Så kom våren, i alla fall till huvudstaden, och livet känns plötsligt lite lättare att leva. Jag vet inte om det beror på åldern, men för varje år får jag svårare och svårare för de mörka vinterkvällarna. Aldrig känner jag mig så lätt om hjärtat som när kvällarna blir längre och ljusare och luften andas vår.
Den här våren skulle ha blivit bättre än de senaste två. Restriktionerna borta, inte längre någon samhällsfarlig smitta, möjlighet att leva lite öppnare, träffa vänner, gå på bio och restaurang. Jag tillhör dem som tagit covid på stort allvar, framför allt för att jag har en besvärlig astma, och därför hållit mig mer eller mindre isolerad från det mesta. När jag åkte tunnelbana igen för första gången på länge tyckte jag rentav att det var roligt. Men så blev det plötsligt krig i Europa och med ens är det kris igen.
Det finns många sätt att se på kriget i Ukraina. Jag försöker hålla mig uppdaterad så gott det går, men det är inte helt lätt eftersom större delen av nyhetsrapporteringen ser ungefär likadan ut. Numera tycks det inte bara vara Putin som är skurken i dramat utan hela det ryska folket. Det tycker i alla fall moderaten Mikael Odenberg, som vill utvisa alla ryska medborgare från Sverige. Det låter lite väl hatiskt, kan jag tycka.
En annan sak som förvånar mig lite är att det plötsligt blev så helylle att vara nationalist och patriot. Missförstå mig inte, jag är helt och hållet för en sund nationalism så jag har inga problem med ukrainarnas kärlek till sitt land. Men varför är svenska medier så måna om ukrainarnas särart och identitet? Jag läser numera den ena artikeln efter den andra där svenska journalister och kulturarbetare lyfter vikten av att ukrainarnas kultur bevaras och jag förstår inte riktigt denna helomvändning. Svenska journalister brukar ju annars slå ner som hökar på allt som andas nationalism. Men plötsligt är det fint att vara nationalist. Plötsligt förändrades allt, därför att Ukrainas sak är vår.
Okej. Det kanske är så. Ukrainas sak kanske är vår. Landet ligger nära nog för att även vi ska påverkas av det som sker. Och jag ser inget fel i att människor månar, värnar, vill hjälpa – tvärtom. Alla folk har rätt till sin kultur och sin identitet. Det är de dubbla måttstockarna jag har svårt att förstå mig på.
Svensk nationalism är det fulaste av det fula, om du frågar slumpmässigt utvald kulturpersonlighet eller journalist. Inte ens när våra gator skakats av terrordåd, riktade mot folket och dess kultur, får man prata om vikten av att bevara den svenska kulturen. Då pratar man istället om hur viktigt det är att inte göra skillnad på ”vi och dom” utan bevara ett öppet samhälle.
Hur skulle svenska medier rapportera om Ryssland, eller något annat land, skulle invadera oss? Vad skulle vi då få för budskap? Det kan man fundera på. Risken är överhängande att vi skulle uppmanas att välkomna den främmande makten, få den att känna sig välkommen, inte ställa till problem. Vi har ju ändå ingen svensk kultur, liksom. Ingen identitet värd namnet.
Eller så har invasionen av Ukraina fått Sverige att vakna. Om det händer i Ukraina kan det också hända här. Och om den ukrainska identiteten och kulturen är värd att bevara så är också vår identitet och kultur värd att bevara.
