Innan jag berättar om det som föranleder denna lilla krönika ska jag direkt erkänna att jag och min man har två ganska besvärliga hundar. Med familjen är de rara som lamm, men främlingar tycker de inte om, och det visar de högljutt. Det finns goda skäl till deras skepsis för båda två har haft det tufft tidigare i livet, men ändå. De är skälliga, jobbiga och framstegen tar tid trots att vi är en hundvan familj.
De är dock alltid kopplade och dessutom är den störste av dem en liten parvel på knappt 7 kilo så det är inga pitbulls vi talar om här. De är alltså inte särskilt svåra att hålla in och hålla i när de får för sig att omgivningen är ett hot.
Det här förstår de allra flesta och när jag möter folk som ser besvärade eller rädda ut, särskilt barn, brukar jag ta mig tid att förklara vad det beror på och att jag har full koll och inte släpper dem. Det blir många fina samtal och många av dessa möten har lett till att våra hundar lärt sig att alla människor inte är farliga.
Men så finns det dom som tar tillfället i akt att på alla sätt visa hur mycket de avskyr hundar, och inte bara det – de visar också hur otroligt illa behandlade de känner sig när hundar skäller på dem. Människor från kulturer väsensskilda från vår generellt hundälskande kultur, som blir så rädda att de skriker högt och ser på både mig och hundarna som om vi vore på väg att kasta oss i strupen på dem.
Om man vill vara snäll så kan man förstås hävda att det faktum att hundar inte är omtyckta i deras kultur gör att deras hundrädsla kan vara större. Och så är det nog också ibland. Men inte jämt. Och jag tror definitivt inte att så var fallet med den rätt storvuxne man jag stötte ihop med härom dagen.
Han var minst tio meter ifrån oss när hundarna fick för sig att skälla, och han var dessutom inte ens på väg åt vårt håll. Ändå slog han ut med båda armarna och skrek som ett skräckslaget barn.
Hans blick var dock allt annat än rädd. Den var fylld av hat och ingenting annat. Hat mot hundarna, mot mig, mot hela den kultur jag representerar. Innan han slutade stirra på oss skrek han något på ett språk jag inte förstod och gjorde en ful gest.
Jag har haft liknande möten tidigare – ett skedde för drygt ett år sedan, som jag berättade om i texten Berikande mångkultur. Kanske borde jag redan då ha tänkt på att numrera texten, för de här berikande mötena verkar inte bli färre.
Foto: Pixabay
