När moderaten Anders Ågren hade ställt en interpellation om våldsbejakande islamism i Umeå ville kommunstyrelsens ordförande, S-märkte Hans Lindberg, inte ta avstånd från islamismen. Varför? För att han ”inte vill ställa grupp mot grupp”. Det skriver Nyheter i Västerbotten.
Så sent som i mars i år uppmärksammades S i Umeå nationellt, då företrädare förnekat förekomsten av hedersförtryck. De gick så långt att de, i allians med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kallade sina meningsmotståndare islamofober.
Nu vill man alltså inte heller ta ställning mot islamism, trots att rapporterna om islamismens dödliga ideologi rimligen borde ha nått även Umeås socialdemokrater. Istället tog man sig för att svartmåla Anders Ågren och anklaga honom för att ”piska upp stämningen” och skapa splittring.
Det framgår inte av rapporteringen från sammanträdet vilka övriga ideologier Hans Lindberg och hans lokala partivänner vägrar ta avstånd ifrån, och vilka andra grupper som ”inte ska ställas mot varandra”. Nazismen? Fascismen? Kommunismen? Eller är det just islamismen som är undantagen från det annars så populära avståndstagandet? Är islamism kanske en lite mer vördnadsvärd våldsbejakande extremism än annan våldsbejakande extremism?
Hans Lindberg har varit i blåsväder förr. 2018 försökte han vid flera tillfällen ta reda på SVT:s källor när personer i kommunen, i skydd av meddelarfriheten, hade avslöjat oegentligheter bland kommunalpolitikerna. Resultatet? Källorna blev oroliga och ängsliga, precis som det sannolikt var meningen att de skulle bli.
Lindbergs ageranden när det gäller den lagstadgade meddelarfriheten förklarar dock inte varför han nu vägrar ta avstånd från islamismen. Detta märkliga, och faktiskt stötande, ställningstagande kan nog istället förklaras av hans partitillhörighet. Socialdemokraterna har haft, och har fortfarande, påfallande svårt att på allvar ta avstånd från våldsbejakande islamism och hedersförtryck. Stefan Löfven har visserligen offentligt erkänt hedersförtryckets existens och manat till handling mot det, men han var inte precis först på bollen – snarare uppseendeväckande sen.
Att socialdemokraterna, som under lång tid stod för ordning och reda och trygghet, intagit och fortfarande intar den här attityden till en av vår tids mest dödliga ideologier är i sanning ett problem, inte bara för partiets trovärdighet utan för hela samhället. Det blev tydligt inte minst efter flyktingkrisen 2015, då det efter kort tid framkom att islamister fortsatte att förfölja och trakassera andra grupper på de svenska asylboendena.
Det är inte särskilt långsökt att anta att den religiösa falangen Tro & Solidaritets påverkansarbete är en av de starkast bidragande orsakerna till menlösa förhållningssättet just inför den islamistiska ideologin. Denna organisation samarbetar sedan länge just med islamister, och har under många år konsekvent använt begrepp som ”islamofobi” för att avfärda all kritik.
I Sverige 2019 borde alla riksdagspartier kunna säga att man tar avstånd från all våldsbejakande extremism – inte bara nazism och vänsterextremism utan också islamism. Det gäller inte minst Socialdemokraterna, som gärna beskriver sig själva som ett ”anständigt parti”. Att vägra ta avstånd från islamism är långt ifrån anständigt. Det är faktiskt direkt oanständigt.