Om en hel generation växer upp med en barn- och ungdomskultur som syftar till att lära dem hata föräldrar och samhälle – vad händer då med den moraliska kompassen?

För mig aktualiserades frågan när jag såg en dokumentär om Nationalteatern på SVT Play och plötsligt befann mig i en tidsmaskin som tog mig tillbaka till 1970-talet och den avgrundsdjupa värdegrundssocialism som präglade så mycket av min uppväxt.

Man kan förstås skratta åt dem, Dageby, Mosesson, Rahlskog, Reventberg och alla de andra. Vuxna män och kvinnor som lekte fjortisar och försökte snacka med kidsen på kidsens språk. Men barn och tonåringar är lättpåverkade och skrattet fastnar lätt i halsen. Nationalteaterns mål var att omstöpa hela den unga generationen – och de var långtifrån ensamma. Hela det tidiga 1970-talet präglades av samma destruktiva samhällssyn. Barn och unga utsattes för en extrem indoktrinering, inte bara från Nationalteatern, utan via barnprogrammen i public service, flumskolan, fritidsgårdarna. Och varför?

Det finns inget entydigt svar på den frågan, men en orsak är förstås att barn som tidigt skils från sina föräldrar, handgripligen eller mentalt, är lättare att styra. Hos påfallande många bland den tidens vänster var drömmen om en revolution ständigt närvarande och då krävdes det givetvis att barnen och tonåringarna stod på revolutionärernas sida och vände sig emot de äldre generationerna.

Nationalteatern, som så många andra kulturarbetare vid den här tiden, var alltså inget annat än en samhällsomstörtande sekt som ville ta makt över barn och unga genom att fjärma dem från deras egna föräldrar, på sekters sedvanliga vis. Och med indoktrineringen försvann till sist alldeles för mycket av det som tidigare hållit samhället på fötter, såsom pliktkänsla och ansvarstagande, respekten för de äldre och för de nyttiga samhällsmedborgare som bär upp samhället.

I dokumentären visas filmklipp från intervjuer som gjordes med sniffande tonårstjejer, och sensationslystnaden i teatermedlemmarnas röster går inte att missta sig på. Ledande frågor, avsedda att spä på vurmen för flummandet snarare än lyfta andra sysselsättningar och möjligheter. Knark, thinner, sprit och hopplöshet var Nationalteaterns livsluft – omsorgen om de unga sekundär, främst ett spel för gallerierna.

Själva levde de förhållandevis gott på att ”svenssons” arbetade och betalade skatt. De berättar själva i dokumentären att de fick en egen förortsteater, lön och bostad så att de kunde arbeta heltid med kulturen. Det blev inte mycket pengar över, får vi veta, och så jobbade de minst 25 timmar om dygnet, men de slapp åtminstone bli såna där värdelösa löneslavar som de föraktade och avskydde. De levde på dem istället.

Likt så många andra tonåringar i min generation tog jag mina första mellanölsfyllor med Nationalteaterns samhällshat rullande på skivtallriken. Brölande spyor riktade mot svenssons, snuten och borgerligheten, allt inramat i raspig rockmusik anpassad för lättpåverkade småungar.

Farsan sitter hemma framför TV:n
Morsan sitter antagligen breve
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
Gasa och sniffa och flumma!

Klart man rycktes med, ung och lättpåverkad som man var. Klart det var tuffare att sitta på torget och supa, sniffa och klippa en hövding än att sitta hemma med sina svenneföräldrar och se på TV, liksom. Klart att betongromantiken, drogromantiken, pungsparken mot etablissemanget gick rakt in i tonårssjälen.

Men ändå inte hela vägen in. Inte hos mig. Jag hade ett skydd mot hatbudskapet eftersom jag hade föräldrar som var närvarande, kärleksfulla och trofasta och som dessutom var av den gamla stammen – de som hade en fot i det äldre Sverige där familjen betydde mest och som varit för trygga, för vuxna och för smarta för att låta sig påverkas av flumvänsterns intåg 1968.

Så var det inte för alla mina vänner. Många av dem var totalt försvarslösa. De tog inte bara sin första fylla till Nationalteatern utan sniffade också thinner och lim och rökte sin första haschpipa. För vissa av dem resulterade det i tyngre och tyngre droger tills drogromantiken inte längre var romantisk utan smutsig och vardagsgrå. Nationalteatern blev deras soundtrack.

Jag säger givetvis inte att det var Nationalteaterns fel att vissa söp och drogade ner sig till tonerna av Livet är en fest, Rövarkungens ö och Barn av vår tid. Var och en har ansvar för sitt eget liv, och i de ungas värld hade – och har – föräldrarna trots allt det övergripande ansvaret. Men Nationalteatern spred ett sjukligt hat mot hela den vuxna generationen, såväl som en otäck myt om att vuxna hatade tonåringar, vilket försvårade för föräldrarna att ta kommandot över barn och tonåringar som hamnat snett:

Kom igen lilla Svensson
Sätta hårt mot hårt
Är våran stil
Hatar du oss
Så hatar vi dig
Betong feeling!

Det fick följden att alltfler föräldrar förlitade sig på samhället att fostra barnen och de konsekvenserna lever vi med än idag.

Idag är jag övertygad om att min generation skulle ha mått oändligt mycket bättre om Nationalteatern aldrig funnits – om flumvänstern aldrig tillåtits ta över public service, skola, barnomsorg. Och det smärtar att tänka på hur Sverige kunde ha sett ut idag om vi istället hade fått växa upp med en moralisk kompass, med bibehållen respekt för de tidigare generationerna, och med insikten om att var och en har ett ansvar och att samhället inte kan lastas för exakt allt.

Den övertygelsen har stärkts efter att jag sett SVT:s dokumentär. Det som sannolikt var tänkt att visa hur intellektuella, begåvade och fritänkande medlemmarna i Nationalteatern var visade istället en grupp människor som var, och till stor del fortfarande är, helt marinerade i revolutionstanken och besatta av att ställa grupp mot grupp. Fjortisar forever – fast i betong- och drogromantiken för evärderlig tid.

I morgon är det Saint Patrick’s Day igen. För den som inte känner till den superpopuläre Patrick, som inte bara är Irlands nationalhelgon utan även Nigerias, samt skyddshelgon för katoliker i Boston och New York, finns mer att läsa här.

Själv har jag firat Saint Patrick’s Day i många år. Det går helt enkelt inte att undvika när man har irländare och amerikaner med irländskt ursprung i den nära vänkretsen – och varför skulle man vilja undvika något så trevligt? Saint Patrick’s Day är precis vad som behövs så här i mitten av gråtrista mars, och här blir det irländskt både på menyn och dryckeslistan. Irish Stew, colcannon – gärna med Guinness som måltidsdryck – och så en Irish Coffee som avslutning ger guldkant åt dagen.

Här är recepten:

Irish Stew

Det finns lika många recept på Irish Stew som det finns recept på svenska köttgrytor. Det här har jag fått från en väninna i Kilkenny. Får man inte tag i lamm går det lika bra med nöt (till exempel högrev eller fransyska) – då kallas den istället för Beef Stew.

8oo g lammkött i tärningar
2 gula lökar
2 morötter
2 palsternackor eller en liten bit kålrot
4 vitlöksklyftor
200 g rökt fläsk eller bacon
4-5 dl mörk öl, t ex Guinness
2-3 buljongtärningar
2 tsk timjan eller oregano
Olja eller smör att fräsa i
Salt och peppar (vetemjöl)
1 rejäl näve finklippt persilja till garnering

Gör så här: Skala och finhacka lök och vitlök. Skala och slanta morötterna och palsternackorna lite på diagonalen (om du använder kålrot blir det bra med bitar på ca 2×2 cm). Skär fläsket i tärningar. Vänd köttet i pepprat vetemjöl.

Häll lite olja i en gryta och fräs köttet tillsammans med fläsket. Låt alltsammans brynas och få lite färg innan du tillsätter lök, vitlök, morötter och palsternackor. När löken blivit mjuk häller du i 3-4 dl öl och smular ner buljongtärningarna.

Låt köttgrytan koka på svag värme i 2-3 timmar, späd med mer öl eller vatten om det blir för tjockt. Smaka av med salt, peppar, timjan och häll persiljan över vid servering.

Colcannon

Colcannon är så populärt att man till och med sjunger sånger om den, och den är lika god som den är billig och lättlagad. Perfekt till Irish Stew, men kan också serveras med allt som man annars serverar till potatismos. Till 4 portioner behövs:

4-5 mjöliga potatisar
5 dl strimlad vit- eller grönkål
50 g smör ½-1 dl grädde eller gräddmjölk
3-4 hackade schalottenlökar
(riven ost, gärna cheddar)

Gör så här: Skala och koka potatisen, skär den gärna i mindre bitar först så blir den lättare att mosa. Häll av vattnet och mosa potatisen med mjölk och smör så att du får ett krämigt mos.

Koka kålen tills den blir mjuk. Fräs den tillsammans med den finhackade löken en stund, blanda sedan kålblandningen med moset och smaka av med salt och peppar. Strö över persilja och servera.

Irish Coffee

Till 2 glas behöver du:

4-6 tsk farinsocker
4 dl starkt, nybryggt kaffe
8 cl irländsk whiskey, t ex Tullamore Dew
Lättvispad grädde

Gör så här: Mät upp farinsockret i två glas. Häll på kaffet. Rör om ordentligt så farinet löses upp och häll sedan i whiskeyn. Toppa med lättvispad grädde och sikta gärna lite mer farin. Servera och njut.

Happy Saint Patrick’s Day!

Det gick inte mer än vecka förrän knivattacken i Vetlanda – där gärningsmannen framförde ett ”Allahu Akbar” medan han attackerade – förpassats till glömskan. Om det alls talas om händelsen nu så är det ur gärningsmannens perspektiv. Den utsatte, den olycklige, den som borde ha fått permanent uppehållstillstånd för längesen så att han sluppit drivas till attacken mot sju oskyldiga män.

Den 6 mars publicerade Expressen en (låst) artikel med följande presentation:

”Omid” vill inte längre vara afghan efter dådet i Vetlanda.

Emma tvingas radera rekordmånga rasistiska kommentarer i en lokal Facebook-grupp.

Företagare får höra att de bör sluta anställa personer med invandrarbakgrund.

Vilket Vetlanda är det som ska stå kvar när spillrorna plockas upp?

–Vi måste erkänna våra fel och brister, säger oppositionsrådet Jan Johansson.

