Goda Samhällets många läsare, som läser, kommenterar och ger ris och ros. Ni är en stor inspiration, och jag hoppas förstås att ni blir ännu fler under kommande år. God jul!

BILD: Julbord. Målning av Carl Larsson.

Nyligen grundades Svenska Kulturstiftelsen, en stiftelse som vill uppmärksamma vår svenska kultur och bidra till en levande, samtida svensk kultur som kan bära oss in i framtiden.

Det är ett oerhört välkommet initiativ, då svensk kultur sedan länge generellt är mycket styvmoderligt behandlad av just de människor och organisationer som säger sig företräda den.

Ett talande exempel på det är museernas utspel om ”paradigmskifte”, som det skrevs om för några år sedan, då Västerbottens museums VD Ulrika Grubbström gjorde klart att det var dags att ”släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser”.

Att det handlar om berättelser om människor med annat ursprung än svenskt kan man läsa sig till mellan raderna. Mats Persson, generalsekreterare för Riksförbundet Sveriges Museer, gjorde klart att ”fler människors berättelser behöver bli speglade på våra museer” eftersom vi blir allt mer ”globala” och Anders Lidström, styrelseordförande för Västerbottens museum, menade att museernas uppgift är att skapa utrymme för människor med ”rötter i andra länder”.

Så diskuteras det alltså bland kultureliten idag. Våra förfäder ska lämna plats för nya svenskar, och våra inhemska berättelser ska ersättas av deras. Det finns liksom inte en tanke på att nya svenskar skulle kunna integreras bra mycket bättre i Sverige om de fick ta del av vår kultur, istället för att vår kultur ska trängas undan och glömmas bort.

Det här är bara ett exempel bland många, men det visar mycket tydligt vilket viktigt uppdrag Svenska Kulturstiftelsen har. Den svenska kultureliten har satt sig över oss alla och jobbar så hårt den kan för att på olika sätt förpassa vår kultur in i glömskans värld. Det kan inte få fortsätta utan att vi gör något åt det. Och det är du och jag, vi alla, som måste göra jobbet. Våra berättelser behövs, så att vi kan lyfta vår kultur in i framtiden – utan att anpassa oss efter det som anses normbrytande och häftigt för stunden.

Därför efterlyser Svenska Kulturstiftelsen just din berättelse. Vad betyder svensk kultur för dig? Vad är det du älskar just med vår svenska kultur? Din berättelse kan handla om allt från slädfärden till julottan till hur hela familjen klädde upp sig för att gå i första majtåget, eller om, film, teater och litteratur. Men den kan också handla om något vardagligt, till exempel om maten som bjöds i mormors kök eller om när farfar lärde dig hur man hugger ved. Så småningom är det tänkt att berättelserna ska bli till en bok – vår bok, din och min – om den svenska kulturen sådan den upplevs av dagens svenskar.

Själv har jag redan bidragit med en berättelse om söndagspromenaderna som var kutym i mitt barndomshem. Det låter inte särskilt märkvärdigt, och det är det inte heller – men det är något jag förknippar mycket starkt med min svenska kultur. Begreppet söndagspromenad är för mig lika svenskt som köttbullar med lingon och gräddsås eller en röd stuga med syrenberså vid knuten.

Bland andra ämnen jag skulle välja att berätta om finns bergshanteringen i den bergslag där jag växte upp, och de spår den har lämnat efter sig till oss nutida människor. Varje gång jag besöker mina hemtrakter dras jag till de gamla hyttruinerna och gruvhålen, där så många människor arbetat och slitit. Genom outtröttligt och hårt arbete såg de till att familjen fick tak över huvudet och att barnen fick mat och kläder, samtidigt som de bidrog till samhällets utveckling. Det är gärningar som förtjänar att kommas ihåg, nu och i framtiden.

På stiftelsens Facebooksida läste jag nyss denna fina berättelse om upplevelsen av och kärleken till ett landskap. Och visst är landskapen en del av vår kultur! I den här berättelsen är det Småland som är skådeplatsen – kanske har du ett annat landskap som betyder särskilt mycket för dig? Kanske dras du till de värmländska skogarna, till Lapplands karga fjällvärld eller till den skånska myllan?

Vem du än är och vad du än älskar med vår svenska kultur så behövs din berättelse. Därför hoppas jag att du vill bidra med just din berättelse till Svenska Kulturstiftelsen så att vi bli många, många som berättar om vad vår svenska kultur innebär för oss. Vi behövs. Allesammans.

Det var längesen jag var så naiv att jag trodde att ledande politiker lever som de lär. Därför blev jag inte ett dugg förvånad när justitieminister Morgan Johansson var ute och trängdes i mellandagsrean tillsammans med sina livvakter. Han och hans vänner i den politiska adeln står ju trots allt över sådant som vi vanliga dödliga ska rätta oss efter.

Dagarna innan jul uttryckte sig hans chef, statsminister Löfven, så här:

”Vi kan naturligtvis inte ha en mellandagsrea som vi brukar. Alla förstår och alla måste ta sitt ansvar”.

Alla måste ta sitt ansvar? Nja, inte riktigt kanske. Inte Morgan Johansson i alla fall. Han anser förmodligen inte att de här uppmaningarna ens gäller honom. Hans uttalanden genom åren ger vid handen att han faktiskt anser sig stå över vanligt folk och därmed inte behöver iaktta samma försiktighet som resten av medborgarna. Han är förmodligen uppriktigt förvånad över att någon alls har synpunkter på hans agerande i mellandagarna. Varför skulle sådana petitesser som coronarestriktioner gälla honom, liksom?

Hans höga tankar om sig själv illustreras tydligt av hans attack på Bianca Ingrosso och ett gäng andra så kallade influencers som ordnade fest i Båstad i somras. Då var det ”djupt olämpligt” att inte följa regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Inte denna gång. Denna gång skulle det inhandlas en försenad julklapp, gubevars.

Nu är det förstås inget brott i sig, varken för Morgan eller oss andra, att shoppa loss på mellandagsrean. Inte ännu i alla fall. Vi har bara blivit ombedda att ta ansvar. Men hur ska regeringen kunna förvänta sig att medborgarna tar detta ansvar när den högsta politiska ledningen inte gör det?

Själv säger Morgan att det inte var något folk på shoppinggallerian just när han besökte den. Det påståendet rimmar lite illa med att han faktiskt fick stå och köa utanför en av butikerna för att det redan var så mycket folk där inne. Faktiskt också med att det var så mycket folk på samma köpcenter innan jul att en grupp sjuksköterskor ställde sig utanför med plakat och bad folk att inte gå in, just för smittspridningens skull.

Det ska bli intressant att ta del av vad den alltid lika präktiga och rättrådiga Annika Strandhäll har att säga om kärleksvännens upptåg. Om vi ska utgå ifrån hennes kritik mot Ebba Busch, då denna träffade några väninnor på en krog i somras, så lär det bli något i den här stilen:

”Vi befinner oss just nu mitt i en pandemi som kräver massa människors liv. Som ledande politiker har vi ett ansvar att försöka föregå med gott exempel. Inte minst i ett läge då vi kräver stora uppoffringar av resten av befolkningen. Här har vi en justitieminister som ansluter till mellandagsrean och trängs med en massa folk i butikerna. Exakt det Folkhälsomyndigheten och statsministern sagt att man inte ska göra.

Som avrundning används sedan SÄPO vars uppdrag i detta fall är att skydda hotade politiker och den centrala statsledningen på skattebetalarnas bekostnad som justitieministerns egen vaktstyrka för att lotsa runt honom i en galleria.

Det är faktiskt både oseriöst och helt häpnadsväckande. Morgan Johansson borde rimligen få förklara sig för svenska folket.”

Vi väntar, Annika, kom igen nu!

Nej då. Något sådant får vi nog inte höra från Annika Strandhäll denna gång. Och någon kritik kommer inte från Stefan Löfven heller. Morgan Johanssons agerande var bara lite ”oförsiktigt” och nu har de båda ”pratat om händelsen”. Punkt.

Några konsekvenser är alltså inte att vänta för minister Morgan. Statsministern reserverar brösttonerna och uppmaningarna om ansvar och solidaritet för oss vanliga dödliga. Den politiska adeln lever som den vill, inte som den lär.

Lagom till jul passade komikern Marika Carlsson, med Expressens entusiastiska bistånd, på att ge en känga åt landets alla kristna. I tidningen förkunnades att hon ”fortsätter att provocera” och att hon kallar bibeln för en ”skitbok”.

”Jag provocerar ju den religiösa, kristna världen ganska brutalt” säger Marika Carlsson själv i artikeln. Och som vanligt framställs provokationer mot just kristna som något friskt, fräscht och coolt. Marika Carlsson ”gör upp” med sin kristna barndom, får vi veta, och hennes researcharbete är gediget:

”Bland annat har hon läst hela Bibeln. Omdömet är kort.

–Det är en skitbok, säger Marika Carlsson.

–Den är så tydligt skriven av män för män. Det är kombinationen av att den är extremt tråkig periodvis och att kvinnosynen är horribel. Det som är lite bra är ju Jesus som säger en del vettiga saker, han är inte jättetydlig men duttar lite här och där.

