Nyligen började jag kolla på SVT:s dokumentär om Stureplansmorden. Och redan här ska jag erkänna att jag tröttnade efter fem minuter. Det var något med tonen som provocerade mig. Jag har alltså inte sett hela serien – inte ens en bråkdel av den. Det är alltså fullt möjligt att det första intrycket var fel men jag tar mig friheten att skriva om det ändå.
Det jag slogs av, redan i inledningsminuterna, var att tonen var så nedlåtande. Mot tittarna, mot det svenska samhället som det en gång såg ut, mot hela folket.
Ett antal personer, på olika sätt berörda av händelserna den 4 december 1994, flimrade förbi och alla framförde samma budskap:
Före Stureplansmorden förstod inte svenskarna hur världen såg ut. Det som hände den 4 december skapade enorma rubriker i tidningen eftersom vi svenskar tyckte det var anmärkningsvärt att någon sköt rakt in i en nattklubb. Men nu, nu vet vi bättre. Nu vet vi att mord och våld är det normala. Det är ett helt naturligt inslag i det offentliga rummet.
Det hela lät, i alla fall i mina öron, som ett otroligt välregisserat försvarstal för det som sker i samhället idag. Ett försvarstal för de kriminella gäng som kommer hit från andra kulturer och tar med sig sitt våldskapital.
Jag är dessutom konspiratorisk nog att tro att tittarna, längre fram i dokumentären, får möta kriminologer som förnumstigt upplyser om att våldet redan fanns i det svenska samhället när massinvandringen av kriminella klaner startade. Kanske rentav att dessa klaner helt enkelt möttes av ett så våldsamt samhälle att de inte så någon annan utväg än att bli lika våldsamma själva.
Själv har jag mycket speciella minnen av den där natten, eller snarare av morgonen efter. Min man taxichauffören brukade på den tiden ta körningar från Sturecompagniet just vid den tiden på dygnet när morden begicks, oftast personal som skulle hem men ibland även krogbesökare. Han brukade ta den sista körningen runt 5 på morgonen och därefter kom han hem.
När jag och ätteläggen steg upp på helgmorgnarna brukade han således redan vara hemma. Men inte denna morgon. Och när vi slog på tv-n för att se på barnprogrammen och såg att de hade utgått på grund av en massaker på Stureplan var det som om hela mitt inre snördes ihop.
Det var bara frågan om några sekunder. Innan jag ens hunnit börja ringa runt för att ta reda på vad som hänt dök han upp. Han hade stannat till vid ett taxifik med några kompisar efter avslutat pass och visste inte ens vad som hade hänt vid Sturecompagniet
Bara några sekunder, men under de sekunderna kändes det som om hela mitt liv var på väg att slås sönder.
För flera andra blev det just så. Det går knappt ens att föreställa sig den smärtan och sorgen.
Vid tillfälle ska jag se lite mer av SVT:s dokumentär och se om jag har rätt eller fel. Problemet är bara att det är så lätt att få förutfattade meningar om det som produceras av Sveriges Television. Allt de gör genomsyras på ett eller annat sätt av den uppfostringsiver som utgör deras främsta agenda. Det skulle vara så väldigt typiskt om de också använde Stureplansmorden i syfte att bagatellisera den utländska våldskultur som terroriserar det offentliga rummet idag.
Foto: Sturecompagniet 2009, Holger Ellgaard via Wikimedia Commons