Jag har inte för avsikt att betala för att läsa resten av den här smörjan, men jag kan ju mycket väl tänka mig vilka dessa ”vi” är, som oppositionsrådet pratar om. Det är du och jag som måste erkänna våra fel och brister – inte knivmannen som försökte mörda sju personer.

Tillåt mig också tvivla på sanningshalten i det där med ”rekordmånga rasistiska kommentarer” i Emmas kommentarsfält. Jag är jämt och ständigt ute på sociala medier, och jag har ärligt talat inte sett särskilt mycket alls av den varan. Däremot blir ju allt fler människor djupt förtvivlade över att så många förblir närmast oberörda över att en utländsk medborgare kommit till Sverige och försökt mörda sju oskyldiga personer. Därför är det klart att tonläget kan bli hårt ibland.

Men precis som man letar högt och lågt efter ursäktande förklaringar till sju mordförsök borde man också kunna leta efter förklaringar till att folk reagerar så kraftigt på den tårfyllda medkänslan med afghanen i Vetlanda. Istället för att ständigt påtala att svenskar är rasister som hatar och hotar – varför inte ta en titt på hur samhället ser ut och försöka förstå varför folk är så arga, upprörda och förkrossade?

Majoriteten av svenska folket har ställt sig negativt till att Sverige ska släppa in tusentals ensamkommande unga män i vapenför ålder. Endast en liten grupp välmenande do-gooders har ställt sig bakom gymnasieamnestin. Trots det minimala stödet från medborgarna har den genomförts, och med uselt resultat dessutom. Det får folk att känna sig överkörda, nonchalerade och illa behandlade. Vi har trots allt, redan som så knoddar, fått lära oss att all makt i vår demokrati utgår från folket – så vad gör det med oss när vi inser att vi inte har någonting alls att säga till om när det gäller en så viktig sak som invandringen?

Att det dessutom förekommit påfallande mycket våld och missbruk i de här grupperingarna har givetvis påverkat människor ytterligare. Otryggheten växer och folk som lever i verkligheten kan se sambanden mellan invandring och brottslighet i sin egen vardag.

Så varför är det ingen som visar förståelse för det? Varför är det värre att uttrycka kritik och missnöje på sociala medier än att försöka mörda människor med kniv?

De som nu gråtmilt pratar om vilken fruktansvärd tragedi detta är för gärningsmannen, de reagerar ärligt talat väldigt egendomligt. Deras reaktioner skulle betraktas som onormala i stort sett överallt i hela världen utom just i Sverige. Sverige är ju landet där det onormala blivit normalt, där det sjuka betraktas som friskt, och där brottslingars väl och ve är minst lika viktigt, om inte viktigare, än brottsoffrens. Såvida inte brottslingen är etnisk svensk och offret har ett annat etniskt ursprung, då är det ingen som letar förmildrande omständigheter för dådet.

Det här beror åtminstone delvis på att socialdemokraterna vill upprätthålla skenet av att alla etniska svenskar är lyckligt lottade, har det gott ställt, kan leva sina liv ungefär som de vill och inte har anledning att klaga på något. De vägrar helt enkelt erkänna att samhällskontraktet är brutet för längesen och att det finns mängder med etniska svenskar som är fattiga, utsatta och sårbara. Att erkänna det skulle vara detsamma som att erkänna at de brustit i sin välfärdspolitik och det skulle de aldrig göra. En socialdemokrat kan helt enkelt inte ha fel, enligt sin egen världsbild.

Den attityden har sakta men säkert sipprat från makten ner i folkdjupet så att allt fler medborgare tror att det ska vara så här. När de sen blir tillfrågade om attacken i Vetlanda, eller liknande händelser, så signalerar ryggmärgsreflexen att de i första hand ska uttala sin empati för gärningsmannen.

När jag berättar om det här för vänner och bekanta utomlands skakar de bara uppgivet på huvudet. Och det gäller inte bara mina amerikanska vänner som röstar på republikanerna om nu någon trodde det – nej, det gäller i precis lika hög grad folk som även enligt svenska mått mätt är ”goda” människor.

Jag har en vän i London som arbetar med integration och själv har upplåtit delar sitt hem till asylsökande. Han har en minst sagt liberal syn på invandring, men kan inte för sitt liv förstå hur svenskarna så lättvindigt kan ta brottslingar till sitt hjärta eller hur vi kan låta utländska medborgare utan uppehållstillstånd stanna i Sverige trots att de är dömda för grova brott.

– Något måste vara väldigt fel i Sverige när människor är så illojala mot sina egna landsmän, sa han senast vi pratades vid på Skype.

Och jag kunde naturligtvis bara nicka och hålla med.

Nu när det uppdagats att även Sverige har en utbredd hederskultur drar jag mig till minnes alla de gånger då jag själv utsatts för grovt hedersförtryck av mina föräldrar. Tidigare hade jag ingen aning om att jag verkligen var utsatt för hedersvåld, men nu vet jag bättre efter att Sara Paulsdotter Hellberg, från kvinnojouren i Östersund, påpekat att hederskulturen är utbredd även i Sverige.

Jag har alltså omvärderat min uppfostran och kommit fram till att det är ett rent under att jag alls lever idag, efter allt mina föräldrar utsatte mig för under tonårstiden. Här är några exempel på hur det svenska, i mitt fall värmländska, hedersförtrycket kan te sig:

Hot om indragen veckopeng om jag inte gjorde mina läxor.

Fick utegångsförbud efter skolk.

Fick utegångsförbud på nytt efter att jag druckit mellanöl på ett skoldisco.

Förvägrades att gå till säsongsöppningen av Folkets Park efter att ha inhandlat starksprit via langare.

Tvingades följa med på två begravningar inom loppet av ett år – tvingades dessutom bära svart klänning.

Utsattes för tjat om att sluta röka.

Fick utskällning efter att ha ertappats stjäla cigaretter från pappa.

Utskällning igen efter att ha stulit pappas cigaretter och tjuvrökt i källaren och fick höra att mamma skämdes inför grannarna.

Tvingades bädda min säng och städa mitt rum flera gånger i veckan.

Förbjöds att gå till biljardhallen eftersom det pågick drogförsäljning där.

Blev hämtad av pappa då jag trots förbudet gått till biljardhallen.

Listan kan göras lång och när jag idag ser tillbaka inser jag att jag länge levt i en lögn. Jag har ju alltid intalat mig att mina föräldrar satte upp sina förhållningsregler för att jag skulle klara skolan, bli en ansvarstagande vuxen och för att de ville skydda mig från faror. Nu vet jag bättre. Jag blev helt enkelt förtryckt, eftersom mina föräldrar ville skydda sin heder. Klart att mitt tonårsjag borde ha fått smygröka i källaren, dricka mellanöl och umgås med narkotikalangarna på biljardhallen istället för att tvingas läsa läxor och hjälpa till med hushållsarbetet.

Mitt i allt detta är det ändå skönt att veta att den svenska staten kanske äntligen kan börja lägga skattepengar på att utröna hur det svenska hedersförtrycket ser ut. Kanske kan det göra så att dagens unga tjejer inte behöver uppleva samma förnedrande behandling som jag fick utstå i det värmländska barndomshemmet. Man kan alltid hoppas.

Vad har det norska fenomenet påskekrim med Orson Welles att göra? En hel del faktiskt. Men framför allt är det en väl förankrad sedvänja som har en mycket speciell historia.

Traditionen med påskekrim startade den 24 mars 1923. Det kan kanske låta märkligt att en tradition har ett så specifikt startdatum men det var just detta datum, som då inföll på lördagen före Palmsöndagen, som förlagschefen Harald Grieg valde för en ovanligt lyckad reklamkupp med annonsen för den nyutkomna boken ”Bergenstoget plyndret i natt!”.

Annonsen placerades på förstasidan till Aftenposten och utformades precis som en sensationell nyhet och reaktionerna lät inte vänta på sig. Aftenposten blev nerringda av oroliga läsare som hade familj och vänner just på Bergen-tåget.

Sedan dess har den norska påsken förknippats just med kriminalhistorier av olika slag, som kommit att få benämningen påskekrim. Och fenomenet är inte bara begränsat till böcker, tidningar och tidskrifter. På radio kom man snabbt att anamma sedvänjan genom att sända spännande radiodeckare, och längre fram tog även norska TV, NRK, upp traditionen. Under påsken visas TV-deckare av olika slag – både inhemska och klassiska, signerade Agatha Christie, Conan Doyle och Hitchcock. Sedan 1980-talet ses påskekrim närmast som en omistlig ingrediens i det norska påskfirandet.

Boken som gav upphov till fenomenet skrevs av en Jonathan Jerv som i själva verket var en pseudonym för två författare. Nils Lie och Nordahl Grieg. Den sistnämnde var bror till den innovative förlagsredaktören.

Nordahl Grieg föddes i Bergen 1902, som yngst av fyra syskon. Litteraturintresset ärvde han efter sin far, och redan under skoltiden började han skriva poesi och andra texter. Som artonåring lämnade han Norge och tog hyra på ett fartyg som ledde honom ut i världen och till så avlägsna platser som Australien och Afrika.

När han som tjugoåring debuterade med diktsamlingen ”Rundt Kap det gode Haap” var det uppenbart att hans författarskap var starkt präglat av sjömanslivet. Två år senare – alltså ett år efter att han tillsammans med Nils Lie gett ut ”Bergentoget plyndret i natt” – kom hans roman ”Skibet gaar videre”. Boken fick genomgående fin kritik i pressen, men bland sjöfolk blev den hårt kritiserad eftersom man ansåg att hans framställning gav en felaktig bild av sjömanslivet.

Då andra världskriget började blev Nordahl Grieg inkallad till tjänstgöring i Finnmark. När Norge sedan ockuperades 1940 ville Grieg vara med och strida aktivt. Han anmälde sig till den norska armén och ingick i vaktmanskapet när Norges Banks guldreserv fraktades över Nordsjön till Storbritannien. När han anlänt till Storbritannien fortsatte han att kämpa för Norges frihet, nu i text och tal. Han skrev artiklar och dikter och gav sig ut på uppläsningar till platser runt om i världen där norrmän var stationerade, bland annat USA och Kanada. Periodvis arbetade han också som krigskorrespondent.

Under denna tid genomgick Nordahl Grieg ett antal officerskurser och vintern 1942 blev han befordrad till kapten. När de allierade under hösten 1943 påbörjade en stor bomboffensiv mot Berlin ville Grieg delta. Till sist fick han också tillåtelse att följa med ett av bombplanen som korrespondent under en nattlig bombräd.

