Den här tiden på sommaren är, för mig, en tid av kaffekalas och gemenskap. När jag var barn och tillbringade somrarna hos morfar och moster på landet var slutet av juli och början av augusti fyllt av just sådant. Med fyra familjefödelsedagar tätt inpå varandra fylldes det lantliga köket av doften av nybakat dagarna i ända. Och sen blev det kaffekalas så det stod härliga till.
De där kalasen var fantastiska. Påfallande ofta hölls de i den praktfulla trädgården men ibland regnade det förstås även i min barndom och då dukades kaffebordet i finrummet istället – det där rummet som alltid var stängt förutom när det kom gäster.
Släkt och vänner kom för att hylla och fira, uppklädda i söndagskostym och finklänning, med blommor och presenter och framför allt ett glatt humör. Själv minns jag särskilt de gamla tanterna och farbröderna – morfars vänner från ungdomen, släktingen från norra Värmland, kusinerna från den närliggande byn…
En del av dem var sannolikt inte alls så gamla som jag uppfattade dem som. Förmodligen var några av dem yngre än jag själv är nu, när jag snart ska fylla 61. Men när jag växte upp var folk inte lika rädda för att åldras. Ungdomen varade under kortare tid, eftersom folk blev vuxna när de gifte sig och bildade familj – och även om de inte gjorde det. Därför var det helt naturligt att se medelålders män och kvinnor i kostym och blommig klänning, som varken visade dekolletage eller knän. Det var inte så många som skämdes över rynkor, händer som visade spår av arbete, hår som grånat, förmodligen eftersom de alla vuxit upp i en tid och en miljö där man visade respekt för den äldre generationens erfarenhet och kunnande.
På kakfaten fanns, förutom klassiker som bondkakor, brysselkex, sprits och korintkakor, även vetebröd och mjuka kakor av olika slag. Mamma var en hejare på att baka rulltårta, både ljus med fyllning av äppelmos eller sylt och chokladrulltårta – drömtårta – med smörkrämsfyllning, och moster Britta bakade mandelkubbar som ingen annan. Och så tårtan förstås. Gräddtårta med jordgubbar eller hallon, vilket fanns att tillgå i närmast obegränsad mängd i morfars trädgårdsland och i det frodiga snåret av trädgårdshallon bakom huset.
Kalasgästerna lät sig väl smaka, inte bara av allt det goda kaffebrödet utan även av det starka kokkaffet som serverades ur kopparkanna och doftade himmelskt. De flesta av gästerna mindes mycket väl kaffesurrogaten de fick nöja sig med under beredskapstiden och därför uppskattade de det goda kaffet desto mer.
Själv höll jag mig till saft, och vilken saft sen… Mamma och moster syltade och saftade hela sommaren och hela skafferiet var fullt av hemkokt saft av olika slag. Blåbärssaft, jordgubbssaft, hallonsaft, rabarbersaft… Jag kan fortfarande känna doften och smaken närhelst jag blundar.
Och så var det samtalen. De där fantastiska samtalen, som uppstår när människor möts i respekt trots att de har olika åsikter om många ting. Det talades om allt från politik till gamla minnen och jag lyssnade med stora öron och försökte ta in allt jag hörde. Gemensamt för dem alla var det slit och den strävan som präglat deras liv som, även om det i viss mån böjt deras ryggar, gjort dem rakryggade när det gällde att stå upp för sig själva, sina familjer och för lag och ordning.
Vilka erfarenheter de delade med sig av! De kände både fattigdom, matbrist, trångboddhet och de hade jobbat från bittida till sent ända sedan barnsben, men de klagade aldrig – det låg inte för dem. Istället såg de tillbaka på sina liv med stolthet och förnöjsamhet för mitt i det tunga, slitsamma hade de också upplevt ljusa sommarkvällar med dans på logen och den där kärleken som börjat med en första trevande kyss och utmynnat i livslång kärlek och familjegemenskap.
När gästerna gått hem brukade morfar och min pappa ta hand om disken. Mamma och moster Britta satt kvar i trädgården och småpratade om allt och inget medan jag tjatade mig till en extra bulle, kaka eller tårtbit om det fanns någon kvar. Det fanns det nästan alltid, för även om folk visste bättre än att slösa så snålades det inte på kaffekalasen.
Nu är ingen av dem i livet längre. Men de finns i mitt hjärta, lika verkliga som när de levde och det känns trösterikt i en tid då så många har glömt, eller aldrig känt, det land som en gång var.
Foto: Korintkakor i det gamla kakfatet från förr, skribentens bild
