Skådespelare, sångare, författare – Rasmus Dahlstedt har många talanger. 2018 gjorde han succé med pjäsen Visselblåsaren, skriven av Jens Ganman, där han spelade Julian Assange och 2021 spelade han mot Paula Ternström i Prästens sensuella bikt. Han känns också igen från den satiriska serien Söders hjältar, där han gestaltar pk-hjälten Pelle Karlsson, som skäller ut försäljare för att minneskort benämns SD-kort, ängsligt häller över billig matolja i rustika flaskor med ekofeeling och som anser att alla invandrare som inte röstar rött är Onkel Tom. Han har också bidragit med många debattinlägg här på Det Goda Samhället. Nu har han kommit ut med diktsamlingen Dagsvärst.
Titeln anspelar förstås på dagsverser, rimmade verser som kommenterar aktuella händelser på ett satiriskt, humoristiskt sätt och som förr var vanliga på dagstidningarnas underhållningssidor. Numera är de mer eller mindre bortglömda – kanske för att de flesta tidningsmakare inte har koll på riktigt vass samhällssatir – men Rasmus Dahlstedt återupplivar genren på ett enastående sätt. Med knivskarp ironi fångar han upp aktuella händelser i politiken och samhället på ett sätt som skoningslöst visar kejsarens nakenhet.
Varje vers förklaras med ett par korta rader om den händelse som ligger bakom reflektionen; tumultet kring utställningssalen Vita havet, Försvarsmaktens Pride-annons, Greta Thunbergs vaccinreklam, regeringskris och Per Bolunds fixering vid blåbruna färgnyanser. Rasmus Dahlstedt lämnar ingenting åt slumpen.
Det är skarpt, roligt och träffsäkert, men också giftigt och svart – det är helt enkelt satir när den är som bäst. Rasmus Dahlstedt behöver inte ta till några nödrim eller flamsa till det, han behärskar genren in i minsta detalj och skapar verser som träffar som en knytnäve i solar plexus. Som när han tar sig an hösttablån i SVT, till exempel, och inleder med följande rader:
”Vem tar hand om hösten
på Sveriges Television?
Vem ska visa brösten?
Vågar någon ta sig ton?
Programchefen flinar visst,
Nationalskalden ska rökas ut.
Hon avslöjar Taube som sexist
nån gång före årets slut.”
Eller när han kommenterar terrordådet i Vetlanda:
”Är detta mitt älskade Vetlanda, far?
En bärsärk i centrum som svingar sin sabel.”
”Min son, han har lidit förtret, Kandahar
gör människan mindre ämabel.”
Jag skrattar högt åt den svarta humorn men skrattet fastnar också ofta i halsen, så som det gör – och faktiskt bör göra – när man möter verklig satir utan ängsliga politiskt korrekta tillrättalägganden. Och Rasmus Dahlstedt är allt annat än ängslig, det har han länge visat. Han är rättfram, modig och kontroversiell på ett sätt som är ovanligt idag.
När jag läser Dagsvärst inser jag hur mycket jag har saknat satir och samhällskritik som verkligen går på djupet. Den här boken fyller ett tomrum som ekat mörkt i decennier och ger hopp om en bättre framtid. Bättre läsning kan du helt enkelt inte hitta just nu.