Det blev slutet för den norske författaren och poeten. Av de 1000 bombplan som satte kurs mot Berlin den natten blev 90 nedskjutna, däribland det plan där Nordahl Grieg befann sig. Efter att planet fällt sin bomb träffades det av luftvärnseld och störtade. Alla de åtta i besättningen omkom.

Och Orson Welles då? Var kommer han in i bilden? Jo, det sägs ha varit just Harald Griegs reklamkupp som inspirerade den amerikanske skådespelaren och regissören till den uppmärksammader radiopjäsen som byggde på HG Wells science fictionskildring ”Världarnas krig”.

På söndagskvällen den 30 oktober 1938 spelades den upp, upplagd som en nyhetssändning om att rymdvarelser skulle ha invaderat den lilla staden Grovers Mill i New Jersey. En föreställning som skapade så stor panik att många amerikaner flydde sina hem, fullt övertygade om att det värsta inträffat och att jorden nu invaderats av en främmande makt.

Vad beträffar ”Bergenstoget plyndret i natt” blev den film 1928. Därefter har den getts ut i otaliga utgåvor, bland annat här i Sverige där den 1925 gavs ut med titeln ”Norrlandståget rånat i natt”. Dock har den – ännu – inte orsakat vare sig panik eller skapat någon ny påsktradition.

Våffeldagen är en alldeles speciell dag – och har så varit i generationer. Min mamma har berättat om när mormor tog fram våffeljärnet just denna dag – den gamla sorten som används på vedspis – och hur hela familjen njöt när de härliga dofterna av nygräddade våfflor spreds i det lantliga köket!

När jag var barn tillbringade vi ofta våffeldagen just i mammas barndomshem. Då var mormor död sedan länge, så det var mamma som tog fram det gamla våffeljärnet – men våfflorna smakade lika bra för det! Äggvåfflor var det som gällde för mammas del och även om jag själv varierar med frasvåfflor ibland finns det nog ingenting jag tycker så mycket om som just mjuka äggvåfflor. Helst med mammas hemkokta jordgubbssylt förstås, som hon kokade i sådana mängder under jordgubbsperioden på sommaren att det alltid fanns burkar kvar i skafferi och matkällare även till våffeldagens festiviteter.

Sedan drygt 30 år tillbaka firar familjen också en födelsedag just denna dag, nämligen min mans. Ibland kan jag tycka lite synd om honom, som alltid blir serverad våfflor på sin födelsedag, men om han nu börjar tröttna på det så har han i alla fall aldrig sagt något om det.

Fast egentligen har förstås denna dag, den 25 mars, ingenting alls med våfflor att göra – i alla fall inte från början. Själva namnet Våffeldagen är helt enkelt en förvanskning av Vårfrudagen. Och Vår Fru – det är Jungfru Maria, det. Det som firas är förstås att det var just den dagen hon, enligt kristen tro, fick besök av ärkeängeln Gabriel och blev havande med Jesusbarnet och detta har firats åtminstone sedan 600-talet. Ännu mer högtidligt kallas den Marie Bebådelsedag, och ända fram till 1953 var den till och med en röd dag i almanackan.

Numera är 25 mars en alldeles vanlig dag. Fast ändå inte. Våffeltraditionen lever vidare. Och när man tänker efter är det egentligen inte så konstigt att det fick bli just våfflor som fick symbolisera denna vårliga dag. I slutet av mars hade vintern börjat ge vika, och vårbruket inleddes. Korna mjölkade mer och hönsen började värpa igen – vad kunde då passa bättre än att ha en riktig våffeldag?

Det har funnits många lokala traditioner knutna till Vårfrudagen. I västra Sverige var det till exempel vanligt att barn och ungdomar sprang barfota runt huset eller gödselstacken för att främja skörden, men också för att härda fotsulorna inför sommaren. Min morfar berättade att det förekom att barnen i Värmland gick runt och delade ut teckningar av tranor, så kallade tranbrev. Tranan förebådade vårens ankomst och kvällen före Vårfrudagen kallades ibland också för tranafton.

När jag konverterade till Katolska kyrkan påsken 2005 inföll Våffeldagen på långfredagen. Jag befann mig då i New York, eftersom jag skulle tas upp i kyrkan i Church of Our Saviour på Park Avenue. Det blev inga våfflor den dagen, men på påskdagen – dagen efter att jag tagit emot kommunionen för första gången och var fullvärdig medlem i katolska kyrkan – gick jag ut och åt en festlig brunch tillsammans med några vänner. Våfflor ingick förstås, belgiska sådana serverade med färska bär, glass och chokladsås, och då passade jag på att berätta om hur Vårfrudagen (på engelska Feast of the Annunciation) blivit en svensk våffeldag.

Våfflorna då? Jo de har också gamla anor, faktiskt ända från medeltiden. Då gjordes de förstås högst sällan av vitt mjöl, utan liknade mest de moderna till formen. Våfflor som vi känner dem idag, serverade med vispgrädde och sylt, är ett arv från det sena 1800-talet. Men även då avnjöts dessa läckerheter främst i de högre klasserna, för de flesta i det forna Sverige var det en närmast ouppnåelig lyx.

Idag kan vi dock njuta av våfflor lite till mans. Så vare sig du väljer frasvåfflor, äggvåfflor, sylt och grädde eller salta tillbehör – eller väljer bort våfflorna för något annat gott – önskar jag dig en riktigt härlig våffeldag.

BILD: En kokerska gräddar våfflor i Stora Rör på Öland, 1912.

Det finns inte mycket som är så starkt förknippat med påsken som just ägget. Vi äter ägg, pyntar och målar dem och fyller dem med godis åt barnen – och vi skickar dem inte sällan som vackra påskkort till varandra. Men vad beror det egentligen på att ägget blivit en av påskens allra största symboler?

En orsak kan vara att det före reformationen inte var tillåtet att äta ägg under fastan, eftersom de betraktades som likvärdiga med kött. Eftersom hönsen började värpa alltmer under våren var man tvungen att på något sätt få användning för äggen och då föll det sig naturligt att frossa i just ägg när påsken väl kom. Men traditionen med ägg vid motsvarande högtider finns i de flesta kulturer och traditioner.

Historiskt sett betraktas ägget som en symbol för själva livets uppkomst. Det finns många föreställningar om hur världen skapats ur ett stort ägg. Ett latinskt ordspråk lyder Omne vivum ex ove, vilket betyder Allt levande kommer från ägget och filosofer som Platon liknar universum som ett ägg med skalet som brister och vår värld befrias till en högre tillvaro. Och våren har alltid förknippats just med liv, det är nu träden börjar grönska igen efter vinterns dvala och det är nu man sätter alla de nya frön som ska gro till sensommarens skörd.

Eftersom det fanns så gott om ägg under påsken var det också, för ovanlighetens skull, tillåtet att leka med maten. Barnen roade sig gärna med äggrullning. Leken gick till så att man rullade ägg nerför en planka eller tegelpanna för att se om de kunde träffa de ägg som redan rullats ner. Om någon annans ägg gick sönder fick den som orsakat sprickan kamma hem det som vinst.

Äggrullning har gamla anor och förekom redan i slutet av 1500-talet och har förekommit i stora delar av Sverige och övriga Nordeuropa, men också i andra delar av världen, som exempelvis Egypten. Under 1800-talet växte en annan form av äggrullning fram USA, en variant som går ut på att rulla ägget från start till mål på en bana med hjälp av en tesked eller ett skaft av något slag. Än idag förekommer denna lek utanför Vita huset på annandag påsk, även om traditionen förstås är pausad nu i coronatider.

Även påskägget som gåva har gamla anor. Eftersom våren kom med många primörägg föll det sig naturligt att ge bort ägg som gåva, och inte sällan ville man också dekorera dem för att göra gåvan ännu vackrare. Från början var det vanligast att man färgade dem röda (som en symbol för Kristi blod) men med tiden började man pryda dem på ett mer konstfullt sätt.

Särskilt tydligt har detta blivit i de östra delarna av Europa, i den ortodoxa kristna kulturen, där man på många håll utvecklat äggmåleriet till en fantastisk konstform. Och än idag färgar vi gärna våra påskägg på olika sätt, antingen med speciella äggfärger som kan köpas i matvarubutiken, eller med naturliga färgämnen såsom lökskal i kokvattnet och annat som ger vacker färg.

När vi ger bort ägg som gåva ger vi numera bort en helt annan typ av ägg, nämligen påskägg fyllda med godis. Redan långt före påsk börjar butikerna saluföra dessa ägg i papp och plast; grant dekorerade med påskkycklingar och fjädrar pryder de butikernas hyllor och de finns i alla storlekar. Och vi fyller dem inte sällan med marsipanägg och chokladägg. I vissa familjer förekommer det också att man gömmer äggen och låter barnen leta upp dem men denna sed är ganska ny och lär ha mer att göra med den tyska påskharen än med de kristna traditionerna.

Den som vill läsa mer om påskharen, som aldrig riktigt fått fäste i den svenska påsktraditionen, hittar en artikel här

Häromdagen snubblade jag över ett inslag i programmet Trolljägarna, med jättetuffe Robert Aschberg som uppfordrande jury och domare. Det fick mig att tänka på tiden innan Aschberg utnämnde sig till förste trolljägare och började resa land och rike kring för att leta upp misshagliga individer att ställa till svars. Då, på 1990-talet, främjade han sin karriär genom att bjuda in allehanda troll till ett riktigt uselt debattprogram i den då relativt nystartade kanalen TV3.

Aschberg var kanalens bästaste maskot – den snaggade snubben som gjorde det ingen tidigare gjort, nämligen bjöd in allehanda vilsna existenser för att de skulle ryka ihop och bråka i TV. Programmet hette ”Diskutabelt” och var en orgie i allt från rasism till sexism med Robert Aschbergs egen outsläckliga narcissism som grädden på moset. Ett debattprogram gjort för att provocera och skapa sensation och för att ge TV3 uppmärksamhet i det massmediala flöde som då började bli verklighet.

Det var naturligtvis riktigt kass TV. Men kass TV har också sitt underhållningsvärde och folk tittade. Och så tittade de ännu mer. Ingen hade ju någonsin sett något liknande, och det är klart att ryktet spred sig snabbt. Lyteskomik med reklamavbrott, liksom, det var vi minsann inte vana vid.

