Bitte Assarmo
Göran Greider säger nu sitt om terrordåden i Paris. I en artikel på SVT menar skribenten att politiker och opinionsbildare skapar nu en ”obefogad rädsla” i ljuset av den terror som dödade över 120 människor.
”Islamofobin kan växa väldigt snabbt när de här frågorna exploderar i offentligheten. Alla som höjer tonläget riskerar att förvärra problemet”, skriver Greider.
Det är svårt att inte minnas vad samme Greider skrev efter terrordåden i Toulouse 2012, då franskalgeriern Mohammed Merah mördade flera människor, inklusive två små barn.
Mohammed Merah var ”söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.”, skrev Göran Greider i en ledarkrönika som senare plockades bort av Dala-Demokraten. I Greiders värld lades ingen skuld på gärningsmannen. Och medkänslan med offren var minimal, närmast pliktskyldig.
Därför är det relevant att nu fråga sig vad Göran Greider menar med att ”höja tonläget”. Att kräva fler åtgärder mot terrorister? Att tala öppet om Daesh/IS? Att tala klarspråk om Sveriges ansvar som EU-land när det gäller förhållningssättet till mordturism? Och hur skulle Greider vilja att det hela sköttes av politiker och opinionsbildare? I smyg, bakom stängda dörrar, så att ”offentligheten” hölls ovetande om terrordåd liknande de i Paris?
Det framgår inte om Göran Greider också tycker att det höga tonläget, som var ett faktum efter terrordådet i Trollhättan, spred obefogad rädsla, eller om det också ”förvärrar problemet” att tala öppet om Anders Behring Breiviks terrordåd. Men mig veterligen skriver han sällan eller aldrig att diskussionen om det högerextrema våldet borde tonas ner, eller att rädslan för fascism och nazism är obefogad. Därför är det svårt att dra någon annan slutsats än att skribenten använder sig av fundamentalt olika måttstockar beroende på vilken ideologi som ligger bakom ett terrordåd.
I klartext innebär det att enbart är islamistiska terrordåd som inte ska diskuteras för högt i ”offentligheten”. Det är rädslan för islamistisk terror som är ”obefogad”, inte rädslan för exempelvis nazistisk terror. Det är med andra ord viktigare att undvika att sprida ”islamofobi” än att tala sanning om våldsbejakande islamism.
Göran Greider gör det med andra ord igen: han bagatelliserar det islamistiska våldet och uttrycker förakt för människors högst befogade rädsla. Det värsta terrordådet på fransk mark sedan andra världskriget är beklagligt, det nekar han naturligtvis inte till, men skuldbördan ligger än en gång på någon annan än terroristerna.
Det Göran Greider, på sitt motbjudande sätt, ger uttryck för är den svenska vänsterns väl underhållna myt om att terror utförs på grund av orättvisor och förtryck och att terrorister därmed är offer som drivits till att bli gärningsman. Inbyggd i myten finns också en naiv bild av att terror är en desperat handling, och att skulden måste sökas någon annanstans än hos de desperata, förtryckta människor som utför terrordåden.
Men terror utförs inte av förtryckta, fattiga människor som tappat hoppet. Terror utförs av resursstarka ideologer i syfte att skada, döda och skrämma. Skulden för terrorn ligger hos terroristerna. Inte hos någon annan.
Att representanter för svensk vänster fortsätter att hålla denna myt vid liv är både oförklarligt och oförsvarligt. Och så länge opinionsbildare som Göran Greider fortsätter på denna bana kommer också polariseringen att fortsätta. Vad som verkligen behövs i en tid av terror är saklighet och fakta, inte mytbildning och fantasier.