Julen ska hon fira hos sin svåger och svägerska i Sundsvall. Inte helt otippat avhåller sig Marika Carlsson från att ställa upp en Jesuskrubba i hemmet”

Riktigt så här låter det dock inte när någon provocerar muslimer. Då är provokation istället något negativt, som jämställs med hat och hot. När Expressen i somras rapporterade om koranbråken i Malmö kunde man bland annat läsa om att upploppen var ”en direkt följd” av ”antimuslimska provokationer”.

Ingenstans skriver Expressen att Marika Carlsson ägnar sig åt ”antikristna provokationer”, trots att det är exakt vad hon gör.

Själv är jag av den åsikten att alla religiösa utövare, som bor och lever i en sekulär demokrati, måste tåla kritik, satir och provokationer. Religionsfrihet i all ära, men ingenstans i lagen står skrivet att resten av samhället måste visa någon särskilt vördnad för troende människor. Och det är så det måste vara om samhället ska fortsätta vara demokratiskt för alla, oavsett tro.

Det här förhållningssättet är ingenting jag har anammat efter att jag lämnade kyrkan. Jag har alltid haft samma åsikt om det här, helt enkelt eftersom jag vill leva just i en sekulär demokrati, och inte i ett land som styrs av religiösa lagar. När jag konverterade till katolicismen gjorde jag det av fri vilja – och när jag lämnade katolska kyrkan kunde jag göra det utan att någon försökte sätta hinder i vägen. Och det är så ett samhälle måste fungera.

Därför tycker jag att Marika Carlsson har rätt att provocera kristna exakt hur mycket hon vill. Men jag tycker också att människor har rätt att provocera muslimer i exakt samma utsträckning.

Att svenska sekulära medier gör så tydlig skillnad mellan provokationer mot kristna och provokationer mot muslimer är djupt oroväckande och, i förlängningen, ett hot mot demokratin som vi känner den. För det är klart att de växande kraven på särbehandling från muslimskt håll får extra näring av mediernas inkonsekventa och ologiska förhållningssätt till kristendom respektive islam. Och det kan bli förödande för Sverige och hela västvärlden.

BILD: Julotta. Illustration av Jenny Nyström.

Om några år, när vi tänker tillbaka på 2020, är det förstås coronaviruset som kommer att uppta våra tankar mest. Tusentals döda, medan politiker och myndigheter gömt sig bakom en självrättfärdig statsepidemiolog och tillbringat dagarna med att anordna pressträffar och förmanande och grötmyndiga statsministertal. Det är allvar nu, allvar nu, allvar nu – samma ord, samma ansiktsuttryck och samma lilla svenska flagga på kavajslaget varenda gång.

Ja, ett virus – en pandemi – är mycket allvarligt. Men det är det politiska hyckleriet också.

Det minsta man som medborgare ska ha rätt att begära av de styrande är att de föregår med gott exempel och lever som de lär. Istället sätter de sig skamlöst över de regler andra ska rätta sig efter, något som undergräver förtroendet och självfallet också gör att även många andra slarvar med restriktionerna. Om Löfven och hans ministrar nonchalerar coronarestriktionerna, varför skulle då vi andra vara så förfärligt försiktiga?

Därför blir min årskrönika helt enkelt en lista över några av årets mesta hycklare.

Ebba Busch, partiledare KD

Kritiserade regeringen för att den med berått mod tillåtit stor smittspridning  – gick själv på fest mitt under rådande pandemi, utan att bry sig om coronarestriktionerna.

Morgan Johansson, justitieminister

Var starkt kritisk när kändisar nonchalerade restriktionerna i somras – gick på mellandagsrean och shoppade, trots att statsministern gjort klart att varje medborgare borde ta ansvar och inte gå på mellandagsrean och shoppa.

Annika Strandhäll, S-märkt allt-i-allo

Kritiserade att Ebba Busch gick på fest – tiger som muren om Morgan Johanssons shoppingrunda.

Stefan Löfven, statsminister

Har hållit det ena förmanande brandtalet efter det andra, inte minst om vikten av att undvika trängsel i shoppinggallerior – gick själv till Gallerian och andra butiker i Stockholm flera gånger under julruschen i december, bland annat dagen före julafton. Hans pressekreterare meddelar att det hela var ”planerat” – för resten av medborgarna har statsministern förklarat att detta skulle bli den jul då vi måste ändra våra planer.

Mikael Damberg, inrikesminister

Påstår att Löfven inte bidragit till någon ökad trängsel utan att förklara vilka övermänskliga egenskaper Löfven besitter, som gör att just han kan ränna i butiker utan att det påverkar antalet människor i omlopp.

Dan Eliasson, generaldirektör MSB

Ytterst ansvarig för landets krisberedskap – flög på semester till Kanarieöarna över jul, just när regeringen och folkhälsomyndigheten gjort klart att alla resor som inte är nödvändiga bör undvikas. En källa uppger att resan var ”planerad”. Men vänta nu… Var det inte så att detta skulle vara de ändrade planernas jul? (se Stefan Löfven ovan).

Nyamko Sabuni, partiledare Liberalerna

Besökte en shoppinggalleria i Kista dagen efter att regeringen utlyst skarpare coronarestriktioner – krävde i sitt jultal ett tydligare ledarskap när det kommer till hanteringen av pandemin på nationell nivå.

Magdalena Andersson, finansminister

Besökte Sälen över jul och sågs bland annat i en skiduthyrningsbutik. Inför julledigheten uppmanade Folkhälsomyndigheten till vikten av ”att tänka igenom om en resa till exempelvis storstäderna, till fjällanläggningen eller till en semesterort där många människor träffas på samma plats är nödvändig.” Resultatet? Människor som såg henne säger sig ha känt sig stärkta i sitt beslut att själva vara ute i vimlet, trots restriktionerna.

Lena Hallengren, socialminister

Uttryckte kritik mot Morgan Johanssons shoppingtur under mellandagsrean – besökte själv ett köpcentrum i Kalmar både strax före jul och under mellandagsrean. Butiken, där hon sågs, är med i en satsning med drive in-tjänst och hemleverans så socialministern hade inte behövt att fysiskt besöka affären. Varför hon ändå valde att göra det har hon ännu inte kommenterat.

Listan på hycklare kan säkert göras längre. Det är liksom ingen ände på sådana inom den politiska adeln, och bland deras gunstlingar. Det skulle inte förvåna mig om det hinns med ännu ett par avslöjanden efter att detta publicerats. Men nu går 2020 mot sitt slut och ett nytt år närmar sig, så för tillfället lämnar jag det politiska hyckleriet bakom mig och ser fram emot en festlig nyårskväll med bubbel, en lyxig middag och mysig samvaro med maken. Och som den obotliga optimist jag är hoppas jag och tror att 2021 kommer med nya fräschare inslag i den unkna svenska politiken. En dag… Eller hur?

Jag önskar er alla ett gott slut och ett riktigt gott nytt år.

2020 är över och det nya året inleddes med att Dan Eliasson, generaldirektör för MSB, förklarar för medborgarna att hans semesterresa till Kanarieöarna var ”nödvändig”. Varför? Han behövde få träffa sin (vuxna) dotter under julhelgen.

– Jaså minsann, sa en granne som jag mötte på gården när jag var på väg ut på promenad med hundarna.

– Det borde jag ha tänkt på när jag avstod från att åka till Gällivare för att hälsa på min vuxne son, fortsatte hon, men jag stannade hemma, jag.

– Det var kanske inte lika nödvändigt för dig att träffa din son som för Eliasson att träffa sin dotter? spekulerade jag.

– Nej så kan det ju vara. Eliassons dotter klarar kanske inte att fira jul utan sin pappa? Hon kanske inte är lika självgående som min son?

– Eller så är Eliasson inte lika självgående som du. Han kanske fick coronaångest av sin isolering, föreslog jag.

– Så kan det också vara, sa min granne. Fast vet du vad jag tror?

– Nej.

– Jag tror bara att han skiter fullkomligt i de regler som gäller för medborgarna i gemen.

– Tror du?

– Ja det är klart jag gör, gör inte du det?

– Tja, medgav jag, tanken har ju slagit mig.

– Mig också, inföll en annan granne som hört vad vi stod och pratade om och som sällade sig till oss.

– Jaså, sa granne nummer 1 och jag med en mun.

– Ja det är klart. Han kan ju göra precis vad han vill och köra myndigheter i botten utan att han ens blir av med jobbet, så varför skulle han inte kunna åka på semester när han vill? Han tycker väl inte ens att regeringens rekommendationer gäller honom.

– Det kan du nog ha en poäng i, nickade jag.

– Det tycker väl inte de andra heller. Att det gäller dem, sa granne nr 1. Så som de ränt omkring samtidigt som de förmanat oss andra att inte göra det.

– Sant, nickade jag. Men är ni förvånade över det? Jag menar, tycker ni att de överhuvudtaget lever som de lär i några frågor? Eller att de styr landet särskilt bra?

– Nej, sa granne nr 1 och granne nr 2 på en gång och granne nr 2 tillade:

– Den här coronastrategin, alltså… Som de har gömt sig bakom Anders Tegnell. Nej, man har ju inte precis något förtroende kvar för dem nu.

– Så vad tycker ni man ska göra åt saken då? undrade jag.

– Rösta bort dem, sa granne nr 1. Om det överhuvudtaget går, förstås.