Programmet öppnade dörrarna till allehanda jävelskap som dittills avhandlats enbart i privata sällskap. Som när skådespelaren Kjell Bergqvist satt i studion och orerade om ”importerade kineser” och allt möjligt annat ultrarasistiskt till Aftonbladets dåvarande nöjeskung Tom Hjelte. Vad det var som fick Bergqvist att gå i taket minns jag inte, men kanske hade det med Hjeltes innelista att göra. Tom Hjelte var Aftonbladets stora stjärna under 1990-talet och hans innelista var som en bibel för den tidens kändisar. Kanske fick Bergqvist inte vara med?

Oavsett orsak betedde sig Kjell Bergqvist ungefär som en grottmänniska med begränsat ordförråd, och ”Diskutabelt” fick förstås ännu bättre tittarsiffror medan Aschberg njöt av uppståndelsen.

Det är lite av det Robert Aschberg har sysslat med under sin karriär. Dålig debatt, Efterlyst och en massa dokusåpor. Ja och så pruttar förstås. Och SM i lavemang.

Idag är han en jättefin och rumsren journalist som fått pris som ”folkbildare” minsann. Jag undrar vad den folkbildningen består av, läran om att kunna köra fram underläppen samtidigt som man rynkar pannan och ser barsk ut? Han har också blivit ordförande i Publicistklubben och är vice ordförande i Expo, landets absolut finaste, godaste och mest antirasistiska organisation om styrelseledamöterna och medarbetarna får säga det själva.

Vid sidan av alla dessa oerhört viktiga uppdrag reser han, som sagt, runt i Sverige och jagar just den sortens människor som han själv för bara ett trettiotal år sedan gärna frotterade sig med. Då, när de satt och orerade i ”Diskutabelt” och andra liknande program var de spännande, provocerande och en garant för Aschbergs kändisskap och karriärframgång. Nu, när Aschbergs karriär är av annan art, är de troll och icke önskvärda i samhället.

Man kan inte låta bli att tycka att svensk medievärld är fascinerande. Bjud in till hets mot folkgrupp i TV, så får du leka med de finaste antirasister landet har skådat. Eller var det pruttarna och lavemangen som gjorde susen?

Samtidigt är det klart att en man som Robert Aschberg, som byggt hela sitt yrkesliv på en noggrant stylad macho-image, också måste leva upp till fasaden. Vad kan då vara bättre än att utnämna sig till ”trolljägare” och försöka skrämma upp privatpersoner? Det är dessutom relativt ofarligt, så länge man håller sig till att banka på dörren hos medelålders och äldre svenskar.

Hos mig är Aschberg för övrigt varmt välkommen, om han har vägarna förbi. Jag kan i och för sig inte lova att jag kommer att börja darra av skräck inför hans rynkade panna och beskäftiga tonfall. Däremot kan jag ju alltid försöka prutta en trudelutt för honom så att han känner sig riktigt hemma.

”Vittnesmålen om rasism i svensk sjukvård är många och väldokumenterade. Patienter far illa på grund av sin hudfärg. Läkare utsätts för rasism av både patienter och kollegor.

Nu vill vi se åtgärder från ansvariga myndigheter”, skriver 1011 läkare och läkarstuderande i ett upprop i Expressen.

En av de saker som de 1011 (hur lyckades de samordna ett debattinlägg med så många undertecknare i tider som dessa, när sjukvården går på knäna?) läkarna reagerat på är att ”patienter väljer bort läkare på grund av deras namn eller utseende”. Det är naturligtvis en oförskämd förenkling av situationen. De flesta svenskar är uppfostrade att vara artiga och tillmötesgående, och uppför sig generellt artigt även i kontakten med läkare.

Om svenska patienter alls väljer bort läkare beror det sannolikt på språkförbistring. Jag, som själv har haft en hel del kontakt med vården på grund av min kroniska astma, har träffat alltför många läkare som pratar så dålig svenska att jag knappt förstått dem. Som infödd svensk har jag inte rätt till tolk, om min läkare inte förmår göra sig förstådd på mitt språk – Sveriges officiella språk dessutom – och då finns inte många andra alternativ än att välja bort dessa läkare. Det har inte med rasism att göra, utan med omsorg om den egna hälsan. En läkare som inte kan göra sig förstådd är alltid en potentiell risk för en patient. Är det verkligen rimligt av läkare att kräva att patienter ska riskera sitt eget liv för att inte riskera att kränka en läkares ego?

Det här förstår man ytterst väl när det handlar om patienter som inte förstår svenska. När invandrare eftersöker läkare eller annan vårdpersonal som talar deras modersmål försöker man i mesta möjliga mån tillgodose de önskemålen. Men svenska patienter, som inte förstår läkare som pratar dålig svenska, tas ingen hänsyn till. Istället kallas det ”rasism” när vi väljer bort läkare som inte kan kommunicera med oss.

De debatterande läkarna ondgör sig också över att ”etnicitet likställs med våldsbenägenhet”. Men är det verkligen så? Naturligtvis inte. Ingen påstår att våldsbenägenhet har med etnicitet att göra. Däremot vet vi av erfarenhet att våld och hot på sjukhusen har med kultur att göra. Beteendet att besöka sjukhus i stora grupper, hota och attackera personal, är ett relativt nytt fenomen i Sverige, och ett beteende som framför allt kan kopplas till så kallade klankulturer.

Numera ståtar snart sagt varenda akutmottagning med skyltar som klargör att hot och våld är förbjudet. Om hot och våld på sjukhusen varit ett generellt problem i alla folkgrupper skulle de skyltarna ha kommit med inredningen. Men så är det ju inte. Det har aldrig behövts sådana skyltar tidigare. Det är klart att det finns ohederliga och kriminella svenskar, men hot och våld på sjukhusen har aldrig varit något problem i vårt land. Så hur tänker sig de debatterande läkarna att dessa problem ska kunna lösas om man låtsas som om det här beteendet är lika vanligt bland alla folkgrupper?

Det är också svårare för utlandsfödda kvinnor att genomgå en graviditet, skriver läkarna, eftersom ”förlossningsvården känns otrygg”. De förklarar att mödradödligheten är större hos utlandsfödda kvinnor och hänvisar till en undersökning. Men medan debattörerna låter antyda att detta beror på svensk rasism ger undersökningen en annan bild. Den ökade risken för mödradödlighet handlar om ”somatic and psychiatric history, care-seeking behaviour, and communication barriers”, alltså mödrarnas fysiska och psykiska historia, vårdsökandebeteende och kommunikationsbarriärer.

Det här är absolut reella problem, men de kan inte skyllas på rasism. Redan idag görs mycket i samhället för att utreda migranters och invandrares vårdsökarmönster, men när det gäller kommunikationsproblem måste man våga erkänna att dessa kvinnor, och alla invandrare, själva har ett ansvar för att faktiskt lära sig svenska. Det är helt absurt att svenska folket ska rasiststämplas för att invandrare inte lär sig språket.

Dessutom finns det också fall där utlandsfödda kvinnor får större fördelar än infödda. Det pågår projekt där gravida kvinnor som inte talar svenska får särskilt stöd av en så kallad doula, en icke-medicinsk person som ger stöd och hjälp under, före och efter förlossningen. I andra delar av Sverige erbjuds kvinnor istället kurser i bilförlossning, då BB-avdelningarna slår igen.

”Vi måste skapa en jämlik vård, där patienter inte far illa. Vi måste värna om våra kollegors arbetsmiljö. På gräsrotsnivå har läkarföreningar och enskilda läkare redan börjat föra dialoger om rasism inom vården. Nu vill vi se ett agerande från ansvariga myndigheter”, skriver läkarna.

Vad för slags agerande är det egentligen de vill se? Gratis tolk även till svenskar när deras läkare inte förstår dem, eller själva kan göra sig förstådda? Knappast. Däremot är det, med tanke på tonen i artikeln, inte otänkbart att de vill införa orimligheter av olika slag, som exempelvis ett förbud mot infödda svenskars rätt att välja bort läkare med bristande språkkunskaper.

Hela den här artikeln är ett vämjeligt exempel på den enträgna ivern att smutskasta hela svenska folket genom att påstå att allt som sker i samhället beror på rasism. Det största problemet, som drabbar både utlandsfödda och infödda, är språkförbistringen. De 1011 läkarna borde lägga sin förmodat dyrbara tid på att propagera för vikten av att lära sig svenska istället för att kategorisera hela det svenska samhället som rasistiskt.

Påsken närmar sig och med den en allmän uppsluppenhet. Våren är på gång och det är långledigt i fyra dagar – what’s not to like, liksom?

En hel del, faktiskt. Som detta att muslimska terrorister ofta väljer just denna, kristenhetens största helg, när de ska attackera kristna, till exempel. 2012 i Nigeria, 2015 i Kenya, 2016 i Pakistan, 2017 i Egypten, 2018 i Pakistan, 2019 i Sri Lanka, Filippinerna, Burkina Faso…

Trots denna intensiva islamistiska terror har Sveriges statsminister gått ut och lovat att Sverige aldrig ska kritisera islam. Aldrig. Någonsin. Och Inte Då Heller.

I ett modernt land, där yttrande- och tryckfrihet står instiftat i lagen, och där det står var och en fritt att öppet kritisera alla slags ideologier och religioner, är alltså en religion undantagen från denna rättighet. Islam.

Min kollega Eddie och jag kom in på detta när vi poddade om det svenska hedersförtrycket häromsistens. Jo, men det har ni väl hört? Hedersförtrycket är en del av den svenska kulturen. Okej, jag vet att det egentligen inte finns någon svensk kultur, men nu finns den eftersom det blir lättare för politiker och diverse tyckare att ta tag i detta med hedersvåld om de slipper rikta åtgärderna direkt mot invandrare.

Hur det nu än kom sig så kom vi till sist in även på islam, förmodligen för att det inte är helt ovanligt att även muslimska familjer utövar hedersförtryck. Och ju mer vi resonerade kring Stefan Löfvens huvudlösa yttrande, desto svårare var det att koncentrera sig på något annat. Jag menar, att en statsminister i ett modernt västerländskt land går ut offentligt och avger en försäkran om att aldrig någonsin kritisera en specifik religion måste ju vara bland det mest absurda som kan ske.

Det är samma sak som att bjuda in våldsbejakande islamister att göra precis vad de har lust med i vårt land, för så länge de gör det utifrån koranens påbud är de oantastliga.

Det är klart att Stefan Löfven inte riktigt tänkte så när han vräkte ur sig denna direkt stendumma kommentar. Det var ju bara ett uttryck för populistiskt fjäsk för Saudi och andra muslimska diktaturer, och ett sätt att lugna islamisterna i regeringens egna nätverk. Men det gör inte yttrandet mer förlåtligt. En statsminister som utger sig för att vara demokratiskt sinnad får bara inte vara så förbannat lättsinnig. Att skydda en specifik religion – och dessutom en religion som islam, som aldrig genomgått någon reformation eller upplysningstid – från kritik är helt odemokratiskt.

