SVT Play har, som jag tidigare skrivit om då och då, en mängd guldkorn från den svenska tv-historien. Ett av dem är serien Godnatt, jord, baserad på Ivar Lo Johanssons självbiografiska roman, i regi av Keve Hjelm.
Serien blev rejält utskälld när den kom 1979. Ljudet var dåligt, det hände ingenting, allt man fick se var människor som knäppte vägglöss eller gick omkring med hinkar, skrev upprörda kritiker och tittare. Själv missade jag den helt när det begav sig och såg den inte förrän för några år sedan, då den lades upp just på SVT Play.
Första avsnittet gjorde mig oerhört irriterad. Vad var det frågan om egentligen? Jag gav kritikerna rätt, för den enda jag hörde var mummel och sorl på avstånd, brottstycken av samtal och skrapet från träskor mot lera, grus och lagårdsgolv.
– Om Keve Hjelm fortfarande hade varit i livet skulle jag ha ringt upp honom och skällt ut honom, sa jag irriterat till min man.
Vi bestämde oss för att ändå fortsätta titta på serien och plötsligt, utan att jag ens förstod hur det gick till, var vi båda helt absorberade av det som pågick – och inte pågick – på tv-skärmen. De mumlande, knappt hörbara samtalen fick en innebörd, gav ekon av en verklighet som var alltför många människors vardag för inte särskilt längesen. Ljudet av träskorna i ottan, då de slitna statarkvinnorna långsamt och med böjda ryggar gick för att mjölka under den vita piskans ok och männen gav sig ut på åkrarna. Aftonvarden i de torftiga stugorna, med sill och potatis, sill och potatis, sill och potatis. De tålmodiga försöken att få bort de blodsugande vägglössen, utan hopp om att lyckas för någon längre tid.
Till sist kunde jag själv känna tröttheten i kroppen, värken i rygg och knän, tyngden av mjölkhinkarna, hopplösheten i att alla dagar flöt samman till ett enda långt och evigt slit utan mer lön än mat och en ledig vecka om året. Det kändes som om jag var där, i vägglössens dragiga statarlängor, och jag tänkte att det var just så här Ivar Lo själv måste ha velat att hans stora verk skulle skildras.
Allt det där som till en början får tv-serien Godnatt jord att te sig händelsefattig, tråkig och obegriplig är alltså just det som gör den så makalöst bra. Trots alla statarromaner jag läst, trots alla berättelser mamma och pappa delade med sig av om den tid som de växte upp i och aldrig glömde, trots alla dokumentärberättelser var det först när jag såg Godnatt jord (och tvingade mig att komma över den där första känslan av frustration över att ”ingenting hände”) som jag på allvar kunde känna in åtminstone en bråkdel av vad statarlivet kunde innebära.
När vi hade sett det sista avsnittet av serien sa jag till min man:
– Om Keve Hjelm fortfarande hade varit i livet skulle jag ha ringt upp honom och sagt till honom att han är ett geni.
Om du inte redan sett Godnatt jord – gör det! Om du sett delar av den och tänker som så många andra har tänkt – tänk om och ge den en ny chans! Det här är ett stycke svensk historia som den aldrig tidigare skildrats på film och tv.
Foto: En del av den fantastiska skådespelarensemblen i Godnatt jord, SVT Play
