Om det är något som tydliggjorts efter masskjutningen i Örebro är det att Sverige är så uppdelat det kan bli, inte nödvändigtvis mellan medborgarna utan snarare mellan medborgare och den (självutnämnda) eliten. Medan vanligt folk stretar på, och försöker hantera inte bara tragedin på Risbergska skolan utan även det vardagliga våld som eskalerat de senaste tio åren, tävlar privilegierade tyckare om vem som kan ta flest politiska poänger på tragedin i Örebro.
Den främsta orsaken till den här polariseringen är det ständiga fokus på etnicitet och minoritetsreligion. Jag minns när jag själv kom i kontakt med etnicitetsfanatismen på allvar första gången. Det var, föga förvånande, på Södertörns högskola där jag pluggade migrationskunskap en terminen för sådär 25 år sen.
Det var en omskakande upplevelse. När jag växte upp pratades det om vikten av att vara en del av samhället – plötsligt var det bara etnicitet som diskuterades. Budskapet var att det var viktigare att samhället skulle tillgodose alla etniciteters behov, individuellt och i grupp, än att de olika etniciteter som bosatt sig i Sverige skulle vara en del av det gemensamma samhällsbygget.
Jag minns att jag redan då oroades av vad denna diskurs skulle komma att innebära för samhället, om den fick fäste på lärosäten, i medier och inom myndigheter. Idag ser jag att jag min oro var befogad, för att uttrycka det milt. Alla är så rädda för att kränka minoriteter att de ständigt pekar ut majoritetsbefolkningen som ett samhällsproblem.
Det ser vi tydligt på den tyckaradel som nu, på grund av en människas handlingar, majoritetsbefolkningen och att, påstår att alla etniska svenskar är rasister och att 20 procent av väljarkåren är potentiella mördare.
Etnicitetsfanatismen har också kommit att omfatta även den högst uppsatta politikeradeln. Inte ens när Sverige brinner, när samhällets fundament infiltrerats av utländska klaner, när vanligt folk riskerar att få sin lägenhet beskjuten utan orsak, när barn blir rånade av kriminella ungdomsgäng med utländsk bakgrund, strävar politikeradeln åt samma håll. Nej, de ska debattera sinsemellan, gubevars – som Ulf Kristersson och oppositionsledaren Magdalena Andersson i Agenda i söndags – som om det skulle vara till någon nytta.
Ofta undrar jag om någon av dem är det minsta intresserad av att försöka få Sverige på fötter. Förmodligen är de mer intresserade av att ha makt. Hellre makt över en failed state än gemensamt sträva för ett fungerande samhälle.
Det bådar inte gott för Sveriges framtid.
Foto: Pixabay