– Det gör det säkert inte, sa granne nr 2, i alla fall inte på länge. Det spelar ju ingen roll vad man röstar på för allt handlar ändå bara om att inte ge SD någon makt så det blir ju avtal och överenskommelser som gör att samma människor kan fortsätta styra oavsett vad väljarna röstat på.

– Men oppositionen då? föreslog jag och fick ett unisont gapskratt till svar innan granne nr 1 svarade:

– Vilken opposition? Kristersson och Ebba Busch? De har väl inga ambitioner att ta över styret överhuvudtaget, de är bara pratkvarnar som tycker om att vara politiker.

– Fast det finns ju fler oppositionspartier, påpekade jag.

– Eller hur. Centern och Liberalerna, menar du? Visst. Vilka stjärnor, sa granne nr 2 och log ett snett leende.

– Ja, dom kan man ju verkligen lita på, skrattade granne nr 1 med ironi i rösten. Nyamko Sabuni och Annie Lööf är ju verkligen pålitliga.

– Pålitliga när det gäller att vara opålitliga, fyllde granne nr 2 i.

– Precis så, nickade granne nr 1. Det enda man vet är att de pratar strunt och gör tvärtom mot vad de har sagt att de ska göra.

– Tror ni inte att Dan Eliasson får sparken då? frågade jag.

– Man kan ju hoppas, sa granne nr 1 och granne nr 2 nickade instämmande. Men troligen inte. Och får han det lär han väl snart sitta som chef på nån annan myndighet medan Stefan Löfven säger att hans förtroende är fortsatt orubbat.

Där lämnade jag diskussionen eftersom den ena hunden livligt protesterade mot att stå stilla längre i snögloppet. Men grannarna stod kvar och fortsatte prata en bra stund. Det såg jag i ögonvrån medan hundarna och jag gick vidare, jag hukandes i snålblåsten och hundarna med nosarna i marken på sedvanligt vis. Och jag tänkte, som så ofta, att medborgarnas förtroende för makten håller på att krackelera mer och mer. Frågan är bara om det kommer att göra någon skillnad.

Efter Dan Eliassons semesterresa till Kanarieöarna står det klart att han inte tänker be om ursäkt för sitt dåliga omdöme. Hans resa var tvärtom självklar. Den var nämligen nödvändig.

– Jag har gjort bedömningen att resan är nödvändig. Jag har en dotter som vistas här och som jobbar här. Och jag firade jul med henne och min familj, sa Dan Eliasson till SVT.

Men det är en sanning med modifikation, i alla fall om man ska tro Eliassons dotter. Själv uppger hon nämligen att hon befinner sig i Spanien och ”bara solar och läser gamla romaner” i väntan på att hennes bok ska ges ut, något som hon själv tycker ”känns som en romantisk bild av hur jag tänkte att mitt vuxenliv skulle vara.”

Det låter väldigt trivsamt. Men det är förmodligen inte många som räknar det som ett arbete.

Det är klart att till och med en skrupelfri streber som Dan Eliasson mycket väl vet att en semesterresa aldrig är nödvändig. Trevlig och avkopplande, javisst, men absolut inte nödvändig. Användandet av ordet ”nödvändig” är därför en uträknad strategi, avsedd att tysta kritiken.

Med detta enda ord kan var och en, som saknar moral och som anser sig stå över sådant som vanliga människor förväntas rätta sig efter, rättfärdiga sina handlingar utan att vare sig be om ursäkt eller förklara sig. Inom kort kommer det att bli lika missbrukat som orden ”oacceptabelt” och ”naivt”. För hur kan man ifrågasätta något som är nödvändigt?

Men Eliasson ägnade sig inte enbart åt ett ”nödvändigt” julfirande med sin dotter utan passade också på att festa till det lite tillsammans med SVT-profilen och gayaktivisten Erik Galli och gayprofilen Fredrik Söderholm, båda 29. Bilder som publicerats på Instagram visade MSB-chefen på en balkong i Las Palmas, under ystra festligheter och enligt Stoppa pressarna ska de båda gayprofilerna ha sagt att de tycker att Eliasson är ”as-skön och att tjatet om den här resan är sååååå tröttsamt”.

Eliasson har redan fått en följare i Lise-Lott Sjöqvist, chef för akutsjukvården och biträdande hälso- och sjukvårdsdirektör i Västmanland. Hon stack också på semester till Spanien mitt under rådande pandemi och kan man tänka sig – hennes semesterresa var också nödvändig! Hon kände sig lite sliten och trött, nämligen, och behövde pigga upp sig. Dessutom är det där med att avstå från resor, enligt henne, ”mer en känsla folk har, att man ska vara hemma”.

Jo, tjena. Så när vårdpersonalen – till exempel i Västerås, där Sjöqvist är ansvarig – bönar och ber oss att ta hänsyn och följa restriktionerna, kan vi alltså avfärda dem med att påstå att det är ”en känsla”? Det borde man kanske prova, om inte annat för att se reaktionerna. Eller så behöver man bara ta del av vad vårdpersonal i Västerås anser om chefens agerande:

”Hennes resa är ett hån mot oss inom vården som fått ställa in oss på att inte ha semester alls. Vi är många som tvingats jobba istället för att ha semester.” skriver en insändare i VLT. Och det är naturligtvis alldeles sant. Lise-Lott Sjöqvists beteende är bortom oacceptabelt – det är skamlöst. Och i likhet med Eliasson använder hon sig av ordet ”nödvändig” för att få tyst på kritiken. Strunt i vårdpersonalen, som går på knäna – klart Lise-Lott ska ha sin semester!

I skenet av dessa maktpersoners föraktliga agerande passade jag på att fråga några av mina vänner vad som varit nödvändigt för dem under den här pandemin, men som de avstått från eftersom de valt att ta hänsyn och ansvar. Svaren varierade – några hade avstått från att träffa sina gamla föräldrar, vissa från att resa till sina barn i utlandet, andra från att bjuda hem ensamma släktingar. Men ingen av dem sa att de avstått från en semesterresa, eftersom ingen av dem skulle komma på tanken att påstå att en sådan är nödvändig. Men för privilegierade som Eliasson och Sjöqvist är det andra regler som gäller.

Läser om en man som blev mördad när han tog ut pengar vid bankomaten. En handling som många av oss gör regelbundet, precis lika vardaglig som att handla en liter mjölk eller en dosa snus i kiosken, men som i det här fallet ledde till döden.

Det fanns många vittnen till mordet, sannolikt kunde flera av dem beskriva hur mördaren såg ut. Likväl klämmer polisen bara ur sig en beskrivning av mannens kläder. Hur är det möjligt? Det är ungefär lika intetsägande och meningslöst som när de vid ett annat tillfälle gav signalement på en grå moped. Det är ett hån mot hela samhället och i förlängningen innebär de vaga signalementen faktiskt att polisen i praktiken lierar sig med de kriminella.

Vi är nu inne på år 2021, men det finns ingenting som tyder på att det kommer att ske några förändringar när det gäller politikernas och myndigheternas bekämpning av våldet. Polisen tycks mer eller mindre ha kapitulerat inför den numera så väletablerade myten om de socioekonomiska omständigheterna, och om brottslingars generella utsatthet, att de bagatelliserar kriminella handlingar och uttrycker sig ungefär som vore de moderliga socialsekreterare. Det är helt galet.

Strax innan jul såg jag en dokumentärserie om den brittiske seriemördaren Peter Sutcliffe, som blev känd under namnet Yorkshire Ripper. Det finns en hel del att säga både om fallet som sådant, och om vissa av de poliser som hade hand om det, men något som jag verkligen reagerade på var att de som intervjuas i modern tid använder samma slags epitet om mördaren som jag själv och de allra flesta av mina vänner (oavsett politisk färg, dessutom) använder när vi pratar om grovt kriminella. Terrorister är monster, mördare svin, rånare as och våldtäktsmän perverterade kräk, och allihop borde de få så långa straff det växer mossa på dem innan de överhuvudtaget släpps ut.

I den brittiska dokumentären var alla överens om att Peter Sutcliffe var just ett sådant svin. Men det hör man ytterst sällan någon säga i svenska dokumentärer om brottslingar. Att kalla en brottsling för ett kräk tycks vara helt tabu i Sverige idag, och hur grova brotten än är tycks det vara ett krav att alla från journalister till poliser och åklagare ska förhålla sig, om inte medkännande med brottslingen så åtminstone neutrala. Kriminella i Sverige får liksom inte betraktas, eller omtalas, som kräk, svin eller skitstövlar. De är människor och har blivit kriminella för att de diskriminerats, behandlats illa eller för att de bor i ett så kallat ”utsatt” område.

Det är klart att man i en människas uppväxt kan finna förklaringar till olika beteenden, även kriminella sådana. Men det är givetvis inte så att en svår uppväxt, eller ett liv i arbetslöshet, sjukdom eller liknande, per automatik gör en människa mer kriminell. Om det handlar om en fattigdom så djup att man måste stjäla en limpa för att ens barn ska få äta sig mätta så är det förstås en acceptabel orsak, det tror jag de flesta håller med om. Men sådan fattigdom existerar inte i Sverige, förutom möjligen hos utförsäkrade medborgare och

fattigpensionärer. Grova brott kan endast delvis förklaras med socioekonomiska omständigheter, och inte ens då är dessa omständigheter förmildrande. Att det skulle vara ursäktat att begå grova våldsbrott för att man vuxit upp i det som idag kallas ”utsatta områden” är bara skitprat.

