Frågar jag Stefan Löfven, Morgan Johansson eller någon annan i det rödgröna elände som kallas regering, får jag förmodligen svaret att mitt Sverige aldrig funnits. Att det alltid har varit så här. Att Sverige inte ens är mitt utan allas. Varje år är År Noll – det är nu vi bygger Sverige, nu och hör sen!
Men verkligheten är en annan. Och jag minns.
Jag minns ett Sverige där man kunde ha ytterdörren olåst när man var hemma på dagarna. Där vi barn kunde gå in och ut hos varandra utan att behöva nycklar eller aptusbrickor. Där ett barn kunde gå till matbutiken och handla åt mamma, och där det var riskfritt att leka på gården med kompisarna till sena kvällen när det var sommarlov.
Ett Sverige där grannarna förvisso skvallrade lite sinsemellan, och kunde bli ovänner ibland, men där man höll ordning i trapphusen och på gårdarna och där ingen kom undan med att lämna skräp efter sig i tvättstugor och allmänna utrymmen.
Jag minns ett Sverige där barn gick långa vägar till skolan utan minsta risk för att något skulle hända. Sedan gick de tillbaka hem – under vintern i mörker – utan minsta risk för att något skulle hända.
Jag minns ett Sverige där en tonårsflicka kunde gå ensam hem från Folkets Park mitt i sommarnatten utan att vara rädd för att bli antastad. Där pojkar kunde gå hur långt som helst i sina nyinköpta skor – oavsett vad dessa kostat – utan att någon kom på tanken att tvinga sig till dem under vapenhot. Ett Sverige där de enda smällar som hördes var fyrverkerismällar några få gång om året och där dessa sköts upp mot himlen och inte in i folks lägenheter.
Jag minns ett Sverige där ett knivmord var så ovanligt att det skapade feta rubriker i varenda tidning och där skjutningar var något främmande, något som ibland skedde i det stora landet på andra sidan Atlanten. Där begreppet gäng var synonymt med ungdomar som samlades på stranden, eller utanför folkparken, och möjligen drack lite för många mellanöl men i övrigt betedde sig ungefär som vilka andra som helst.
Jag minns ett Sverige där en äldre dam kunde sticka ut huvudet genom fönstret och säga åt ungarna som spelade fotboll på gården att vara försiktiga så att de inte sparkade in bollen i någons fönsterruta. Men jag minns inget land där samma dam fick sitt eget fönster pangat som hämnd, eller misshandlades av barnen eller deras äldre kusiner när hon gick ut.
Jag minns ett Sverige där människor kunde koppla hunden utanför en affär när de gick in och handlade, utan risk för att någon skulle stjäla hunden för att använda till hundslagsmål med vanskötta kamphundar.
Jag minns ett Sverige där äldre människor behandlades med respekt och vördnad, och där deras arbete för att bygga upp landet värderades högt. Men jag minns inte ett land där politikerna anklagade de gamla för att vara en belastning.
Det är så mycket jag minns. Så mycket jag saknar. Och jag undrar i mitt stilla sinne: Vad hände egentligen med mitt Sverige?
Var det Stefan Löfven som hände? Morgan Johansson? Fredrik Reinfeldt? Mona Sahlin?
Ja. Förstås. Men det handlar om mer än så. Det handlar om generationer av politiker som övergått från att förvalta ett friskt och frodigt land till att försöka uppfostra medborgarna – som betalar deras löner – in i ett nytt tänk där det friska och frodiga landet bara är en myt som aldrig existerat.
Det är lätt att fråga sig hur vi kunde låta det ske. Men den viktigare frågan är vad vi ska göra för att vända Sverige på rätt köl.
BILD: En grupp ungdomar framför ingången till tunnelbanestationen i stadsdelen Husby i Stockholm, april 1979. Fotot är hämtat från Nordiska museets samlingar.
