Den här arbetsveckan slutade, i alla fall för min del, med långhelg. Det är mycket trevligt, tycker jag, och särskilt mycket uppskattar jag en riktigt trivsam långfrukost, gärna med lite soft musik till. Gärna jazz – och gärna också jazz på svenska. Sverige kan ståta med en rad framstående och internationellt erkända jazzmusiker, som Lars Gullin, Sten Åke Hasselgård och Arne Domnérus. Men för de flesta av oss är nog uttrycket ”jazz på svenska” synonymt med Jan Johansson och framför allt hans fantastiska platta med samma namn.
Jag växte upp med Jan Johansson, och med hans Jazz på svenska. Som jag älskar den med sina varsamma jazzversioner av några av våra vackraste och mest älskade folkvisor. När jag lyssnar på den och sluter ögonen hör jag granskogarnas sus och känner doften av hägg och syren och kaffekalas i bersån.
Mina föräldrar älskade den också, särskilt pappa. Därför valde vi att spela ett par spår från den på hans begravning, bland annat Polska från Medelpad. Det blir inte mycket vackrare än så – inte mer svenskt heller. Och min pappa, han älskade sitt Sverige. Naturen, dofterna, vyerna, kulturen. För honom var kulturarvet lika självklart som luften han andades och vattnet han drack.
Det är det för mig också. Och det borde det egentligen vara för alla, för varför ska just det svenska kulturarvet och den svenska kulturen ständigt ifrågasättas och problematiseras? Det finns egentligen bara två skäl. Det ena är, som jag ofta hävdar, att ett kultur- och historielöst folk är lättare att styra in på den väg som (för tillfället) lockar politikerna mest. Det andra är att de styrande i Sverige vill framställa sig som så upphöjda och så märkvärdiga att de inte längre behöver någon kultur. Istället skriver de år 0 varje år och pratar en massa rappakalja om att det är nu – NU – som Sverige byggs.
Nåja. De är stolpskott, helt enkelt, och vad kan man förvänta sig av sådana förutom stolpe ut, liksom. Synd att de sitter som kolosser på sina höga positioner, men ingenting varar för evigt. Och kulturarvet finns ju här, runt om kring oss. I Jan Johanssons Jazz på svenska, till exempel.
Jan Johansson föddes i Söderhamn den 16 september 1931 som son till distriktschefen Valter August Johansson och lärarinnan Ingeborg Persson. Han växte upp i ett musikaliskt hem i Söderala och började spela piano som elvaåring. Efter studentexamen i Söderhamn gjorde han lumpen på S1 i Stockholm och året därpå flyttade han till Göteborg för att börja studera elektroteknik på Chalmers tekniska högskola. Men i mitten av 1950-talet avbröt han studierna för att ägna sig åt musiken på heltid.
Mellan 1956 och 1959 spelade han i Gunnar Johnsons kvintett och i juni 1959 reste han till Köpenhamn, där han i ett drygt halvår spelade på jazzklubben Montmartre tillsammans med Stan Getz, Oscar Petiford och andra amerikanska musiker. Under våren 1960 blev han den förste europeiske medlemmen att medverka i turnékonceptet Jazz at the Philharmonic.
Jan Johansson turnerade flitigt både i Sverige, Norden och andra delar av Europa och gjorde många inspelningar. Jazz på svenska, som gavs ut 1964, är en av hans mest älskade och uppskattade skivor och en av de mest sålda svenska jazzskivorna genom tiderna. 2013 rankades den av Sonic Magazine som det tredje bästa svenska albumet någonsin.
Det finns många anledningar till att just Jazz på svenska blivit så oerhört älskad. De musikaliska arrangemangen, Johanssons speciella spelstil med de uppbrutna ackorden, Georg Riedels harmoniska kontrabas. Men den främsta anledningen, tror jag, är att Jan Johansson i de mollstämda klangerna lyckats fånga allt det som vi upplever som svenskt och får oss att känna igen vårt arv. Granskogen, insjön, fjällvärlden, kustremsorna. Frodiga åkrar och steniga. Fattigdom och svält, men också glädje och framtidstro. Det strävsamma livet som var våra föräldrars och deras, och som byggde Sverige.
Den 9 november 1968 skulle Jan Johansson resa till en spelning i Jönköping. På E4:an, vid Tureberg i Sollentuna, kolliderade han med en flygbuss och avled omedelbart. Han blev bara 37 år gammal.