Jag är till och med ytterst tveksam till själva uttrycket ”utsatta områden”. Vad är det som är så särskilt utsatt med områden som Rinkeby, Tensta och Rosengård? Saknas där tak över huvudet, dusch och toa, skolor, fritidsgårdar, socialkontor? Knappast. Med tanke på alla miljontals kronor som översköljt de så kallade utsatta områdena i form av olika välmenande projekt de senaste åren så har där inte saknats pengar heller.

Det är dags att sluta prata om utsatta områden och socioekonomiska omständigheter i samband med den grova kriminaliteten. Och det vore faktiskt inte helt fel om vi också återgick till att kalla grova brottslingar för det de är. Kräk, drägg, svin – välj själv. Det är vad de är. Och det är inte synd om dem. Det är deras offer det är synd om.

Jag har just sett dokumentärserien ”Mommy Dead and Dearest” på HBO. Det är inte första gången jag ser den, jag har faktiskt sett den två gånger tidigare, men den är så intressant att den tål att ses många gånger.

”Mommy Dead and Dearest” handlar om Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose – ett av världens mest kända fall av den fruktansvärda psykiska sjukdom som kallas Münchhausen by proxy, eller Münchhausensyndrom genom ombud som man ibland säger på svenska.

Medan Münchhausens syndrom är ett tillstånd som får människor att söka vård för påhittade symtom så innebär Münchhausen by proxy att personen i fråga, i de allra flesta fall modern, framkallar sjukdomssymtom hos sitt barn och sedan söker vård för det.

Det är, med andra ord, en mycket utstuderad och vidrig form av systematisk barnmisshandel. Det finns fall där barn utsatts för skållning med hett vatten, tvingats dricka frätande vätska och annat som knappt ens går att föreställa sig. Modern sedan skyndat till ”undsättning” och spelat oroad och kärleksfull mor på akutmottagningen. I vissa fall har det gått så långt att offret hunnit dö innan misshandeln upptäckts.

Ofta hänger sjukdomen ihop med andra sjukdomar, såsom borderline och narcissistisk personlighetsstörning. En av orsakerna till att man framkallar sjukdom och olika typer av symtom på just sina barn antas bero på att en mor som har ett sjukt barn ofta får mycket uppmärksamhet, stöd och uppbackning.

Mödrar som lider av Münchhausen by proxy är ofta ensamstående, eller separerade från sina män, och i de fall där män är närvarande intar de som regel en passiv roll – på ungefär samma sätt som kvinnor ofta intar ett passivt förhållningssätt när mannen i familjen är pedofil. De blundar för sanningen för att den är för hemsk för att de ska orka ta till sig den, eller spelar med för att de är svaga och inte klarar att stå upp mot partnern.

Dee Dee Blanchard lurade hela sin omgivning genom att framkalla olika typer av symtom hos sin dotter, och hon fjärmade sig från alla släktingar och vänner som kunde ana sanningen. Hon sökte hjälp hos olika läkare, på olika platser, och målade upp en bild av sin dotter som fullkomligt hjälplös. Gypsy Rose var utvecklingsstörd, hade problem med tarmar och matsmältning och måste sondmatas, var förlamad och måste sitta i rullstol, hade leukemi och så vidare i vad som tycktes vara en oändlig rad av sjukdomar.

I själva verket var hon fullt frisk, och hennes enda problem var att hon skelade lite på ena ögat. Men Dee Dee kunde skratta hela vägen till banken, för bidrag från välmenande människor och hjälporganisationer strömmade in.

När misshandeln till sist tog slut var det inte på grund av vården, för den läkare som i sin journal skrev att Dee Dee Blanchard sannolikt led av Münchhausen by proxy vågade aldrig gå emot de välmenande kvinnorna som fanns i den mentalsjuka moderns närmaste krets, utan på grund av att Gypsy Rose till sist växte upp. Inte ens moderns psykiska och fysiska misshandel kunde hindra att hon, via ett internetforum, träffade en man, blev förälskad och till sist gjorde upp mordplanen tillsammans med honom. Hon såg helt enkelt ingen annan väg ut ur fångenskapen.

I dokumentären får den oinvigde veta mycket om de symtom som mödrar med den här psykiska sjukdomen visar upp. Törsten efter uppmärksamhet, längtan efter att få fler och fler diagnoser på barnet, ivern att framställa sig själv som ett offer för dotterns alla sjukdomar och syndrom.

När den norske psykiatern Fred Heggen granskade Malena Ernmans och Svante Thunbergs bok ”Scener ur hjärtat” pekade han på likheter med just denna sjukdom. Han reagerar bland annat på föräldrarnas jakt på diagnoser, som följts av extatisk glädje då läkaren till sist gett med sig och skrivit ut den ”önskade diagnosen”, som han kallar det.

Själv har jag bara skummat boken, och har dessutom bara ytliga kunskaper om Münchhausen by proxy, så jag kan inte tillföra något till de spekulationerna. Jag måste dock tillstå att jag ofta har reagerat på att den tonåriga Greta så ofta sitter i mammas famn på bilder. En famn är inte alltid kärleksfull – den kan vara maktutövande också.

Så var fallet ned Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose. Bilderna visar en mor som gärna har sin dotter i knät, även när denna blivit tonåring, och som håller i och kramar om. Hårt. Gypsy Rose berättar själv att hon ofta upplevde moderns famntag som hotfulla och hur moderns grepp hårdnade så snart dottern började prata om något som de inte redan innan gått igenom.

Du som har HBO, men som ännu inte sett dokumentären ”Mommy Dead and Dearest”, se den. Och när du gjort det kan du fortsätta med ”The Act”, en dramatisering i åtta delar med Patricia Arquette i rollen som Dee Dee Blanchard och Joey King som Gypsy Rose. En oerhört välgjord serie, med briljanta rollprestationer från både huvudrollsinnehavare och övriga.

I skenet av makthavarnas hyckleri när det handlar om att följa de egna restriktionerna och rekommendationerna är det intressant att se att de som utnyttjat sin ställning försvaras av en vänsterpartist. Karin Rågsjö, riksdagskvinna som säger sig sträva efter jämlikhet och rättvisa, har på Twitter uttryckt ett starkt stöd för de julshoppande och semesterresande makthavarna och raljerar över människor som tagit illa vid sig av hyckleriet:

”Nej vi ska inte ut o trängas Ministrar borde tänka till statsministern specifikt Föregå med gott ex Åka till Kananarieöarna som Myndighetschef? Ingen aning – snillen spekulerar Men uppenbart är att angiverisamhället uppmuntras av kvällspressen -rätt el fel? #fotaenpolitiker ” skrev hon den 30 december, efter att det avslöjats att dåvarande MSB-chefen Dan Eliasson rest på semester mitt under brinnande pandemi.

”Ingen aning – snillen spekulerar” my ass. En människa som säger sig värna rättvisa, jämlikhet och solidaritet skulle aldrig tveka om huruvida en myndighetschef borde resa på semester när resten av folket anmodas stanna hemma. Det borde tvärtom vara självklart att ta avstånd från hans beteende.

Att hon inte gör det beror naturligtvis på att Dan Eliasson har rätt partibok. Det är därför hon inte har en ”aning” om ifall det var föredömligt av honom att resa på semester medan vanliga medborgare avstått från resor för att ta ansvar. Sannolikt är det också därför hon inte twittrat ett ord om att han åkte på semester utan att ta ut semesterdagar.

Man kan säga en hel del om vänstern, men en äkta vänsterpartist skulle aldrig försvara att en högt uppsatt myndighetsperson sätter sig över landets medborgare. Och det är inte bara Eliasson som vaggas i hennes moderliga vänsterpartistfamn. Den 5 januari twittrar hon förnumstigt:

”Föreslår att samtliga chefer o politiker som reste utomlands under helgerna ställer sig på Stortorget i Gamla Stan så att folket kan beskåda dem Skuld o skam verkar vara en trend 2021 lite medeltiden över det hela – men inte min Grej #skuldoskam ”.

Hon menar alltså att det är fel att medierna upplyser om makthavares hyckleri och att folket höjer rösten.

Den var ju rätt otippad. Eller kanske inte. Det är något som har förändrats inom vänstern under de senaste åren. Folkets väl och ve spelar endast roll för vänstern så länge makten är borgerlig. När ”chefer och politiker” däremot har rätt politisk agenda så ska de skyddas från folket.

Vad betyder då detta folk för en politiker som Karin Rågsjö? Det är naturligtvis omöjligt att veta, men hennes tweets antyder att hon ser folket som något besvärligt och jobbigt, som ska hålla sig kollektivt på mattan och inte störa de makthavare som känner att de vill förlusta sig lite extra. Om nu Dan Eliasson tycker att en semesterresa, med tillhörande nyårspartaj, är nödvändigt så ska folket naturligtvis tiga still. Annars är det ”medeltid” och angiverisamhälle” minsann.

Karin Rågsjö tillhör också dem som lydigt stått på Anders Tegnells sida från dag ett under coronapandemin. Hjälten från FHM får helt enkelt inte kritiseras. Alla beslut har varit bra och i de fall besluten inte haft någon gynnsam effekt – eller kanske rentav ogynnsam effekt – så har det varit bra ändå. Inte ens det faktum att invandrare drabbats hårdare än infödda – något som annars brukar få vänsterpartister att slå på stora klandertrumman – har påverkat Karin Rågsjös dyrkan av Anders Tegnell. Varför? Hon har själv arbetat på FHM och hade då Tegnell som chef.