Trots det absolut vanvettiga i Stefan Löfvens yttrande har det knappt höjts på ögonbrynen i de PK-marinerade mediesammanhangen. Det verkar alltså som om väldigt många journalister saknar förståelse för vad det innebär när regeringschefen går till sådana här ytterligheter bara för att smörja en diktatur.

Å andra sidan har Stefan Löfven nyss kläckt ur sig att han anser att VPK stod upp för demokratin, så man kan sannerligen inte anklaga karlen för att vara särskilt påläst. VPK, som levde på pengar från totalitära Sovjetunionen, som utan att blinka stod bakom både Stalins och Maos folkmord, och som strävade efter en blodig revolution i sitt eget land – de stod upp för demokratin, de. Det är ju ett närmast sinnessjukt uttalande.

Nu har Löfven visserligen ångrat ”formuleringen” men det är nästan ännu värre. Det betyder ju bara just det – att han ångrar HUR han sa det han sa – men inte innebörden av det antidemokratiska uttalandet. Jisses, vilken statsminister vi har, hur länge ska Sverige palla detta?

Sånt kan man fundera över när påsken närmar sig och man bara räknar dagarna till nästa terrordåd, utfört av muslimska extremister tillhörande en religion som inte får kritiseras.

Hur man än väljer att fira påsk, och vare sig man är kristen eller ej, är det aldrig fel att påminna sig om att påsken är den största kristna högtiden på hela året. Därför är det aldrig fel att botanisera bland filmer som på olika sätt berättar historien om Jesus. Här kommer tips på Jesusfilmer som streamar just nu.

Jesus Christ Superstar (1973)

Kontroversiell i kristna sammanhang när den kom, men idag kan nog de flesta hantera att Jesu liv skildras med sång och musik. Och det här är verkligen rockopera när den är som bäst, med fantastisk musik av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice. Operan skrevs 1970 och gick för fulla hus i London och många andra städer under åratal, och det här är den första filmatiseringen. Fantastisk film som tål att ses om och om igen och som faktiskt är förvånansvärt trogen evangelierna. Finns att hyra för en billig peng på Blockbuster och Microsoft Store.

Kristi sista frestelse (1988)

Kontroversiell film där Willem Dafoes Jesus är en motvillig frälsare och där Harvey Keitels Judas är en betydligt mer sammansatt och komplex person än han brukar framställas som. Båda briljerar i sina roller i en film som visar Jesus mänsklighet kanske mer än någon annan film. Du hittar den på Blockbuster, iTunes och Microsoft Store.

Jesus från Nasaret (1977)

Klassisk brittisk miniserie, som sändes i SVT under påskhelgen under många år. Berättar om Jesu liv och läror, och följer honom in i Getsemane och upp på korset fram till uppståndelsen. Idel internationella stjärnor syns i alla roller, som Ernest Borgnine, Claudia Cardinale, Lawrence Olivier och Anthiny Quinn. Streamar gratis på Cineasterna.

Barabbas (2012)

Barabbas var rövaren som stod inför rätta samtidigt om Jesus, och som släpptes fri. Om honom skrev den svenske Nobelprisvinnande författaren Pär Lagerkvist en bok som blivit både pjäs och film. Första gången den filmatiserades var 1953, då med Anthony Quinn i titelrollen, nu har den filmats på nytt.

Filmen skildrar Barabbas öden efter att han släppts fri på långfredagens morgon, och berättar om hur närheten till Jesus påverkar hela hans liv och förhållningssätt till världen, ända in i döden. Finns att streama på SF Anytime och gratis på Cineasterna.

The Passion of the Christ (2004)

Det här skulle man kanske kunna kalla den katolska versionen av Jesu sista timmar på jorden. I Mel Gibsons blodiga berättelse illustreras Jesu offer för mänskligheten så grafiskt att även de mest härdade kan bli smått illamående. Men det är också, paradoxalt nog, en mycket vacker film. Mel Gibson är en mästerlig regissör och John Debneys fantastiska soundtrack gör faktiskt detta till ett smärre mästerverk. Finns att streama på bland annat SF Anytime och Google Play samt gratis på Cineasterna.

Matteusevangeliet (1964)

Den italienska regissören Pier Paolo Pasolinis episka mästerverk togs inte väl emot av kristenheten när filmen hade premiär 1964. Hur skulle en homosexuell ateist och marxist som Pasolini kunna göra en film om självaste Kristus? Men det gick faktiskt alldeles utmärkt, och med tiden har många kristna omvärderat den här filmen. Sen ett antal år tillbaka är den till och med listad på Vatikanens egen filmlista som en ”must see”. Med amatörer i rollerna, och filmad helt i svartvitt, skildrar den Jesu liv på ett påfallande färgstarkt sätt. Finns på Amazon Prime, och går att hyra på bland annat iTunes och Google Play. Den går också att se gratis på Cineasterna.

När jag var barn brukade jag ofta beundra en oljemålning som min morfar hade på väggen i sitt finrum. Tavlan var vackert inramad i en guldpläterad ram och visade en vy över gamla tiders Mora, och jag greps av färgerna och djupet i den vackra landskapsmålningen.

På frågan vem som målat den svarade min morfar att det var hans kusin, Concor Adolf Melin. Mycket mer blev inte sagt och jag tillbringade en stor del av min barndom med att fundera över vad det där ”concor” egentligen var för slags egendomlig titel. Det dröjde ända tills jag var nästan vuxen innan jag insåg att Concor var min morfars kusins namn – och att han faktiskt var en ”riktig” konstnär som levt ett spännande och intressant liv.

Concor Adolf Melin föddes i Kristinehamn den 18 februari 1880. Hans föräldrar flyttade tidigt till Dalarna, och Adolf, som han lär ha kallats till vardags (åtminstone av min morfar), växte upp i Mora. Eftersom han redan tidigt visade att han ägde en stor konstnärstalang, blev han som ung satt i lära hos konstsmeden Edvard Pedersen i Kristiania, nuvarande Oslo. Adolf insåg dock snart att smide inte var vad han egentligen ville ägna sig åt, utan övergick snart till glas- och landskapsmålningar.

Sin första utställning hade han i Mora, och den besöktes av ingen mindre än Anders Zorn. Zorn, som såg den unge konstnärens talang, tog sig an honom som lärling. Att vara lärling åt en så erkänd konstnär var naturligtvis eftertraktat, och Adolf var inte ensam om ynnesten – när han kom till Zorns gård i Mora lärde han känna många andra unga konstnärer.

Men att vara lärling åt Anders Zorn innebar inte bara att man fick öva sig i måleriets sköna konst. Det innebar också att syssla med allehanda hantverkarsysslor på gården, så Adolf fungerade i minst lika hög grad som dräng och hjälpreda. Han, och de andra lärlingarna, fick styra med allt från att slå gräs till att hjälpa den store konstnären att måla landskap och andra bakgrundsmiljöer till de berömda dalkullorna.

Jo, så var det faktiskt. Anders Zorn lät sina lärlingar göra ”hantverket”. Sedan målade han själv huvudmotivet. Det var både ett sätt att låta lärlingarna träna sin förmåga men också ett sätt för den kände målaren att spara tid. Och Adolf lärde sig mycket av Anders Zorn. Kanske firade de också en och annan födelsedag tillsammans, för de var båda födda samma dag, om än med tjugo års mellanrum…

Concor Adolf Melin fick aldrig samma status som sin mästare men med tiden blev han en erkänd konstnär. Från 1920-talet och framåt ställde han ut i hela Sverige, och han fick fina recensioner även i övriga Europa och i USA.

Mest känd blev han för sina träsnitt som han tillverkade på det traditionella sätt som konstnärer använt sig av sedan 1600-talet. Vissa av dem kolorerade han också svagt. Så skicklig var han faktiskt att han i mitten av 1950-talet kontaktades han av självaste Gustav VI Adolf, som ville inköpa ett antal träsnitt att ge bort som gåva till andra statsöverhuvuden. Med glädje och stolthet kunde Concor Adolf Melin signera och överlämna sina träsnitt till kungen, och bland de celebriteter som fick dem fanns drottning Elisabet II av England, då hon kom till Sverige på statsbesök.

Adolf tillbringade sina sista levnadsår i Söderhamn. Han dog den 12 april 1958, vid 78 års ålder och ligger idag begravd på Söderhamns Kyrkogård. Och även om hans tavlor och träsnitt idag inte uppbringar något större värde på auktionskammare och bland konstsamlare är jag fortfarande väldigt förtjust i den vackra oljemålningen han en gång gav i gåva till morfar och som nu finns i min ägo.

BILD: ”Kustlandskap”. Målning av Adolf Melin 1879.

Förtroendet för regeringen ökar, konstaterar SVT efter den senaste Novusundersökningen, och för vissa ministrar går det riktigt bra. Rubriken lyder: ”Förtroendet för Lena Hallengren (S) rusar i kölvattnet av pandemin”.

Fan tro’t. Vem jag än pratar med, vare sig det är i verkliga livet eller i mina flöden på sociala medier, så möts jag av en enorm misstro mot regeringen i allmänhet och, faktiskt, mot Lena Hallengren i synnerhet. Och då pratar jag absolut inte bara om mina vänner bland de oppositionella. Jag har både socialdemokrater och vänsterpartister i min vänkrets och än har jag verkligen inte hört någon av dem hylla Lena Hallengren. Om något så suckar de och skakar på huvudet när de pratar om vilken slät figur hon, och övriga ministrar, gör på de alltmer meningslösa och patetiska presskonferenserna.

Men nu gör förstås inte SVT sina undersökningar på bred front, utan tvärtom i små, och kan man anta, noggrant utvalda grupper. I regim-TV:s uppdrag ligger ju trots allt att förmedla den ”sanning” som regimen förespråkar, hur osann denna än må vara. Genom att göra det hoppas och tror man att man ska kunna påverka människor att börja tänka ”rätt” (det vill säga, socialdemokratiskt), så att kritik av regimen framstår som grundlöst hat.

Anledningen till att Lena Hallengren plötsligt blivit så poppis är, enligt SVT:s kommentator Mats Knutsson, att hon ”inte har gjort bort sig”. Samtidigt, säger han, tycker många väljare att hon gör ”ett bra jobb” som rentav skulle kunna leda till att hon kan bli en ”möjlig efterträdare” den dag då Stefan Löfven avgår.

