Frankrikes regering har fallit efter en misstroendeomröstning på onsdagen. Det är första gången på sex decennier som en sådan sak sker i Frankrike, läser jag i de svenska tidningarna.
Jag läser också att omröstningen skedde på initiativ av vänstern – och ”ytterhögern”. Inte vänstern och högern utan vänstern och ”ytterhögern”. Allt och alla som är till höger om vänstern beskrivs nämligen som ”ytter-” numera.
Begreppet ”ytterhöger” har ersatt ”extremhöger”, eftersom det sistnämnda blivit så urvattnat att folk rycker på axlarna eller garvar åt det. Till och med journalistkåren har insett att det inte fungerar att beskriva vanligt folk som oroas över samhällsutvecklingen, eller folkvalda politiker som vill göra något åt det, med samma epitet som används för att beskriva hårdföra nazister med våldskapital.
Däremot vill man givetvis fortsätta allt och alla som har oönskade åsikter om företeelser som islam, illegal invandring och domedagsrubriker om klimathotet. Och denna strävan har alltså landat i begreppet ”ytterhöger”.
Hur gick snacket på de fina redaktionerna när det beslutades att man skulle börja använda detta uttryck? Samlades ledarskribenterna och chefredaktörerna för malliga DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Expressen tillsammans med kulturmännen och brainstormade i ett konferensrum på Viking Line?
Man kan just tänka sig hur snacket gick:
”Nu tar inte våra läsare begreppet extremhöger på allvar längre. Något måste göras!”
”Men vad? Vi måste få dem att acceptera och förstå att allt som är till höger om Demirok är extremt.”
”Kan vi inte gå tillbaka till att kalla alla nazister igen då?”
”Nej, det funkar nog inte. Folk bryr sig inte längre. Pöbeln har ju till och med röstat för att få in nazister i regeringssamarbetet”
”Fruktansvärt! Hur hamnade vi i en sån mardröm?”
”Det är obegripligt. Nu måste vi jobba fram ett nytt uttryck för dessa vidriga nazister. Kan man inte tänka sig något i stil med extr… nej, just det, det har vi ju redan slitit ut. Men ytterhöger då? Som engelskans ‘far right’. Som visar att man står så långt till höger att det inte går att komma längre.”
”Att man är nazist, helt enkelt. Det är toppen, superbra idé, det tar vi en drajja på!”
Och så fick det bli.
Nu riskerar därför begreppet ”ytterhöger” att bli exakt lika urvattnat och betydelselöst som alla andra uttryck som använts i tid och otid för att beskriva människor och ideologier som är helt normala. Till sist finns inte längre några ord för att beskriva sådant som verkligen är högerextremt.
Det mest markanta i allt det här är att vänstern inte stigmatiseras och pekas på samma sätt. Nej, när man ska beskriva partier längst ut på vänsterkanten så kallar man dem bara ”vänster”. Som i fallet med regeringskrisen i Frankrike. Så här skriver nyhetssajten Omni:
”Initiativet till omröstningen togs av vänsteralliansen Nya folkfronten och ytterhögerpartiet Nationell samling…”
Och i Sverige är SD ”ytterhöger” medan Vänsterpartiet, trots den extrema kommunistiska ideologi som fortfarande präglar partiet, aldrig beskrivs som ”yttervänster”.
Det säger något om journalistkårens agenda.
Foto: Wikimedia Commons