Med tanke på hennes ivriga försvar av toppolitiker som struntat i de rekommendationer de ålagt resten av medborgarna att följa kan man med fog undra vilka fler hon har en personlig relation till.

Det finns mycket att säga om det som skedde i Kapitoleum i Washington i förra veckan. Det är också tydligt att det går att utnyttja händelserna för sin egen politiska agenda. Det ger justitieminister Morgan Johansson prov på i ett ohederligt och tendentiöst inlägg på Facebook.

Morgan Johansson börjar med att (med all rätt) förfasa sig över det som skedde på Kapitoleum. Men det dröjer inte länge förrän han övergår i löjeväckande överdrifter. Man kan riktigt se framför sig hur han lagt pannan i djupa veck för att få till det så ödesmättat som möjligt. Resultatet? Morgan Johansson kallar stormningen av Kapitoleum för ”högerpopulismens 11 september”.

11 september. Den dag då nära 3000 civila mördades av muslimska terrorister. Jämförelsen är ungefär lika begåvad som Åsa Romsons, när hon jämförde flyktingströmmarna på Medelhavet med Auschwitz.

Men Morgan Johansson skyr inga medel för att driva sin agenda, så en och annan överdrift är en baggis för honom. Han visar också ganska snart vad han egentligen är ute efter med sitt utstuderat indignerade inlägg:

”Det finns ett ”före” och ett ”efter” stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Före stormningen så kunde fortfarande många hävda att de inte riktigt förstått allvaret i det högerextrema våldet. Efter stormningen så finns det inte längre några ursäkter. Alla kan nu se vilket hot inte bara mot enskilda människor, utan också mot demokratin, som dessa krafter utgör. Det här får konsekvenser över hela världen, också i Sverige. SD är ju Sveriges svar på Trumprepublikanerna, och Moderaternas stora projekt under den här mandatperioden har varit att successivt närma sig SD för att göra det till en rumsren partner. Detta för att kunna regera med eller med stöd av SD efter valet 2022. ”

Just det. Morgan Johansson utnyttjar händelserna i Washington för att kunna fortsätta med sitt krig mot SD och dess väljare. Man anar också en viss oro för den egna positionen när han fortsätter:

”Jimmie Åkesson har redan varit tydlig med vad han vill: han vill bli justitieminister i en M/KD/SD-regering. Och den posten kommer naturligtvis Ulf Kristersson att förhandla bort utan att blinka.”

Jo tack, man får ju hoppas det. Kristersson skulle kunna förhandla bort den posten till en pingvin utan att det skulle medföra någon försämring av läget.

Men skämt åsido – tror Morgan Johansson verkligen att han åtnjuter förtroende som justitieminister? Och tror han att hela Sverige darrar av skräck inför att den posten skulle innehas av Jimmie Åkesson? Både självbilden och verklighetsförankringen lämnar en hel del övrigt att önska. Det blir också pinsamt tydligt att det han upprörs över är sitt eget partis hotade ställning, ingenting annat. I sin enfald tror han att smutskastning av andra partier ska hjälpa upp socialdemokraternas anseende, och han avslutar sitt inlägg med något som mest liknar desperat önsketänkande:

”Samma sorts spänning som finns i USA nu, mellan Trumprepublikaner och mittenrepublikaner, finns alltså också i de svenska Moderaterna. Ska man fortsätta med SD-linjen, eller söka sig in mot mitten igen?

Hittills verkar det som om moderaterna kommer att fullfölja SD-linjen, och jag tror att det kan bli förödande för dem. Också för de svenska väljarna står det ju nu klart vilka farliga krafter man leker med.”

Vi vet redan att Morgan Johansson tror att demokrati stavas ”socialdemokrati” och att han mer än gärna skulle se inskränkningar i både tryck- och yttrandefriheten för att säkerställa sin och partiets maktställning. Det blir särdeles tydligt i slutklämmen på inlägget:

”För socialdemokratin måste budskapet vara kristallklart. Vi inledde Januarisamarbetet för att hålla högerextremismen borta från makten. Det som hänt i USA visar hur rätt, riktigt och viktigt det vägvalet var.

Vi kommer aldrig att ge en tum, en centimeter, en millimeter åt denna våldsbejakande högerpopulism. Sverige ska aldrig försättas i en sådan situation som USA varit i under de senaste fyra åren.”

Men det är just detta januarisamarbete som bidragit mest av allt till att öka polariseringen de senaste åren. Och justitieministern får också svar på tal i kommentarsfältet. En läsare skriver:

”DU och dina kollegor är SKÄLET till att SD växte sig stort! Hade ni tagit tag i hedersvåld, islamism, integrationen och kriminaliteten hade SD stannat kvar under fyra procent.

Om SD inte är onda så ljuger du.

Om de ÄR onda så banade DU/NI vägen för dem.

Erkänn tidigare misstag, be om ursäkt, gör om. Annars kommer folk fortsätta att sakna förtroende för ditt parti, varpå SD växer, ni blir mer rädda, stegrar retoriken och därmed polariseringen.

Fortsätt såhär och Sverige kommer brinna.”

Bättre kan det faktiskt inte sammanfattas. Och så länge vi har ledande socialdemokratiska politiker som Morgan Johansson kommer ingenting att förbättras. Det är socialdemokraterna som skapat polariseringen i Sverige, och om vi ska tro justitieminister Johanssons ord kommer de att fortsätta i samma stil tills landet går sönder inifrån.

I dagarna hade Netflix dokumentär om Richard Ramirez premiär. I en miniserie på fyra delar får vi möta överlevande offer, anhöriga till de mördade, de utredande poliserna och delar av den journalistkår som bevakade den brutale och oberäknelige pedofil, våldtäktsman, rånare och seriemördare som härjade i Los Angeles 1985 under benämningen The Night Stalker.

Vi får också möta några av de kvinnor som, helt i avsaknad av empati med offren, drogs sexuellt till Richard Ramirez.

Det är ingen hemlighet att mördare och andra våldsamma män brukar ha en svans av kvinnor som beundrar dem och bedyrar dem sin kärlek. Det finns till och med en diagnos för tillståndet, hybristofili. Kvinnor som lider av hybristofili – för det handlar övervägande om kvinnor – har inte bara för vana att skicka kärleksbrev och nakenbilder på sig själva till dömda mördare utan söker sig gärna också till kriminella partners, och uppmuntrar dem till att begå nya brott.

Det finns många förklaringar till att vissa kvinnor lider av det här tillståndet – de kan ha saknat en god manlig förebild under uppväxten eller ha förvridna moderskänslor som gör att de ser det lilla barnet i seriemördaren – men det är relativt förenklade förklaringar, som ofta leder till tron att dessa kvinnor är fast i någon sorts förtryckt kvinnoroll. Så är det dock långtifrån alltid.

För några år sedan gjorde den brittiske frilansjournalisten Joshua Surtees en granskning av olika internetforum som uppmärksammar grova mord och seriemördare. Han upptäckte då att en majoritet av de som uttryckte upphetsning över bilder på mördade kvinnor själva var kvinnor – och att de i sina profiler dessutom uppgav att de var feminister.

Surtees kontaktade några av kvinnorna för att försöka förstå det eventuella sambandet mellan feminism och hybristofili. Det visade sig vara svårare än han trott, men av hans intervjuer kan man ändå utröna vissa gemensamma drag hos de feminister som dyrkar våldsamma män, som att de har en förkärlek för våld och hyser förakt för normer. En av hans intervjupersoner – en 19-årig kvinna som studerade sociologi i London – uppgav att det som tilltalade henne med seriemördare, psykopater och sociopater är att de avviker från den rådande normen och struntar i vad andra tycker:

”Våld är helt enkelt upphetsande. Om jag fick ha en mördare som pojkvän skulle det göra mig upphetsad, fattar du? Konventionellt skit är trist”

En annan kvinna svarade:

”Jag är en radikal feminist som helt enkelt råkar vara oerhört attraherad av människor som förgriper sig på och mördar kvinnor.”

I Sverige har en av de mer framträdande feministerna sedan länge använt ”artistnamnet” Lady Dahmer, efter seriemördaren Jeffrey Dahmer. Idag säger Natashja Psomas Blomberg att hon var ung och barnslig när hon tog det namnet och att hon inte hade räknat med att hennes blogg skulle bli ”en enorm feministisk plattform”. Det hindrar henne förstås inte att berätta om sin brevväxling med några av de mer kända seriemördarna och visa upp deras brev, något som uppenbarligen går hem i feministiska kretsar eftersom hon anlitats som krönikör av bland annat ETC och hyllats i ett personporträtt i Feministiskt Perspektiv.

Bland hennes brevvänner fanns just Richard Ramirez, the Night Stalker. När han till sist åkte fast den 31 augusti 1985 hade hans mordorgie gjort människor så fly förbannade att de gick man ur huse för att hindra honom i hans panikartade flykt från polisen. En citizen’s arrest som heter duga, med andra ord.

