Den tidigare public service-anställde journalisten Anders Carlgren, som också arbetat för TV4, Röda korset och Amnesty International, har reagerat kraftigt mot koranbränningen i Stockholm. Nu ifrågasätter han yttrandefrihetslagen. Är den verkligen så helig? frågar han sig på Twitter.
Jag blir alltid lika förvånad när jag hör sådana stolligheter från journalister som normalt sett påstår sig värna just yttrandefriheten. Hör vi inte ständigt klagomål från journalistkåren över att vissa totalitära stater inskränker just yttrandefriheten? Men just när det gäller koranen och islam är det annat ljud i skällan. Då blir det plötsligt lite löjligt att försvara den. Yttrandefrihetslagen är faktiskt nästan lite mossig.
Det tycks i alla fall Anders Carlgren tycka, för han tar upp lagens ålder som ett argument för att man borde se över den. ”Yttrandefrihetslagen är från 1766, senast reviderad 1991”, skriver han för att låta påskina att det är dags att skrota den.
I själva verket är yttrandefrihetslagens ålder ett talande bevis för hur framstående vi här i Sverige har varit, och är, i just den här frågan. Att lagen är från 1766 är med andra ord ett av de bästa argumenten för att den absolut inte bör inskränkas bara för att det numera bor ett antal hundra tusen människor i vårt land som kommer från diktaturer där man inte ens vet hur yttrandefrihet stavas och därför kräver att vi ska anpassa våra lagar efter deras religion.
Anders Carlgren är inte ensam om att plötsligt börja ifrågasätta yttrandefriheten. Numera dyker det ständigt upp fullkomligt absurda argument mot yttrandefriheten från journalistiskt håll – allt bara för att muslimer känner sig kränkta. Vad är det för idiotier?
En anledning är förstås feghet. Folk är rädda för islam, och för vad de bokstavstroende och fanatiska islamisterna kan ställa till med om de inte får som de vill. Räddast av alla är just de ”fina” människor som gärna pratar om yttrandefrihet när de ojar sig över situationen i länder som ligger långt från vårt eget, men som absolut inte vågar stå upp för samma rättighet när det börjar bli oroligt här i Sverige.
Rädslan gör att de försöker intala både sig själva och alla andra att det inte gör så mycket om man inskränker yttrandefriheten lite, litegrann så att muslimerna i Sverige blir nöjda.
Utåt sett erkänner de förstås inte att de är rädda. Istället låtsas de att de är modiga och solidariska och antyder att det är de som vill behålla yttrandefrihetslagen intakt som är rädda för islam.
”Tror ni verkligen att det svenska samhället kommer att ta skada om vi inför en enda liten hädelselag? Det borde vi väl ändå kunna bjuda våra nya svenskar på?”
De har inte ens vett nog att fatta att om man ger gaphalsarna lillfingret roffar de snart åt sig hela handen.
En annan orsak till deras ställningstagande mot yttrandefriheten är sannolikt att de tror att lukrativt för dem. Att stå upp för islam har, i alla fall i många journalistiska kretsar, blivit viktigare än att stå upp för den svenska lagstiftningen. Toleransen mot världens kanske mest intoleranta religion får dem att känna sig extra goda och fina i en tid då de räds allt i politisk väg som inte lyser rödgrönt. ”Se på oss, vi står upp för godheten i samhället”, liksom.
Men att propagera för inskränkt yttrandefrihet för att gå en totalitär religion till mötes är sannerligen inget utslag av godhet – det är den direkta motsatsen. Och de som nu går till storms mot vår lagstiftning för att blidka allt och alla, från muslimer i Sverige till diktatorer i utlandet, är faktiskt också raka motsatsen till de modiga humanister de utger sig för att vara.
Foto: Skärmdump, Twitter
