“Jag är indignerad och känner avsmak inför dessa handlingar”. Så säger påve Franciskus om koranbränningen i Sverige i en intervju för Förenade Arabemiratens dagstidning Al-Ittihad. Om hatet mot svenska folket, stormningen av Sveriges ambassad och brännandet av vår nationsflagga säger han intet.
Eftersom man inte ska tro på allt man läser tog jag för säkerhets skull kontakt med Vatikanens presstjänst, och några av redaktionerna för Vatican News, för att fråga om påven möjligen hade kommenterat hatet och hoten mot hela svenska folket, stormningen av ambassaden och flaggbränningarna, trots allt. Som ledare för världens största kristna kyrka borde han ju kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. Kanske hade journalisterna bara glömt, eller struntat i, att rapportera om det?
Inte då. Från Vatikanens svenska redaktion kom följande kortfattade svar:
Hej! Påven har inte uttalat sig om detta. Med vänlig hälsning, —–
Katolska kyrkans överhuvud har alltså tid och intresse av att fördöma den svenska lagen om yttrandefrihet och utgjuta sig över det förskräckliga i att någon bränt en bok på svensk mark – men tar uppenbarligen inte avstånd från våld mot ambassadpersonal och det hatiska brännandet av svenska flaggan. Istället säger han:
“Alla böcker som anses vara heliga av sitt folk bör respekteras med hänsyn till dess troende. Yttrandefrihet får aldrig användas som en ursäkt för att förakta andra och att tillåta detta måste avvisas och fördömas”
Det finns tusen och en saker påve Franciskus borde fördöma. Att det i ett flertal muslimska länder är straffbart med döden att lämna den muslimska tron. Att kvinnor behandlas som ägodelar och inte tillåts ha egna liv. Att barn görs till sexobjekt då de tvingas bära slöja för att inte utgöra en lockelse för män. Att hbtq-personer tvingas fly för att inte bli mördade på olika bestialiska sätt.
Framför allt borde han fördöma att islam legitimerar våld mot så kallade ”otrogna”, inte minst mot de kristna som han rimligen borde känna en särskild samhörighet med.
Men nej. Det är bränningen av några sidor av koran han fördömer. Han är faktiskt så upprörd att han kräver att vi här i Sverige ska ändra vår lagstiftning. Som om han har det minsta lilla att göra med hur vi väljer att använda vår yttrandefrihet. Om något borde han tacka oss svenskar för att vi gett en fristad åt så många av den muslimska världens förföljda kristna, men det glömde han visst i hasten och lusten.
Det går inte att förstå detta ställningstagande på annat sätt än att påven, likt sina bröder inom islam (hans egna ord), ser hädelselagar som mer önskvärt än yttrandefrihet. Och han är inte ensam om detta reaktionära synsätt. Sveriges kristna råd har också fördömt koranbränningen med liknande argument:
”Som kristna kyrkor försvarar vi varje människas rätt att utöva sin tro oavsett religion. Koranbränningen är en medveten kränkning av muslimsk tro och identitet, men vi ser det också som ett angrepp på alla oss troende människor. Därför vill vi uttrycka vår medkänsla med muslimskt troende i vårt land.”
De lierar sig alltså med utövare av en religion där våld ses som en lösning på alla konflikter. Det går knappast att komma längre bort från det kristna budskapet.
Att de svenska kyrkorna ser bränningen av en bok som ”ett angrepp” borde dessutom få oss alla att fundera på var de egentligen står någonstans när det gäller respekten för vår lagstiftning och för våra friheter.
Jag tror det finns en ganska enkel förklaring till varför de kristna kyrkorna nu gör gemensam sak med våldsamma och hatiska muslimer. Många av de kyrkliga företrädarna vill också se hädelselagar men vågar inte riktigt ta strid för egen del. Nu kan de rida på våldsvågen i den muslimska världen eftersom ett förbud mot koranbränning sannolikt skulle komma att formuleras som ett förbud mot att bränna alla så kallade heliga skrifter. Inte undra på att de vädrar morgonluft.
Även grupper utan religiöst motiverad agenda deltar i tramset. Journalister är en sån grupp, en annan är politikerna. Aldrig förr har väl så många journalister krävt inskränkningar i lagen om yttrandefrihet. Och regeringen har minsann också fördömt den förfärliga handlingen att bränna några blad ur en bok. UD uttalar att ”brännandet av koranen, eller någon annan helig skrift, är en kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation” och ett uttryck för ”rasism, främlingsfientlighet och intolerans”.
Det skulle vara högst intressant att höra journalisterna, UD, och för all del Sveriges kristna råd, förklara hur de ser på att kravallmuslimerna inte bara bränner svenska flaggor utan även Pride-flaggor i sitt hat mot oss svenskar och vår moderna lagstiftning. Nationalstaten Sverige har väl visserligen varken journalister, politiker eller kyrkorna särskilt stor respekt för men Pride brukar de ju hylla. Så varför låter de bränningen av Prideflaggor passera utan minsta kommentar?
Och, än viktigare, varför diskuteras inte det faktum att så många mörka krafter nu försöker göra det olagligt att provocera vissa grupper? Vad kommer den här förbudsivern och det ständiga fjäskandet för islam att sluta med?
Den som lever får se, brukar man säga, men frågan är om man ens vill leva så länge att man ser resultatet.
Foto: Skärmdump, Deutsche Welle