Richard Ramirez dömdes för 13 mord, 5 mordförsök, 11 våldtäkter, varav flera mot barn, och 14 inbrott. Totalt föll 43 hushåll offer för hans blodiga orgie och han dömdes till sammanlagt 19 dödsdomar. På grund av både överklaganden och nya anklagelser hann han dock inte avrättas innan han 2013 dog av cancer i sin dödscell i San Quentin, 53 år gammal.

Kvar finns hans offer, de som överlevde och de som miste sina närstående. Och så hans beundrare förstås. Några av dem flimrar förbi i dokumentären – degenererade kvinnor med döda ögon, som i sin iver att egga en mördare och pedofil poserar nakna på korniga polaroidbilder. Empatilösa och perverterade kvinnor som bara är snäppet mindre osmakliga än de seriemördare de avgudar. Om de alla ser sig som feminister är omöjligt att veta. Däremot kan vi nog dra slutsatsen att idén om feminism inte innebär immunitet mot hybristofili.

Det är kanske en konstig fråga, särskilt i samband med samtidsdebatt och opinionsbildning, men det är likväl en fråga jag stundom ställer mig. Det är förstås lätt att hävda att vinbärskräm inte har något gemensamt med aktuella samhällsfrågor men om man bara skrapar lite på ytan så kan man ändå skönja vissa beröringspunkter mellan vinbärskrämen – det vill säga frånvaron av den – och det samhälle vi idag lever i.

När jag växte upp serverades det kräm till efterrätt flera gånger i veckan. Om vintrarna var det kräm på torkad frukt såsom katrinplommon, aprikoser eller äppelringar. På sommaren var det frukt och bär som gällde. Vem kan glömma den milda, lena rabarberkrämen som kokades på de första primörerna? Sedan mognade jordgubbarna och hallonen, och om vi inte åt dem med mjölk så kokades det kräm även på dem, liksom på krusbären. Och så vinbärskrämen, drottningen bland krämer. I alla fall i min värld.

Egentligen var jag nog mer förtjust i mildare smaker, som hallon och rabarber. Men vinbärskrämen var min mammas favorit. Hon älskade vinbär, särskilt svarta, det var något särskilt med den lite kärva smaken, sa hon. Och eftersom mamma älskade vinbärskräm, och liksom fick något skimrande i blicken när hon ställde fram skålen på bordet efter middagen, så kändes det nästan lite högtidligt att äta den. Det var matglädje, men det var också trygghet. Att ha en mamma som hade tid att koka kräm, och dessutom tyckte om att göra det, fick mig helt enkelt att må väldigt bra.

Idag förstår jag att mammas glädje över att koka en god kräm hängde ihop med hennes egen uppväxt. Mormor och morfar växte upp i ett fattigt Sverige, där man tog vara på allt som odlades i den lilla trädgården, och bär var hårdvaluta. De blev till sylt, saft och konserver, och det som blev över åts naturellt eller kokades till en god kräm. För en familj som arbetade hårt i ladugård och på åkrar gav vinbärskrämen, serverad med kall mjölk, guldkant till den enkla middagsmaten.

Kanske är det just det där som jag kopplar ihop med dagens samhälle. Att det finns så lite tid att njuta av något så enkelt som en hemkokt kräm. För vem kokar egentligen vinbärskräm numera, eller kräm överhuvudtaget? Inte så många, har jag förstått när jag läser bloggar och andra forum på nätet. Det finns ju en uppsjö av färdiga krämer att handla i livsmedelsbutikerna. Dock inte så fulla av frukt och bär som barndomens hemkokta krämer, utan mer av konserveringsmedel, socker och olika typer av tillsatser.

Jag kommer ihåg när jag som ung jobbade på dagis några vändor, för att dryga ut kassan när det kärvade med frilansandet. Varenda gång det ställdes fram färdigköpta krämer i tetra kände jag saknad över den hemkokta krämen, med allt vad den innebar av matglädje. Ibland erbjöd jag mig att koka kräm av bär som fanns i frysen, men det fanns det inte tid till, fick jag veta. Bättre då att ställa fram tetran med den artificiella aprikoskrämen på bordet, liksom. Den sparade förresten inte bara tid utan till och med pengar, för krämer som innehåller mer socker och tillsatser än bär och frukt kostar förstås mindre än den äkta varan.

Det var där någonstans – när vi slutade koka kräm – som förfallet började. Nej, jag menar inte bokstavligt, för det är klart att samhället inte står och faller med krämkokning. Men med

halvfabrikat och färdiga rätter av olika slag har vi tappar något väldigt viktigt, nämligen hela den kultur som finns kring detta med maten. Dagis i all ära, men inte den bästa förskolepersonal i världen kan skapa samma trygghet som familjen och en tetra fabriksproducerad kräm kan aldrig bli detsamma som en skål hemkokt.

Det är självklart att man som stressad småbarnsförälder kan skapa trygghet vid matbordet även med Scans köttbullar och Ekströms saftkräm, men det är sorgligt att tiden inte räcker till för mamma (eller pappa – så fast i gamla könsroller är jag inte att jag misstror fäder om att vara matmammor) att laga köttbullar från grunden och koka kräm med äkta bär. Men när två föräldrar måste arbeta heltid för att försörja en familj krymper möjligheterna till vällagad mat och sådan vardagslyx som hemkokt kräm.

Sånt där kan man fundera över när man kokar en vinbärskräm så här mitt i slaskiga januari. Och även om mitt förråd av frysta vinbär plockades hemma hos goda (och generösa) vänner, istället för i egen trädgård, så är doften och smaken samma som den var då mamma kokade krämen och dukade fram på matbordet. Ibland behövs inte mer för att man ska känna banden till sitt kulturarv.

”Det är inte bara Donald Trump som har förlorat tillgången till sina sociala medier. I december 2020 stängdes den svenska kanalen Swebbtv på Youtube. Det är en kanal som innehåller mycket hårda ord om både invandrare och invandringspolitik. Detta blandas med en djup misstro mot politiker, banker, storföretag, klimathotet och coronapandemin.”

Så inleder SVT sin text om bakgrunden till nersläckningen av Swebb-TV. Det är häpnadsväckande. Och nej, jag menar inte häpnadsväckande i bemärkelsen ”oj så förfärligt att använda hårda ord och yttra misstro mot makten, vilken tur att dessa hemskheter släcktes ner!” utan precis tvärtom. Det som är häpnadsväckande är att stora, globala företag som Youtube tillåts kränka människors yttrandefrihet i demokratin Sverige – och att de dessutom gör det inte bara med regeringens goda minne utan även på deras uppmaning.

Det var 2018, mitt under valrörelsen, som Morgan Johansson kallade till sig nätjättarna Google och Facebook för att försäkra sig om att de skulle bli bättre på att censurera. På frågan om vad som egentligen avhandlades under mötet, ställd av SD:s Björn Söder, svarade Morgan Johansson så här:

”Det möte som jag bjöd in företrädare för Google, Facebook och Twitter till i april 2018 syftade till att informera mig om bolagens arbete med att ta bort olagligt innehåll på sina plattformar.”

Olagligt innehåll. Men vad är egentligen olagligt innehåll? För de flesta av oss är det ganska givet att ”olagligt innehåll” är sådant som strider mot lagen. Men sanningen är att nätjättarna censurerar hej vilt, även bland sådant som inte alls är olagligt. ”Hård ord” om invandring och ”misstro” mot politiker, banker och storföretag är, såvitt jag vet, inte olagligt i Sverige – inte heller är det olagligt att spekulera om pandemier och klimatförändringar. Men det är uppenbart för minsta lilla knodd att nätjättarna censurerar just sådant som regeringen vill att de ska censurera.

SVT är med på tåget, förstås, så som de alltid är när det gäller att stå på maktens sida mot oliktänkande. Formuleringarna i ovan nämnda artikel antyder att ”hårda ord om både invandrare och invandringspolitik” och ”misstro mot politiker, banker, storföretag, klimathotet och coronapandemin” faktiskt är något som bör stävjas, trots att det är fritt fram för var och en att uttrycka precis hur mycket misstro som helst mot vad som helst, så länge det sker inom ramen för vad som är lagligt.

Ett samhälle där man inte får uttrycka kritik mot olika typer av samhällsfenomen, religioner, grupperingar, eller där man hindras från att uttrycka missnöje och misstro mot makten är ingen demokrati överhuvudtaget. Jag undrar om de som stödjer nätjättarnas censur verkligen förstår detta. Att Morgan Johansson inte gör det, det vet vi redan – men nog måste det väl finnas någon liten krake i regering och riksdag som har det? Och inom hela stora public service – visst måste det väl finnas någon där som tänker ”Vad ända in i h-e är detta, kan vi verkligen rapportera om den här censuren utan att ifrågasätta det som sker?” För att en demokratiskt vald regering ger privata storföretag makt att helt godtyckligt inskränka lagstadgad yttrandefrihet för skattebetalande medborgare är ingen liten sak. När vi börjar se ”hårda ord” som en orsak till censur är vi ute på jävligt hal is, helt enkelt.

Det finns också andra intressanta aspekter på det här. Det är till exempel väldigt fascinerande att misstro mot politiker jämställs med misstro mot banker och storföretag. För bara tio-femton år sedan hade politikerna fortfarande en viss förankring om inte bland gräsrötterna så åtminstone i uppfattningen att deras makt utgick från folket. Idag jämför de sig istället med just storföretagare och bankirer och tar gärna dessas parti mot medborgarna. Tänk bara på Stefan Löfven, som för ett par år sen fjantade runt på Spotifygrundaren Daniel Eks narcissistiska brilliant minds-fest, fullkomligt extatisk över att få frottera sig med storkapitalet. Hur skevt är inte det?