Ack, nog är socialdemokratin himla fantastisk ändå! Allt som krävs för att bli påtänkt som partiledare är att man inte gör bort sig, och att några tycker man gör ett bra jobb. Inte undra på att det är så illa ställt med regeringens kompetens.

En annan minister som åtnjuter mycket högt förtroende är – wait for it… Morgan Johansson. Jodå, allas vår Mållgan har, efter en nedgång i popularitet i slutet av 2020, seglat upp till toppskiktet igen. Mats Knutson kommenterar detta så här:

Nedgången kan ha varit kopplad till ministrarnas julshoppande, men den här diskussionen har ju nu helt försvunnit ur den politiska debatten. Samtidigt är Morgan Johansson ansvarig för två politikområden som är i ständigt fokus för den politiska debatten.

Han uppfattas sannolikt också stå för en tydlig ideologisk linje, vilket bygger förtroende i väljargrupper som sympatiserar med regeringens politik.

I väljargrupper som sympatiserar med regeringens politik, ja. I andra grupper är Morgan Johanssons förtroendekapital mer eller mindre raserat. Så hur ska man förstå detta resultat? Har SVT medvetet valt att skicka ut sin enkät till regeringstrogna?

När man kallar sig ”opartisk” public service och presenterar resultatet av en så här snäv undersökning som representativ bland medborgarna i stort, är det ingenting annat än ett brott mot uppdraget. Rubriken är med andra ord rejält missvisande och borde genast ersättas med följande:

Vissa trogna socialdemokratiska väljares förtroende för Lena Hallengren rusar, vad andra tycker och tänker bryr vi oss inte om.

Fotnot: Undersökningen genomfördes i Novus Sverigepanel med 1 044 intervjuer på ett riksrepresentativt urval på åldern 18 – 79 år den 11 – 17 mars 2021. Bortsett från partiledarna som samtliga respondenter har tagit ställning till, har 524 respektive 520 respondenter tagit ställning till hälften av ministrarna vardera. Deltagarfrekvensen var 59%

Källa: SVT

Det är så mycket man inte får säga och skriva i Sverige, för om man uttrycker sig i strid med pk-isternas narrativ går genast drevet med hat, hot och förföljelser.

Sådana påståenden hör jag ofta. Men stämmer de verkligen? Både ja och nej.

Det är klart att det finns människor som råkat illa ut på grund av drev, men för det mesta (och, tror jag, för de flesta) kan man uttrycka sina åsikter utan negativa konsekvenser, även om de inte stämmer överens med konsensus.

Själv har jag drabbats av drev vid några få tillfällen och det är nu ganska många år sedan. En gång hände det efter att jag hade skrivit en artikel i Nyheter idag om att vänsterdemonstranter kastade ammoniakfyllda ballonger och sten på polishästar och polishundar under ett SD-möte. Det var en helt vanlig nyhetsartikel och innehållet var alldeles sant. Polisens presstalesman bidrog med citat, och med vittnesmål från poliser som sett djurplågeriet med egna ögon. Ändå blev jag kallad både fascist och nazist av ”goda” skribenter på vänsterkanten.

En annan gång hängdes jag ut som både antisemit och islamofob på samma gång av Expos Jonathan Leman, efter att jag avslöjat att TT kommit med felaktiga uppgifter om ett Facebookinlägg som Stefan Löfven skrivit. Löfven skrivit att Israel har rätt att försvara sig mot attacker vilket, enligt TT, orsakat en kritikstorm. Det visade sig vara felaktigt.

Min granskning visade att det inte alls handlade om någon kritikstorm, utan att majoriteten av de som var kritiska till Löfvens yttrande var antisemiter och rasister, inte sällan med bakgrund i Mellanösternområdet. Den verkligheten gick inte hem hos Leman.

I båda fallen var dreven rätt snabbt övergående. Visst, det var tufft en tid och jag förlorade några frilansuppdrag. Men ett Twitterdrev har inte särskilt lång livslängd, och inte heller särskilt stor spännvidd. De flesta bryr sig inte ett skvatt om vad som pågår på Twitter. Pk-isternas konsensus är helt enkelt inte representativ för majoriteten av medborgarna och även pk-elitens makt har begränsningar.

Det här är något jag har burit med mig genom åren. Vetskapen om att den där bläckfisken inte har riktigt så långa, eller så många, armar som man ibland tror. Den får dessutom mindre makt ju fler som vågar kritisera den. Idag skriver jag fritt ur hjärtat, utan att bry mig om vem som kan tänkas bli provocerad. Hittills har ingenting hänt som gjort mig obehaglig till mods och jag är inte det minsta oroad.

Jag har ingen önskan om att bli accepterad av den pk-elit som med vilje missförstår vad jag skriver, som aldrig skulle falla sig in att lyssna och som antingen försöker svartmåla mig eller ignorerar mig fullständigt. Varför skulle jag vilja ha deras respekt? Varför skulle någon, som kallar sig dissident i de viktigaste sakfrågorna, vilja ha det?

Ändå tror jag det är många bland oss oliktänkande som när just en önskan att få vara en del av etablissemanget. Många borgerliga skribenter vill bli respekterade av sina meningsmotståndare och inbjudna till finrummens soffor. Därför rättar sig de sig efter regler som satts upp av människor som är totalt oemottagliga för andras åsikter, oavsett hur sakliga argumenten än är.

Det är samma sak med människor som kanske har resurser att stödja alternativa medier, men som drar sig för det för att de inte vill bli förknippade med dem. Varför vill de inte det? Vad tror de kan hända? Det värsta de kan råka ut för är att bli kritiserade av en grupp tyckare som de inte ens håller med eller gillar. Vad är det för farligt med det?

Så här kan vi ju inte fortsätta, vi som vill se en förändring. Vi måste skapa vårt eget narrativ och sluta rätta oss efter regler som satts upp av våra meningsmotståndare. Endast genom att tala vårt eget språk, utan att ängsligt söka bekräftelse hos pk-eliten, kan vi vidga samtalet och perspektiven och ta plats i offentligheten på riktigt. Så, för att citera en riktigt PK-marinerad pajas, var inte rädda. För fram era åsikter med huvudet högt och utan att skämmas, våga stödja de medier ni läser, våga stå för vilka ni är. PK-elitens makt är mindre än ni tror.

Prins Philip, hertigen av Edinburgh, har gått bort. Det var i och för sig inte särskilt oväntat, han var 99 år och skulle fylla 100 i början av juni. Men det känns ändå lite tomt när en kunglighet, som varit med så länge, försvinner – alldeles särskilt som kungligheterna numera tycks ha en helt annan syn på sitt ansvar och sin plikt.

Jag är egentligen ingen superengagerad rojalist, men det finns en sak jag beundrar med kungligheter och det är just deras pliktkänsla. Det är trots allt ingen lek att födas in i en kunglig familj. Det är så lätt att tro att kungligheter får allt serverat, men även om de nu har det materiellt välbeställt och är ekonomiskt oberoende, så har det sitt pris. Kungligheter är i tjänst jämt, de får aldrig visa sina känslor, de får aldrig uttrycka sina åsikter, de måste ständigt visa sig intresserade och engagerade, oavsett om de besöker ett kullagerföretag eller en rymdforskningsstation.

Dessutom tillhör jag de där som faktiskt gärna bidrar till apanaget. I de tider som är nu tror jag att Sverige har betydligt mer nytta av kungahuset, internationellt sett, än av politikerna. Kungafamiljen – i alla fall den del av kungafamiljen som fortfarande tar plikten och ansvaret på allvar – är goda representanter för Sverige och står för tradition och klass. Om vi bara skulle ha Stefan Löfven och hans anhang att förlita oss på när det gäller att representera Sverige utomlands skulle vi vara bra körda.

Prins Philip var just en sådan där kunglighet som visste sin plikt och tog sitt ansvar, precis som Elisabet II gjort ända sedan hennes farbror abdikerade och hon plötsligt blev kronprinsessa. Hon hade ingen möjlighet att välja – det hade inte Philip heller – för plikten krävde sitt. Trots det gifte de sig av kärlek och höll ihop i 73 år innan döden skilde dem åt. Det är faktiskt ganska häftigt.

Philip föddes 1921 på den grekiska ön Korfu som prins Philippos av Grekland och Danmark, som en del av det dansk-grekiska kungahuset Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg. Han var inte mer än 18 månader gammal när han och hans familj fly efter att hans farbror, kung Konstantin I av Grekland, avsatts i en revolution.

Flykten ledde familjen till Paris och det var också där prins Philip började sin skolgång. Men medan hans systrar kom att gifta sig med högt uppsatta nazister valde Philip en annan väg. 1939, när han var 18, gick han in i brittiska flottan där han tjänstgjorde som officer fram till Japans kapitulation 1945.

När han var 18 började han också brevväxla med den då 13-åriga prinsessan Elisabet. 1947 gifte de sig i Westminster Abbey och Philip fick titeln hertig av Edinburgh. Karriären inom flottan fortsatte fram till att Elisabet tillträdde tronen 1952. Då blev hans uppgift att följa med drottningen på hennes uppdrag och statsbesök – ett uppdrag som han skötte ända tills han gick i pension vid 96 års ålder.

Det är inte alla i de senare generationerna som ärvt Philips pliktkänsla. Sonen Andrew, till exempel, har förekommit i de tvivelaktiga kretsarna kring Jeffrey Epstein och fått sparken från alla sina uppdrag. Barnbarnet Harry har valt gnällandets och kverulansens väg tillsammans med sin hustru Meghan Markle. Och så är det ju även utanför kungahusen. Påfallande många i de yngre generationerna är så bortskämda och bortklemade att de inte står ut med något ansvar alls, än mindre att ha plikter. Istället för att ta sig i kragen och stå upp för sitt arv och sin tron reser prins Harry därför omkring med sin woke-hustru och sätter sig på sina höga hästar i allt från klimatfrågan till frågor om rasism.

Själv hyser jag stor respekt för prins Philip och drottning Elisabet, som alltid har bitit ihop och gjort sin plikt, även i de svåraste stunder. Och jag känner med den brittiska drottningen. Att bli änka efter 73 år är inte lättare för en drottning än för någon annan.

En oktoberkväll 1899 gick den unge stationsinspektören Ernst Cederberg och lade sig för att sova i sitt tjänsterum på Johannishus tågstation. Han var endast 19 år gammal, och ovanligt ung för att ha fått en inspektorsbefattning vid en så pass stor station. Men så var han också en skötsam och ordentlig person som var väl sedd av både kollegor och chefer. Han hade hela livet framför sig.

