Idag firar vi Sveriges nationaldag. Vi firar också 500 år som nationalstat, något som det skrivs påfallande lite om i svenska medier. Nationalstaten har ju blivit något fult, det vill säga om det inte gäller en palestinsk eller kurdisk nationalstat som ses som en eftersträvansvärd självklarhet. Men den svenska nationalstaten är inte mycket att hurra för, om du frågar den dumdryga PK-eliten. Något större jubel över 500-årsjubileet märks därför inte av. Men det spelar ingen roll för mig. Mitt blågula hjärta klappar för Sverige precis som det alltid gjort, och mer än förr eftersom dagens Sverige är ett land i fritt fall, där etniska svenskar avkrävs skam för sin hudfärg och historia.
Därför är det här med nationaldagen lite besvärligt för de styrande. Hur ska man kunna fira ett land när dess flagga ses som rasistisk och exkluderande och de etniska svenskarna som andra klassens medborgare? Men våra myndigheter och förståsigpåare har hittat ett sätt. Nationaldagsfirandet fokuserar idag främst på att välkomna ”nya svenskar”.
”Alla kommuner i Sverige välkomnar sina nya svenskar på nationaldagen. Det är en tradition. De som har fått svenskt medborgarskap hälsas välkomna vid en ceremoni.” berättade Sveriges Radio på sin webb förra året, i avdelningen Radio Sweden som är Sveriges Radios ”multikulturella” verksamhet och som bland annat uppmärksammats för direkt felaktig rapportering i samband med förra årets islamistiska korankravaller.
Tradition? Jo, tjena. De får det att låta som om det är en gammal och djupt rotad sed, när det i själva verket handlar om en förhållandevis ny företeelse som inte alls är förankrad hos svenska folket. ”Traditionen” att låta nationaldagen handla om ”nya svenskar” har skapats av en elit som överhuvudtaget aldrig lyssnat på folket, än mindre bryr sig om de röster som lyckas tränga igenom det ständiga PK-surret.
Det är ett genialt påfund för en elit som inte vill förknippas med glädje och stolthet över det egna landet, utan hellre vill uppfattas som inkluderande och toleranta mot folk från andra kulturer.
Själv ägnar jag istället nationaldagen åt att fokusera på det land och det folk som format mig. De strävsamma och hårt arbetande människor som under knappa förhållanden lyckades skapa ett liv åt sig själva och sina familjer. Män och kvinnor som, utan att slå sig för bröstet, gjorde vad som var rätt och riktigt med de medel som stod till buds.
I min släkt har det funnits allt från backstugusittare och indelta soldater till bönder och industriarbetare, här och där med inslag av vad som förr i tiden kallades ”tattare”, och långt tillbaka i tiden västgötska handlare. Generation efter generation av pursvenskar vars liv präglades av strävsamhet, flit och viljan att alltid göra sitt bästa för att förkovra sig och ge sina barn ett gott liv. Den sortens människor som, enligt den förre M-ledaren Fredrik Reinfeldt, skulle ha förenats av ”barbariet”. Inte undra på att Sverige ser ut som det gör idag, när det har lidit under sådana vanstyren som hans. Hujedamej.
Det finns mycket att sörja över i Sverige idag och många anledningar att bli ursinnig. Men det finns också anledning att vara glad. Vårt vackra land – vår nationalstat – fyller 500 år och det är värt att fira. Så istället för att ge mig ut och vifta med flaggor för att välkomna nya svenskar tänker jag vifta med flaggan för de gamla svenskarna, de som byggde det här landet och som skapade den kultur som är vår och som ingen kan ta ifrån oss.