Det finns ingen svensk lag som förbjuder att människor diskuterar öppet om politiker, banker och storföretag, eller att de diskuterar klimatförändringar och pandemi utifrån en annan synvinkel än den som är vedertagen hos politikeradeln och deras regimmedier. Vad Morgan Johansson alltså borde göra är att snarast kalla till sig techjättarna på nytt och förklara för dem att de inte kan verka i Sverige om de bryter mot lagen om yttrandefrihet.

BILD: Mark Zuckerberg, medgrundare av den sociala nätverkstjänsten Facebook (grundad 4 februari 2004).

Svaret på hatretorik är ännu mer retorik. Det säger Amy Peikoff, professor i filosofi och policychef på nätverkssajten Parler i en intervju i brittiska webbtidningen Spiked.

Parler har gjort sig känt som ett alternativ till Twitter, framförallt för användare som motsätter sig de allt snävare definitionerna av yttrandefrihet hos andra sociala medier. Den 8 januari släcktes tjänsten ner, efter att det kommit anklagelser om att Trumpanhängare använt Parler för att samordna stormningen av Kapitolium den 6 januari.

Men att tysta obekväma röster är inte rätt väg att gå, menar Amy Peikoff. Istället följer Parler samma riktlinjer som den amerikanska aktiviströrelsen American Civil Liberties Union, ACLU, anammade under Nadine Strossens ledning (1991-2008). Nadine Strossen, som var den första kvinnan och därtill yngsta personen som någonsin lett UCLA, menade att svaret på hatretorik är mer retorik.

Det är förstås helt sant. Men då krävs också att människor verkligen tillåts uttrycka sig fritt, utan att bli censurerade utifrån andra människors känslor.

Intervjun med Amy Peikoff ger en intressant bild av samtidens känslosamma pk-ism, där allt som avviker från den egna åsikten upplevs som farligt och hotfullt. Särskilt intressant är det eftersom det är de som definierar sig själva som goda som står på barrikaderna för att tysta obekväma röster. Det anses helt i sin ordning, och till och med lovvärt, att tysta människor som har ”fel” åsikter.

USA:s förre president, Donald Trump, var just en av de där människorna vars åsikter ansågs fel. Därför släcktes hans konto ner av de stora techjättarna, och i de ”goda” medierna, som saluför ”rätt” åsikter, ansågs inte det som vare sig konstigt eller fel. Det sågs istället som ett bevis för att techjättarna har ”rätt” åsikt – det vill säga, samma som de själva saluför.

Det går att säga mycket om Donald Trump – och mycket har också sagts under de år han var president, kanske ännu mer under och efter valrörelsen 2020 – och man kan lugnt säga att han använt sig av yttrandefriheten på sociala medier. När andra skrikit ut sin kritik högt och ljudligt i sociala medier så har han skrikit högre. Och så har det fortsatt, under hela hans tid i Vita Huset.

Huruvida det är lämpligt att en president vräker ur sig i stort sett vad som helst på Twitter kan man förstås diskutera, men den här frågan handlar inte om det. Den handlar om hur hans motståndare hela tiden diskuterat möjligheterna att få tyst på Trump. Man har skrikit efter censur, helt enkelt.

Det här ser vi dagligen och stundligen även i Sverige, med politiker och medier som skriker efter inskränkningar i yttrandefriheten så fort någon säger något som inte passar in i den politiska korrekthet som ligger som en våt filt över hela det offentliga samtalet. De tjatar sig blåa om ”hat och hot”, men förmår aldrig förklara vad detta ”hat och hot” egentligen består av.

Att man dessutom jämställer hat med hot visar ju hur otroligt känslostyrd diskussionen är. Hur kan det ens finnas en debatt om hur man ska hindra människor från att uttrycka hat? Det är ju absurt – det liknar mest tankeförbud. Men även där är allt godtyckligt och subjektivt. I Sverige är det helt okej att skriva ”jag hatar Jimmie Åkesson” med fetstil medan det anses som förkastligt att lika rättframt skriva ”jag hatar Annie Lööf”.

Hade det varit på samma sätt, fast tvärtom, om vi haft en annan regering? Det kan ingen veta säkert, men jag tror faktiskt inte det. PK-vänstern – wokevänstern som man väl kan kalla den internationella motsvarigheten – har så länge levt i en inbillad visshet om att den står för det enda goda alternativet att den inte längre tål ens en saklig debatt. Alla som inte tycker som de ska tystas, stämplas, karaktärsmördas – helst utplånas från offentligheten. Och de är inte ens medvetna om att det är diktaturfasoner.

Vi som kategoriseras som konservativa och högersinnade, är så vana vid att betraktas som onda att hatet rinner av oss. Därför är vi heller inte lika känsliga när vi får mothugg och kritik och därmed inte heller lika benägna att vilja tysta våra meningsmotståndare.

Finns det en ”strukturell antirasism” i svensk kollektivtrafik? Den frågan ställer min kollega Mohamed Omar i en text här på Det Goda Samhället. Han har inget svar, men det har jag. Okej, det är inte ett vetenskapligt underbyggt svar, det erkänner jag, men det är dock ett svar baserat på åratals erfarenheter. Jag svarar ja – och tillägger dessutom att den strukturella antirasismen inte bara är ett faktum i kollektivtrafiken utan även i andra sammanhang.

I Högdalen, där jag bor, har vi sedan många år ett antal tiggarläger. Tiggarna har huserat här i åratal och mer eller mindre raserat de skogsområden de ockuperar, inte bara genom att ställa upp husvagnar och tält utan också genom att skräpa ner, använda skogen som toalett och hugga ner träd till eldning.

Jag ska inte påstå att jag som Högdalenbo har särskilt ont av tiggarna i min vardag (förutom att deras nedskräpning hindrar mig från att gå på promenad med hundarna i de skogsområden där vi förr gick). Däremot ser jag med egna ögon hur de får särbehandling i tunnelbanan om mornarna – och inte bara då och då utan regelmässigt. De vakter som står vid spärrarna hindrar aldrig tiggarna från att smita in bakom ryggen på någon betalande kollektivtrafikpassagerare. Däremot har jag flera gånger sett dem hindra andra som försökt tjuvåka – folk som haft vad som brukar kallas ett svenskt utseende.

Jag tror alltså att Mohamed Omar är helt rätt ute när han säger att rädslan för att bli kallad rasist underminerar lag och ordning. För det är inte bara romer som fått passera fritt i tunnelbanan. Det gäller även andra grupper med annan etnicitet än svensk. En gång såg jag ett stort gäng ungdomar med utländskt utseende bana väg genom spärrarna utan att betala, samtidigt som ett par vakter ser på utan att lyfta ett finger för att hindra dem.

På samma sätt har jag sett hur biljettkontrollanter undviker att kontrollera passagerare med utländskt utseende – särskilt om de är unga män eller kvinnor med slöja. De har dock inte dragit sig för att kontrollera om jag, eller andra med svenskt utseende, har betalat för åkturen.

Det är klart att det här förfarandet sätter spår i hur vi alla ser på samhällsbygget omkring oss. Vad är det liksom för mening med att betala skatt och sköta sig – och köpa månadskort till kollektivtrafiken – när det finns grupper som inte behöver göra det?

Men den strukturella antirasismen förekommer också på många andra ställen, till exempel bibliotek och simhallar. I stort sett alla bibliotek och simhallar upplever bråk och stök numera, enligt BRÅ, och även om det inte framgår i deras rapport att det handlar om unga män med invandrarbakgrund så är det inte särskilt svårt att räkna ut att det förhåller sig på det sättet. Det gick nämligen inte till så här på bibliotek och simhallar innan invandringen började skena iväg.

Hade det varit övervägande svenska ungdomar som ”stökade” på sådana här inrättningar hade heller inte socialdemokraten Roger Mogert, tidigare stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm (numera skandaliserad efter #metoo-hösten) skrivit om det ”främlingsfientliga” i att kräva lugn och ro på biblioteken.

Även där ser vi alltså hur den strukturella antirasismen banat väg för laglöshet och otrygghet och skapat ett samhälle där det, på grund av rädslan för rasistanklagelser, ställs lägre krav på människor med utländsk härkomst än det gör på etniska svenskar.

Igår nåddes jag, som så många av andra, av nyheten att Lars Norén gått bort. Och fast jag inte kände honom personligen greps jag av en nästan outhärdlig sorg. Alla dessa teaterupplevelser, all gråt, alla skratt… Få dramatiker har gripit tag i mitt hjärta så som Lars Norén.

Jag vet att Norén också har sina kritiker. Och de är ofta högljudda. Norén är hemsk, hans pjäser nattsvarta och deprimerande, han häcklar kärnfamiljen och sprider splittring, och så vidare i all oändlighet. Men jag håller inte med. Och jag lyssnar inte ens på kritiken. Det här är nämligen en kärleksförklaring till Lars Norén.

Ja. Jag älskar Lars Noréns dramatik och det har jag gjort sedan jag såg Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud första gången. Och jag har aldrig upplevt något deprimerande i hans pjäser. Däremot finns en äkthet och en närvaro som få andra kan förmedla.