Ernst Cederberg föddes i Kristianstad 1880 som oäkta son, som det då kallades, till Sofia Charlotta Grandolin. När hans mor gifte sig med en Göran Cederberg i garnisonsförsamlingen – en icke-territoriell församling för soldater och deras familjer – skrevs hela familjen in där och både Sofia Charlotta och hennes son tog efternamnet Cederberg.

Det är rimligt anta att livet inte alltid var så lätt för den unge Ernst. Källorna berättar ingenting om vilken relation han hade till sin styvfar, och till de yngre halvsyskonen, men en bakgrund som ”oäkta” kunde säkert följa med genom livet. Vem som var hans biologiske far går inte att ta reda på, och ingen vet om Ernst kände till honom eller ej. Men trots denna relativt tuffa start i livet gick det bra för Ernst och han valde att utbilda sig inom den då nya och moderna järnvägen.

Genom jobbet på järnvägen lärde den unge Ernst känna en man som hette Theodor Julius Sallrot. Sallrot, som var ett år äldre, hade en helt annan bakgrund och kom från ett välbärgat hem. Han levde också på ett helt annat sätt än Ernst. Medan Ernst var skötsam och pålitlig, och redan som 19-åring blivit betrodde med att vara inspektör vid en relativt stor järnvägsstation, levde Theodor Sallrot ett utsvävande liv. Han gjorde av med mer pengar än han hade, och skuldsatte sig rejält. Och i oktober 1899 hade det gått så långt att han inte längre kunde be sina föräldrar om hjälp. Men Sallrot visste var han skulle få tag i pengar. Under ett besök på Johannishus station, där han hälsat på vännen Ernst, hade han sett denne räkna stationens pengar. Och den 7 oktober begav han sig dit, beväpnad till tänderna, för att råna sin vän.

Ernst Cederberg hade redan gått och lagt sig i sin säng i tjänsterummet när Sallrot kom in, och Sallrot störtade fram till sängen och slog honom i huvudet med en sten. Efteråt sa Sallrot att han hade trott att Ernst skulle svimma, så att han lätt skulle kunna tillskansa sig nyckeln till kassaskåpet, men för säkerhets skull hade han också med sig en rakkniv och en revolver. Och när Ernst gjorde motstånd högg Sallrot honom flera gånger.

Trots slaget i huvudet och knivhuggen förblev Ernst vid medvetande och lyckade krossa fönsterrutan och ta sig ut på perrongen. Då sköt Sallrot sex skott efter honom, varav fem träffade i ryggen. Svårt skadad försökte Ernst ta sig till närmaste hus för att skaffa hjälp men i en potatisåker föll han, och där hann Sallrot upp honom. Trots att Ernst bad om nåd skar Sallrot halsen av honom och lät honom ligga i åkern och förblöda. Sedan gick han tillbaka till stationen och stal pengarna ur kassaskåpet. 330 kronor blev bytet – ungefär 20 000 kronor i dagens penningvärde.

Efter att ha ljugit för polisen, och försökt blanda in en tredje person, erkände Sallrot till sist det brutala och hänsynslösa mordet. Han dömdes till livstids straffarbete i tingsrätten, men hovrätten skärpte straffet till en dödsdom. Domen fastställdes senare av Högsta Domstolen och den 5 juli avrättades Sallrot på fängelsegården i Karlskrona länsfängelse av Anders Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare.

Under de drygt 100 år som gått efter det brutala mordet har Sallrot förvandlats från en brutal mördare till en ”ung pojke”. Trots att han inte var myndig, trots att han ångrade sig, trots att han blev frälst i fängelset så avrättades han – hur kan en ung människa behandlas så illa? Det sägs att till och med skarprättare Dahlman själv rördes till tårar över att ta en så ung människas liv. Sallrots offer – som var ännu yngre – har glömts bort.

Det stämmer att det pågick en diskussion om dödsstraffets avskaffande vid tiden för Sallrots avrättning. Det hade gått sju år sedan den senaste och många ansåg att det redan var i praktiken avskaffat. Även om mördare fortfarande dömdes till döden så var det närmast en formalitet att få straffet omvandlat till livstid, eller bli benådad. Men Sallrot fick ingen nåd, inte heller fick han straffet omvandlat. Och på något sätt har det fått eftervärlden att se honom som det största offret.

Ernst Cederberg nämns knappast alls i de dokument som berör mordet och avrättningen. 2007 skrev journalisten Christer Isaksson boken ”För ung för att dö” om Theodor Sallrot. Det enda jag kan tänka på när jag ser den boktiteln är att Sallrots offer var ännu yngre. Men Ernst Cederberg är glömd av alla och medan hans mördare än idag får sympatier är det ingen som gråter över offrets bittra öde.

Ernst Cederbergs mor dog redan 1890. Hon slapp därför uppleva det gruvliga som hände hennes son. Vad resten av hans familj kände inför hans hemska öde vet ingen idag. Kanske är det dags att skriva boken ”För ung för att bli mördad”?

Efter att helt ha försvunnit från rampljuset när #metoo svepte över världen är nu SVT:s egen husgud Soran Ismail på väg tillbaka igen – i alla fall om han och SVT får som de vill. I dokumentären ”Persona non grata” får han hjälp att sticka en offerkofta större än hela TV-huset och all tid han behöver för att berätta för hela svenska folket hur fruktansvärt synd det är om honom.

Soran Ismail anklagades för flera våldtäkter och övergrepp under #metoohösten. Misstankarna avskrevs med tiden i brist på bevis. Sanningen vet bara Ismail och de kvinnor som anklagat honom. Men är det ett tillräckligt skäl för att public service – finansierat av skattebetalarna – ska lägga resurser på att låta honom breda ut sig, försöka återuppbygga hans förtroendekapital och hjälpa honom tillbaka till rampljuset?

Diskussionerna går varma, men en av dem som har uttryckt det hela allra bäst är en god vän till mig som själv jobbar som journalist. Hon frågar sig varför Ismails, och andra mäns, partsinlagor överhuvudtaget ska få ett så här stort medieutrymme:

”Det gemensamma narrativet här är att de fråntagits något. Sitt levebröd, sin position osv. Men det är ju ingen mänsklig rättighet att få synas och höras överallt och hela tiden, tala inför storpublik eller bjudas in till Aktuelltstudion för att kommentera allsköns ämnen. Vi är massor med människor som aldrig upplevt detta, men lyckas försörja våra barn och ha ok liv ändå.”

Det har hon naturligtvis helt rätt i. Hur kan det vara en mänsklig rättighet att ständigt höras och synas och sitta i TV-sofforna och ha åsikter om allt? Jag tänker så här: man har ett jobb, missköter sig – eller blir impopulär av andra orsaker – och får sparken. Sedan är det upp till en själv att hitta något nytt sätt att försörja sig.

Varför ska SVT lägga våra pengar på att lyfta fram ett fall som Soran Ismails som särskilt ömkansvärt bara för att han inte längre kan försörja sig som komiker och tyckare? Det finns faktiskt massor med andra jobb han skulle kunna ägna sig åt. Varför inte prova att jobba som personlig assistent, till exempel? Jag har flera vänner och bekanta som livnär sig alldeles utmärkt på det så varför skulle inte Soran Ismail kunna göra det? Varför måste just han arbeta i TV och på scenen för att få tillvaron att gå runt?

Min vän skriver vidare:

”Kultur/nöje är liksom politik en förtroendebransch numera, och ytterst få lyckas hålla sig på toppen där hela livet. Kanske är det chockartat för tidigare uppburna kändisar att plötsligt få piedestalen omkullsparkad. Men allvarligt talat – det finns andra jobb! Istället för att tala ut i media vore det kanske bättre för alla inblandade om de bara försöker gå vidare i livet? Utanför rampljuset.”

Helt riktigt! Och det gäller ju, som hon också påpekar, inte bara kulturpersoner utan även politiker. Fredrik Federley, till exempel, som redan dagen efter att han annonserat att han tänkte ägna sig åt kyrkopolitik drog sig ur på grund av det han kallade ett ”orimligt drev”.

Orimligt drev? Vad har karlen för självbild egentligen? Det må så vara att han inte rår för att hans pojkvän är en dömd pedofil, men hur många vill ha en kyrkopolitiker som ligger med en pedofil? Inte många, det är jag rätt säker på.

Det enda orimliga i fallet Federley är att han överhuvudtaget trodde att hans utspel om kyrkopolitiken skulle gå hem, i synnerhet eftersom han dessutom gjort sig känd för att gärna håna och kritisera kristendomen. Hur inbilsk får en människa bli?

Både Soran Ismail och Fredrik Federley borde följa rådet från min journalistvän och gå vidare – utanför rampljuset. Det skulle inte bara vara en välgärning för hela Sverige, utan också en mycket nyttig erfarenhet för dem själva.

Vi kan alla lära oss något av ramadan. Det skriver Sofia Hvittfeldt på Sydöstrans ledarsida. Jag säger precis tvärtom: Vi har ingenting att lära av ramadan.

Ramadan är, resonerar hon drömmande, ”en månad som vigs åt självransakan (SIC), bön, välgörenhet och fasta från soluppgång till solnedgång. I slutet av dagen samlas man med släkt och vänner för att bryta den dagliga fastan. Det är mångkulturen som bygger Sverige starkt och rikt som land och vi kan alla lära oss något av ramadan.”

En månads fasta, bön och välgörenhet per år är alltså något som bygger Sverige ”starkt och rikt”? Jo tjena.

I så fall undrar man ju varför Sofia Hvittfeldt inte också hyllar den kristna fastetiden då kristna över hela världen gör exakt samma sak som muslimerna under ramadan – och har gjort sedan långt innan islam ens var påtänkt.

Men den här krönikan handlar ju inte om att det är särskilt fint och föredömligt att fasta och försaka. Den handlar om att det är särskilt fint och föredömligt när just muslimer fastar och försakar. Men, ärligt talat, vad spelar det för roll vad man gör under en futtig månad per år, jämfört med vad man gör året om? Inte mycket.

Sveriges skattebetalare däremot, oavsett om de fastar eller ej, de gör skillnad. På riktigt. Varje månad, året om, håller de landet flytande genom sina ansenliga skatteinbetalningar. Räknas inte det? Tydligen inte.

