Idag tänder vi det första ljuset igen, det ljus som för den kristna världen symboliserar väntan på Jesu ankomst. I det offentliga rummet har man redan börjat fira jul med granar och julbelysning, julbord och julmusik, julklappsstress och glöggfester. Men en gång var advent en fastetid och trots att det är mer än 500 år sedan den obligatoriska fastan försvann ur almanackan vid reformationen finns det fortfarande spår kvar.
När det kristna julfirandet introducerades i Norden för ca 1000 år sedan föregicks julhögtiden av adventsfasta. Precis som påsken inleddes med en tid av fasta och återhållsamhet förberedde man sig på samma sätt för jultiden, Jesu ankomst. Adventsfastan inleddes på kyrkoårets första dag, den första söndagen i advent, och precis som under fastetiden före påsk förväntades man vara återhållsam med mat och dryck, hålla sig ifrån kött och andra animaliska produkter, och äta med måtta av sådant som fisk och baljväxter. Det förekom inga bröllop under adventsfastan, och man tog heller inte ut lysning. Man skulle helt enkelt inte ta ut julglädjen i förskott utan förbereda sig och göra bot inför Herrens ankomst.
Än viktigare än att äta rätt var det att hålla sig ifrån all slags synd. I en skrift från 1300-talet beskriver den heliga Birgittas biktfader Mathias hur den perfekta fastan skulle gå till:
”Den fasta som innebär avhållsamhet från synd är långt bättre än den som avhåller sig från mat. Den som äter två gånger dagligen i fastetiden och avhåller sig från otillåtna blickar, otillåtet hörande, otillåten beröring och överflöd på dryck och mat, den som äter och dricker så mycket han behöver, om så två eller tre gånger om dagen, han fastar bättre inför Gud än en som fastar hela dagen men som inte avstår från de otillåtna ting vi nämnde. Om du vill att din fasta ska vara fullkomlig och behaglig inför Gud, så avhålla dig från inte bara skamliga blickar utan från allt som kan locka dig till det onda.”
Det var kanske inte det allra lättaste att efterleva fader Mathias direktiv, och möjligen var det en och annan som drog en suck av lättnad när den obligatoriska adventsfastan försvann ur almanackan när kyrkan reformerades i slutet av 1500-talet. Men även efter reformationen förblev advent en tid av stillhet och ro då bullrigt och stimmigt arbete helst skulle undvikas. Det fanns också en folklig föreställning om att ordet advent, antagligen på grund av den språkliga likheten, hade ett samband med väntan.
Numera är adventstiden betydligt mer hektisk. Det är adventskaffe med familjen, julbord med jobbet, glöggmingel med vänner och kollegor. Men även idag ägnar vi stora delar av adventstiden för att förbereda oss inför julen, även om vi inte gör det medelst bön och avhållsamhet. Det rullas köttbullar och bakas pepparkakor så det står härliga till, det handlas julklappar och komponeras julrim och den som har möjlighet ser kanske ut den perfekta julgranen i god tid innan den ska huggas.
Det finns alltså både likheter och olikheter mellan dagens adventstid och adventstiden under den katolska tiden. Det finns också en hel del som har överlevt reformationen och följt med in i den moderna tiden. Lutfisken, till exempel.
Lutfisk lagas på torrfisk, oftast långa eller sej, som lagts i lut och därefter blötlagts i vatten innan den till sist kokas. Metoden tros härstamma från norra Tyskland och Nederländerna och är känd sedan senmedeltiden. Den omnämns första gången av biskop Hans Brask (1464-1538), som lär ha avnjutit sin lutfisk med mandel, russin och ärter under fastan. Men lutfisken serverades året om på helger och högtider, även i de högre stånden.
Efter reformationen har lutfisktraditionen levt kvar men numera förknippas den kanske med jul snarare än med advent och traditionen bjuder att den läggs i blöt den 9 december, på Anna-dagen, för att bli klar i tid.
Adventsfastan uppmärksammas fortfarande inom de ortodoxa kyrkofamiljerna, och i de österländska katolska traditionerna. Och även om den avskaffats som doktrin inom svenska kyrkan så finns fortfarande spåren kvar i de liturgiska färgerna. Under stora delar av adventstiden är det violett färg som gäller i kyrkorummet, den färg som symboliserar fastetiden. Även insamlingarna till välgörande ändamål, som tas upp i kollekten i kyrkorna under adventsgudstjänsterna, har sin motsvarighet i fasteinsamlingarna före påsk.
Foto: privat
