Det är ingen överdrift att säga att jag varit less på Clark Olofsson, och mytbildningen kring hans person, i över fyra decennier. Jag växte upp i ett samhälle där 68-vänstern satt avtryck på hela samhällsklimatet och där Clark Olofsson var mediernas omslagspojke nummer ett. När Netflix annonserade att de skulle göra en serie om honom kände jag därför ingen större lust att se den, eftersom jag trodde han skulle hyllas och idoliseras på det sätt som skett i årtionden. Men jag kunde inte ha haft mer fel. Den nya Netflix-serien Clark gör inte bara upp med Clark Olofsson som person utan även med det samhälle som romantiserade hans gärningar och som skapade den skeva syn på kriminella som vi fortfarande dras med.
Jonas Åkerlund, som regisserat serien, har redan tidigare visat att han har ett alldeles eget förhållningssätt till samhällsfenomen av den här typen. 2018 gjorde han den utmärkta Lords of Chaos, om det norska black metalbandet Mayhem, vars medlemmar låg bakom kyrkbränningarna i Norge på 1990-talet. Den är rakt på sak, osentimental och full av svart humor, men väjer inte för allvaret och ondskan i de skeenden som sattes i rullning runt Mayhem.
På samma sätt närmar han sig Clark Olofsson, både personen och myten kring honom. Här möter vi en man som är så långtifrån mediernas romantiserade bild av Olofsson som tänkas kan – en kriminell smågangster som är hög på sig själv och fullkomligt saknar moral. Skoningslöst utnyttjar han alla ultranaiva godhetsapostlar som svärmar för honom – och de är många, både bland män och kvinnor.
Framför allt är det kvinnorna som spär på Clarks narcissistiska ego och hjälper till att bygga en martyrgloria kring hans huvud. Likt flugor kring en sockerbit svassar de runt den spännande och sexige brottslingen, i tron att de genom att visa kärlek och förståelse ska kunna få den notoriskt kriminelle att plötsligt bli hederlig. I deras värld sitter Clark i fängelse för att systemet är orättfärdigt, inte för att han har rånat banker och skadat människor.
När de porträtteras i serien blir deras galenskap så mycket mer tydlig och för mig, som tröttnade på vurmen för Clark redan när jag var barn, är det en ren njutning att se hur dessa stolliga kvinnors mentala misär avslöjas. Det är klart att det är tillskruvat, men med tanke på hur det skrevs om Clark när det begav sig tror jag inte att de här kvinnoporträtten är så långt från sanningen. Jag tror att det var ungefär så här det gick till när Clark blev riksidol och jag tror att det är precis likadant idag – tänk bara på Sveriges Radios Sanna Drysén och hennes intervju med islamisten Raad Al-Duhan för ett par år sen.
Clark är alltså en skarp och träffande satir över det svenska samhällets utveckling efter att 68-flummarna invaderade den politiska scenen och tillskansade sig tolkningsföreträde i praktiskt taget alla frågor. Men den är också en mycket underhållande och rolig serie som, enligt förtexterna, bygger på både ”lögner och sanningar” och som bjuder på en rad fantastiska skådespelarprestationer.
Bill Skarsgård briljerar i titelrollen. Med osviklig träffsäkerhet lyckas han spegla både de sidor som Clark själv vill visa upp och de som han helst vill dölja. Vilhelm Blomgren, känd från skräckfilmen Midsommar, gör en lysande Tommy Lindström och Hanna Björn är mycket övertygande som Clarks närmast sjukligt naiva flickvän Maria. Men även i birollerna har man hittat exakt rätt. Ingenting har lämnats åt slumpen och därför är också Clark en av de bästa miniserier som du kan hitta just nu. Missa den inte!