Sofia Hvittfeldt skriver vidare:

”Ramadan lägger även särskilt fokus på kollektivet och solidariteten. Detta manifesteras genom att man ska donera en viss procent av sin inkomst till välgörenhet eller på annat sätt hjälpa till i samhället eller dela med sig till dem mindre bemedlade. Denna tradition som kallas zakat är uppfriskande i en tid av utpräglad individualism som bland annat tar sig uttryck i krav från högern på ytterligare skattesänkningar åt rika. Att visa solidaritet med dem som i livets godtyckliga lotteri dragit nitlotten är i kontrast nästintill en revolution. Tänk om vi istället för att fråga vad fan vi får för pengarna kunde reflektera över hur vi gemensamt kan skapa ett samhälle där vi tar hand om varandra?”

Vad är detta för snömos? Att ”man ska donera en viss procent av sin inkomst”? Det är exakt vad alla skattebetalare gör, månad efter månad, år ut och år in. Det är solidaritet på riktigt – att varje månad avstå från en rejäl procent av sin inkomst för samhällets och medborgarnas bästa. För att vård, skola och omsorg ska fungera, för att infrastrukturen ska fungera, för att asylsökande från utsatta områden ska kunna finna en fristad och så vidare i all oändlighet.

Vi väljer inte att skänka en slant till en personligt utvald välgörenhet för att ställa oss in hos Gud. Vi betalar för att hela samhället ska fungera. Även den som själv inte kör bil bidrar till vägunderhåll, och även den som inte har TV betalar för att andra ska kunna titta på TV. Det är så solidaritet fungerar på riktigt. Men detta rycker Sofia Hvittfeldt arrogant på axlarna åt.

Hon tycker inte heller att vi som drar lasset har rätt att ställa oss frågan vad vi får för pengarna. Bullshit. Det är självklart att vi har den rätten. Vi både får och bör fråga vad fan vi får för pengarna. Endast genom att ställa den frågan, och kräva svar, bidrar vi till att bibehålla det välfärdssamhälle som de tidigare generationerna skapade.

Just det, skapade. Vår välfärd beror inte på något ”godtyckligt lotteri” utan på att generstioner har arbetat och slitit för att bygga något varaktigt och värdefullt.

Ramadan har alltså ingenting alls att lära oss. Däremot har muslimer världen över en hel del att lära av oss. Hur man skapar ett demokratiskt samhälle, till exempel. Det har de inte lärt sig än, trots att ramadan är så himla fantastiskt.

BILD: Sofia Hvittfeldts Twitterprofil.

Valerie Kyeyune Backström har aldrig gillat Zorn. Just därför sänder Expressen ut henne för att recensera en Zornutställning.

Det blir faktiskt inte mer nysvenskt än så. Och då menar jag inte nysvenskt som i att Kyeyune Backström stolt förkunnar att hon ”aldrig kan assimileras”, utan nysvenskt i bemärkelsen det medielandskap där det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över.

Eller som en god vän uttryckte det på Facebook:

”För gud förbjude att de skickar en etnisk svensk som applåderar det hela. Det vore ju fascistiskt.”

Just det. Svenskar som älskar sitt kulturarv och njuter av Zorns målningar är rasister och fascister som behöver en åthutning. Det svenska kulturarvet ska prompt dras i smutsen. Expressen undviker därför att anlita någon av landets många duktiga konstkännare som kan sin Zorn. De väljer istället en lydig recensent som gör exakt det hon blivit tillsagd, nämligen recenserar Zornutställningen utifrån sina egna fördomar mot svensk kultur och etniska svenskar.

Kvinnan som inbillar sig att hon ”aldrig kan assimileras” visar sig alltså vara så assimilerad i det nysvenska medielandskapet att hon tar i från tårna för att göra Expressens självhatande kulturchefer nöjda när hon skriver:

”hans dalkullor, hans frodiga kvinnokroppar och hans bilder av svensk sommar fyller mig med en olust lika stor som den vällust de tycks generera hos mina blonda vänner, de som med sentimentala ögon pratar om sommarnöjen och midsommaraftnar, fäbodar och bygdegårdar.

Själv kan jag bara påminnas om alla gånger jag kallats n-ordet vid dessa ultrasvenska tillställningar”

Givetvis. För svenskar som firar midsommar gör det enbart för att få chansen att skrika n-ordet till alla som inte är blonda och ljushyade. Det var faktiskt det de flesta av oss blonda (alla svenskar är blonda om man får tro Kyeyune Backström) saknade allra mest förra sommaren när det inte blev några midsommarfiranden. Vad är väl en majstång och urgamla traditioner mot att springa runt och kalla folk för n-ordet?

Alltså, jag vill verkligen inte vara taskig nu, men det Kyeyune Backström skriver har jag läst femtioelva gånger förut, i olika versioner. Den här typen av nedsättande skriverier om det förhatliga svenska är ju i princip serietillverkade numera. Kanske Expressens redaktör skickade henne till Zornutställningen med ett färdigt manus, där hon bara behövde skriva in konstnärens namn och fylla i några valda stödord?

”Zorn… Ja, Anders Zorn. Z-O-R-N. Just det. Skriv det där, på den översta raden. Och sen skriver du typ att du aldrig har gillat Zorn. Du, du måste få med nåt om rasism också så klart. Nåt om n-ordet kanske? Ja men det grejar du! Det blir kanoners!”

Hur det nu än gick till när Expressens recensent fick uppdraget så övertygar hon åtminstone inte mig om att hon vet ett smack om Anders Zorn. Inte är hon intresserad av att ta reda på något heller. Det stör henne enormt att det överhuvudtaget finns information om honom i anslutning till målningarna – tänk om en ny generation ”Zorn-älskare” fostras, vad ska Valerie Kyeyune Backström ta sig till då?

Själv har hon redan sin uppfattning klar. Eftersom Anders Zorn var en vit svensk man var han också ond till kropp och själ. Som om hon vore Zornkännaren nummer ett konstaterar hon fisförnämt att ”det är big business som gäller, skicklighet och flit, allt annat tycks lämnat därhän.” Inte undra på då att hon led sig igenom eländet. Hon hade dessutom oturen att se en Carl Larsson flimra förbi också (”ännu en ryslig konstnär”), så man frågar sig hur hon någonsin ska bli återställd.

Det här är alltså vad Expressen satsar på när en av våra största konstnärer ställs ut på Nationalmuseum. De anlitar en recensent som drivs av fördomar och hat mot svensk kultur för att skriva ner utställningen, och den svenska kulturen, så mycket hon förmår. Det är det sätt på vilket Expressens kulturredaktion vill visa att de står över oss vanliga dödliga och vår kärlek till den svenska kulturen.

Ur det perspektivet var förstås valet av konstrecensent alldeles ypperligt. Valerie Kyeyune Backström har stor erfarenhet av att hata och förakta svenskar. 2014 var hon med och startade den påstått ”antirasistiska” plattformen Rummet, som i själva verket bygger på en rasistisk världsuppfattning. Året därpå gav hon och de andra hippa tjejerna i gänget ut en antologi fylld av rasism mot både etniska svenskar och rasifierade som inte hatar det svenska. Coolare kan det inte bli i det nya sköna Sverige.

Med tanke på att alla de stora plattformarna ligger öppna för svennehatande antirasister kan man nog dra slutsatsen att påståendet om svenskars rasism är rejält överdrivet. Det står dessutom klart att antirasism är ett lukrativt levebröd.

Samtidigt spelar det ingen som helst roll hur många sådana här lakejer Expressen och andra medier anlitar för att förlöjliga oss svenskar. Vi som älskar vårt kulturarv är fortfarande i majoritet. Och endast en försvinnande liten minoritet av svenska folket tar skribenter som Valerie Kyeyune Backström på allvar.

Ibland stöter man på en skådespelare som har det där lilla extra, det där som skapar magi. En sådan skådespelare var Paul Ritter. Ett komiskt geni, som han visade med bravur i den brittiska komediserien Friday Night Dinner och en karaktärsskådespelare av rang.

Den 5 april dog han i sviterna av en hjärntumör, 54 år gammal.

Första gången jag såg Friday Night Dinner på TV var det av en ren slump. Jag satt och zappade mellan kanalerna för att se om det överhuvudtaget fanns något att titta på när jag plötsligt snubblade över en kolerisk karl som som slafsade i sig ketchup med fingrarna och bemötte sin omgivning med ett uppretat ”Shit on it!” så snart något gick honom emot. Det var mitt första möte med Paul Ritter – men definitivt inte mitt sista.

Friday Night Dinner är en av de bästa komediserier som producerats i England på många år. Handlingen kretsar kring familjen Goodman – mamma Jackie, Martin och de två utflugna sönerna Adam och Jonathan – och utspelar sig på fredagskvällarna då sönerna besöker föräldrahemmet för att äta traditionell judisk middag. Dialogen är sylvass, humorn bisarr och personkemin mellan skådespelarna klockren. Men av alla familjemedlemmarna är det ändå Paul Ritter som framkallat de mest hysteriska skrattsalvorna.

Halvdöv, excentrisk och världsfrånvänd så det skriker om det rör han till livet för sig själv och alla andra, och kryddar röran med argsinta utbrott. I Martin Goodmans värld är det helt naturligt att fnysa åt internet men hoppa jämfota av glädje över en miniräknare från 1975, att äta köttkonserver som gick ut för 20 år sedan och att hålla ett begravningstal där han i detalj berättar för de sörjande om den dödes analkörtlar. Låter det vansinnigt? Det är bara förnamnet, som man brukar säga.

Men Paul Ritter var som sagt inte bara ett komiskt geni utan också en fantastisk karaktärsskådespelare. Han har medverkat i flera filmer, såsom Harry Potter och halvblodsprinsen, och en mängd lysande brittiska TV-produktioner, bland annat Ett fall för Vera, miniserien Hidden, Kalla fötter och Belgravia.

En av hans starkaste roller är den som Anatoly Dyatlov i HBO-serien Chernobyl. Anatoly Dyatlov var en av chefsingenjörerna på kärnkraftverket i Tjernobyl och den som övervakade det säkerhetstest i reaktor fyra som ledde till olyckan. Paul Ritter gör ett ruggigt bra porträtt av en man som in i det sista vägrade att ta ansvar för sin del i historiens värsta kärnkraftsolycka.

Nu är Paul Ritter död. Det blir inga fler galna fredagskvällar hemma hos familjen Goodman, inga fler briljanta porträtt som det i Chernobyl. Det känns tomt och ledsamt ja, för jäkligt helt enkelt. Shit on it! som Martin Goodman skulle ha sagt.

BILD: Paul Ritter i rollen som Anatoly Dyatlov i teveserien Chernobyl (2019).