Midsommar kom och gick och kalla mig gärna nostalgisk, men det jag tänker mest på efter helgen är hur mycket jag saknar mitt gamla Sverige. Det är så mycket som har gått sönder under de senaste decenniernas folkfientliga styre, så mycket som gått förlorat. Och jag talar inte bara om den ständigt eskalerande kriminaliteten – och att man av polisen anses vara på fel plats vid fel tillfälle om man stiger på en buss och ett kriminellt kräk känner för att öppna eld – utan också om de små tingen som en och en kan synas bagatellartade men som sammantaget utarmar vårt land.
En sådan bagatell är det faktum att vi aldrig tillåts stanna upp riktigt. I Sverige är det alltid vardag, även när det är helg. Det blev väldigt tydligt under midsommarhelgen, när jag promenerade till centrum för att köpa lite jordgubbar till midsommartårtan.
Fram till för bara några år sedan var hela Högdalens centrum festligt midsommarpyntat på midsommaraftons förmiddag, med blommor och björkruskor utanför butiksentréerna och svenska flaggor lite här och var. Det skapade en speciell känsla av gemyt, och folk pratade gärna med varandra en stund innan det var dags att dra vidare. Man kanske pratade om hur man skulle fira midsommar – ute i skärgården, i stugan eller på balkongen hemma i orten.
I år kunde midsommarafton lika gärna ha varit vilken måndag som helst. Ingenstans i centrum fanns några tecken på att en av de populäraste högtiderna i Sverige var inne.
Samma sak i mitt bostadsområde, där en bostadsrättsförening håller på och renoverar sitt höghus. Inte fasen tog deras byggjobbare ledigt bara för att det var midsommar, inte. Midsommarafton blev därför en bullrig historia, med bygghissar som gick upp och ner längs med höghusfasaden, och gap och skrik från de utländska byggjobbare som sannolikt aldrig har hört talas om midsommar och som inte lade ner arbetet förrän långt in på kvällskvisten.
Jag är inte säker på att det här är något som sker med medvetenhet. Förmodligen är det bara så att den ökande andelen ”nya” svenskar, i kombination med decennier av politikers och mediefolks förminskning av de svenska traditionerna, gjort att allt fler tappat känslan för svensk kultur och svenska seder och mer och mer rycker på axlarna åt det som våra föräldrar och deras kände så starkt för.
Men oavsett orsak är det klart att den här who cares-mentaliteten går hand i hand med politikernas strävan efter att vi ska vara ett historie- och kulturlöst folk. Vi ska vänja oss vid att var dag är den andra lik och vid att våra traditioner inte är något värda eftersom det gör det lättare för dem att genomföra de samhällsexperiment vi aldrig bett om.
Vissa av er som läser det här kommer förmodligen att hävda att vi visst har bett om det eftersom svenska folket har röstat fel. Men det är att förenkla det hela lite väl mycket, tycker jag. Människor röstar på det de tror är bäst för dem själva och landet, och om de nu trott fel och låtit sig lura av politikernas egenmäktiga vanstyre kan de knappast klandras för det eftersom politikerna aldrig sagt rakt ut att de tänkt förvandla Sverige till ett land där vardagens ljud alltid hörs och där laglösa kriminella har fritt spelrum i det offentliga rum där vi för inte så länge sen kunde känna oss trygga och säkra alla tider på dygnet.
Jag saknar mitt gamla Sverige. Jag saknar att porten var olåst hela dagen och att man inte behövde låsa ytterdörren om man gick till tvättstugan eller slog sig ner på gården och drack kaffe med grannarna en stund. Att man kunde hänga tvätt på tvättlinorna på gårdarna och ställa ut blommor utan att något blev stulet. Att bullriga byggarbeten upphörde på kvällar och helger, och gjorde det möjligt för folk att dra efter andan en stund och få möjlighet att lyssna på fågelsång istället för hammarslag. Att butiksinnehavare gladdes åt att midsommaren kommit, och prydde centrum med björklöv och blommor till glädje för både andra och sig själva.
Småsaker jämfört med det dödliga våld som bara ökar och ökar, jag vet det. Men småsaker är också viktiga. Ett tryggt land är inte bara ett land där man slipper skjutningar dagligen och stundligen – ett tryggt land är också ett land där människor tillåts sakta ner och njuta av livet en stund, vare sig det är av en vanlig lördag eller midsommarhelgen. Att vardagens ljud ständigt ringer i våra öron, så att vi i stort sett kan dra efter andan tror jag är skadligt både för vårt individuella välbefinnande och för det kollektiva välbefinnandet som nation.