Det är klart att det ofta är den dysfunktionella familjen som står i fokus för Noréns familjedrama – men säg mig då vilken familj som är perfekt? I Noréns pjäser är kaoset och turbulensen ständigt närvarande, men där finns även gränslös kärlek och en fantastisk svart humor. Hans pjäser häcklar inte kärnfamiljen. Däremot visar de att kärleken finns även i de dysfunktionella familjerna. Jag kan inte ens greppa att det finns människor som inte ser och förstår det.

De första pjäserna såg jag på TV tillsammans med mina föräldrar. Och de, som i sin ungdom lyssnat på radioteaterns uppsättningar av Ibsens och Strindbergs stora verk, blev – och förblev – fullkomligt hänförda. Senare hade jag glädjen att se många av hans pjäser på teatern, senast i augusti 2017 då Och ge oss skuggorna hade nypremiär på Dramaten.

Och ge oss skuggorna är Noréns berättelse om den amerikanske dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O’Neill och dennes familj. O’Neill själv är i sin tur starkt förknippad med just Dramaten. 1956 stod den svenska nationalscenen för uruppförandet av hans självbiografiska mästerverk Lång dags färd mot natt, och senare testamenterade han verket till Dramaten.

När Och ge oss skuggorna hade urpremiär 1991 spelades Eugene O’Neill av Max von Sydow och hans fru Carlotta av Margaretha Krook. De båda sönerna Shane och Eugene JR gestaltades av Peter Andersson och Reine Brynolfsson. I 2017 års uppsättning spelades rollerna av Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn och Thomas Hanzon. Och ensemblen bjöd på en föreställning som gick rakt in i både själ och hjärta. Hat, kärlek, glädje, sorg, ångest, vrede – allt det som finns där under ytan i alla familjer, och som Lars Norén serverar med osviklig fingertoppskänsla.

Bara några månader senare sveptes Örjan Ramberg bort av #metoorörelsen, för något han gjort långt tidigare och redan straffats för. Och Dramaten miste en av sina stora. Än idag är hans monolog i Och ge oss skuggorna något av det starkaste jag upplevt i en teatersalong.

För några år sedan träffade min son, som sysslar med kändisjournalistik, Johan Renck, efter att denne gjort succé som regissör av Netflix-serien Bloodline. Sonen, som liksom resten av familjen, är en stor Norénfantast, sa då tiĺl Renck att han tyckte att Bloodline kändes som en Norénpjäs förflyttad till soliga Florida. Johan Renck svarade då att det var just den känslan han hade velat åstadkomma.

En älskad dramatiker, alltså. Och en dramatiker som gett avtryck inte bara på teaterscenen utan i många sammanhang. Den störste vi haft i modern tid. Så minns jag Lars Norén.

Under helgen såg jag om filmen Backdraft (Eldstorm), som nyss kommit på Netflix. Jag såg den redan 1991, när den hade premiär, och den är en klassisk dramathriller med brandmän i fokus. Spännande och välgjort, som det oftast är när Ron Howard står för regin, och med Kurt Russell i en av huvudrollerna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, när maken och jag lutade oss tillbaka i soffan för att se om den gamla storfilmen, men faktum är att jag blev närmast euforisk. Inte på grund av vare sig handling eller specialeffekter, även om båda delar är mycket bra, utan på grund av att den helt enkelt kändes så befriande naturlig. Idag, när alla film- och serieskapare ängsligt sneglar åt alla håll och kanter för att göra film som är anpassad efter minoriteter av olika slag, är det en härlig känsla att sjunka in i en film där storyn får vara just en story utan politiskt korrekta inslag som bara vävs in för sakens skull.

Backdraft handlar om en brandstation i Chicago, där Dennis McCaffrey är stationens obestridlige ledare. Dit kommer också hans lillebror Brian (William Baldwin) som nyutbildad brandman. Men Brian har en komplicerad relation både till sin äldre bror och till jobbet som brandman. Som barn såg han fadern dö i en brand och hans sorg förevigades av en fotograf och blev omslagsbild på Life Magazine. Han har aldrig riktigt kommit över det och han slits mellan sin sorg och rädsla och sin längtan efter att vara som fadern och brodern.

Filmen fokuserar på Dennis och Brian inbördes relation, men också på livet som brandman generellt. Allt kompliceras dessutom av att staden skakas av en pyroman, som gör brandmännens situation ännu farligare.

Det här är en riktigt bra film av klassiskt snitt. Skulle den göras idag skulle den sannolikt bli betydligt sämre. Idag skulle sannolikt den tuffe Dennis McCaffrey vara Denise McCaffrey. Minst två av brandmännen på stationen ha en homosexuell relation. Ytterligare en eller ett par skulle vara kvinnor, och minst en av dessa lesbisk. Chefen på stationen skulle vara svart eller kvinna eller, ännu hellre, en svart kvinna, och brandinspektören som undersöker de anlagda bränderna (spelad av Robert de Niro) skulle förmodligen vara transsexuell. Fokus skulle ligga på att göra filmen acceptabel för tusen och en minoriteter, snarare än att skapa en spännande och medryckande film med bra handling.

Jag säger nu inte att en brandstation inte kan ha en kvinnlig chef, eller att brandmän inte kan vara homosexuella. En transsexuell är inte sämre lämpad än en man att undersöka huruvida en brand är anlagd eller ej. Men det blir så lätt krystat och knasigt när allas behov av bekräftelse ska tillfredsställas på en och samma gång.

Det finns förstås undantag. Skådespelaren och regissören Jordan Peele, som gjort de ruggigt bra filmerna Get Out och Us, använder svarta skådespelare i sina huvudroller och vita i birollerna. Det gör han inte för att tillgodose någon minoritet utan för att han, som har en vit mor och en svart far, sannolikt identifierar sig lika mycket med svarta skådespelare som vita. Och då blir det heller inte konstruerat och tillkämpat på det sätt som det blir när det sker med den där ängsligheten som är förbunden med ett överdrivet politiskt korrekt tänkande.

Det är sällan jag skriver om näthat och nättroll. Det beror på att jag inte blir särskilt upprörd över sånt. När kända skribenter beskriver hur de hatas och hotas i kommentarsfält och på sociala medier brukar jag ofta fundera över hur mycket det egentligen ligger i påståendena. Är det verkligen så farligt med nedsättande kommentarer och ilskna tillmälen?

Jag kan ärligt säga att jag tycker att man ska vara beredd att stå ut med ett och annat när man sticker ut hakan och delar med sig av sina åsikter och tankar på offentliga plattformar. När jag växte upp brukade man säga att den som ger sig in i leken får leken tåla, och det ligger mycket i det. Man kan ju inte gå genom livet och inbilla sig att man alltid ska överösas av lovord och beröm. Jag har inte mycket till övers för alla gråtmilda skribenter som först häcklar än det ena, än det andra och sedan gråter över att de fått mothugg. Vad hade de räknat med?

Själv räknar jag alltid med att få kritik och till och med bli hatad. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang jag skriver, eller vilka ämnen jag berör, hatet finns alltid där och det kommer från alla håll och kanter.

När jag som utövande katolik skrev krönikor på temata som abort och dödshjälp utifrån ett katolskt perspektiv blev jag kallad för reaktionär, extremist, kvinnohatare och fascist. De som spydde ur sig mest hat var de som anses (och anser sig själva) som goda humanister.

Då jag skrev i katolska publikationer dök hatarna istället upp när jag intog en kritisk hållning till tiggeriet eller ifrågasatte det kloka i att på en enda höst släppa in över 160 000 människor i ett land som redan brottas med integrationsproblem. Det spelade ingen roll att självaste påven uttryckt liknande åsikter – i de fromma vänsterkatolikernas värld innebar mina åsikter att jag omgående stämplades som fascist.

Idag, när jag skriver på Det Goda Samhället, medför i stort sett varenda skriven text en drös grötmyndiga kommentarer om att jag är enfaldig, naiv och förmodligen kommunist, gärna ackompanjerade av olika typer av härskartekniker som på olika sätt går ut på att förminska mig som människa och skribent.

Med andra ord: näthat och nättroll finns överallt, i alla politiska och religiösa grupperingar. Men det är ingenting jag rör upp himmel och jord över. Folk har rätt att tycka vad de vill och det är främmande för mig att jämföra hat med hot.

Ibland tycker jag synd om nättrollen också. Det verkar ju vara ett tvång för vissa att spamma ner hela kommentarsfält med sitt gift, och människor som gör så kan inte må särskilt bra.

Samtidigt har man, på en offentlig plattform – oavsett om det är en stor kvällsdrake eller en opinionsblogg som Det Goda Samhället – ett ansvar för att upprätthålla en viss ordning så att seriösa läsare också kan kommentera och diskutera. Det kan de inte om kommentarsfälten översvämmas av otidigheter och oförskämdheter. För trollen häcklar ju inte bara skribenter utan även andra som kommenterar och det är ett betydligt större problem.

Det är därför vi har blivit tuffare i kommentarsfälten. För de seriösa läsarnas skull – inte för vår egen. Vi tål en hel del, men vi vill inte att våra läsare ska utsättas för den dåliga stämning som oundvikligen blir följden av alltför många oförskämda och omotiverade påhopp.