Birgitta Sparf skrev för en tid sedan en mycket bra krönika om SVT:s Agenda som, på grund av programledarnas tydliga vinkling, blivit ett satirprogram. Men på SVT kan man också hitta satir som är avsedd att vara just det. Nu finns en mycket underhållande kortfilm på SVT Play, med titeln ”Filmen känns för vit”. Men varför lägger SVT upp en satir som på alla sätt speglar hur dess egen ledning, och andra liknande organisationer, resonerar kring vithet och mångfald?
”Filmen känns för vit” är en lysande satir över en ängslighet som vi känner alltför väl vid det här laget. Några konststudenter har gjort en reklamfilm som är tänkt att spegla lärosätets värdegrund och verksamhet och skolledningen formligen älskar den. Ända tills någon kommer på att filmen inte är tillräckligt mångkulturell.
Diskussionen som följer är sanslöst rolig. Det vrids och vänds på hittepå-värdegrunden, och pannor läggs i djupa veck hos de mycket privilegierade vita kulturmän och – kvinnor som oroar sig över vithetsnormen – precis på samma sätt som det sannolikt går till på SVT:s egna redaktioner.
Vilket för mig tillbaka till frågan jag ställde tidigare: Varför lägger SVT upp en så här pass vass satir? Svaret är enkelt: De gör det för att de kan använda den som alibi. ”Kom inte och säga att vi är partiska, vi som har ett så brett utbud!”.
Satir som de styr själva kan användas i statistik, eller för att få grepp om den allmänna opinionen, till gagn för dem själva och de politiska partier i vars ledband de går.
Så har det faktiskt varit i Sverige mycket länge. Hasse å Tage, som av många anses vara Sveriges främsta samhällssatiriker genom tiderna, gick alltid hand i hand med det socialdemokratiska etablissemanget och deras satir hjälpte till att förankra socialdemokratin i folkhemsbygget. Någon fri kultur var det aldrig frågan om – allt de gjorde var toppstyrt enligt de styrandes, Socialdemokraternas, önskemål.
Precis som SVT använder sig av satir för att kunna hävda sitt politiska oberoende gör de ibland även kritiska granskningar av politiker som representerar deras egna föredragna partier. Så skedde exempelvis hösten 2021, när Anders Holmberg ställde dåvarande justitieministern Morgan Johansson mot väggen.
Holmberg var riktigt vass mot Johansson, vilket orsakade hängivet jubel. Men alltsammans var naturligtvis bara ett spel för gallerierna. Under flera år dessförinnan hade SVT medverkat till att skydda Johansson från rättmätig kritik – inte förrän det blev omöjligt för dem att ignorera problemet Morgan tog de tag i saken. Genom att göra det har de sedan kunnat fortsätta basunera ut sin rödgröna folkuppfostran med Anders Holmbergs Morgan-granskning som alibi.
Birgitta Sparf skrev ett mycket bra inlägg här på Det Goda Samhället om det hela, bland annat detta:
Holmberg har ofta hyllats som den bäste inom SVT, en riktig skjutjärnsjournalist. Jag har aldrig hållit med om det men har kunnat hålla med om att han är den minst dålige. Vilket inte är samma sak som att han är toppen, med tanke på jämförelsematerialet inom SVT. Igår gjorde Holmberg för första gången, vad jag vet, sitt jobb fullt ut. Han ställde bra frågor och gav sig inte förrän han fick svar.
Jag är naturligtvis glad över att SVT vid detta sällsynta tillfälle uppfyller kriterierna för sitt skattefinansierade allmänna uppdrag. Men blir samtidigt väldigt beklämd. Så svältfödda på en riktig och tuff utfrågning av en politiker är vi alltså att när det äntligen sker, som genom ett mirakel, så blir alla närmast extatiska av lycka.
Hon har naturligtvis alldeles rätt. Det faktum att Holmberg hyllades så extatiskt är ingenting annat än ett mycket talande exempel på hur uselt public service, i detta fall SVT, sköter sitt uppdrag.
Hur bra ”Filmen känns för vit” än är, fastnar skrattet därför lätt i halsen. Då kan det vara på sin plats att kolla in Freudian Slips Productions lysande ”Våren på SVT” istället. Och när du ändå är inne på deras Youtube-kanal – missa inte klassikern ”Myndighetsspelet”. Det är satir – på riktigt.
Bild: Skärmdump, SVT Play
