”Som ansvarig utgivare och chef reagerar jag starkt när SVT Nyheters journalister utsätts för kränkningar på sociala medier”, skriver SVT:s Charlotta Friborg, Riksnyheterna i en skarp text, där hon klargör att smutskastning och hat mot SVT:s programledare är oacceptabelt.
Jag håller delvis med. Men bara delvis. Kränkningar, smutskastning och hat är visserligen ett vulgärt oskick men det är inte värre när det drabbar SVT-journalister än andra journalister. Om sanningen ska fram har public service och dess journalister dessutom själva del i att de får kritik. Public service är ju inte vilka medier som helst, utan medier som finansieras av skattebetalarna och som har i uppdrag att vara opartiska och oberoende.
Ändå är de allt annat än just det. Det finns otaliga exempel på hur public service missköter sitt uppdrag, men ledningen nonchalerar kritiken eller försöker framställa den som ”hat”. Och så länge de fortsätter att missköta sitt uppdrag kommer de också att få fortsatt kritik från allmänheten.
Ja, jag kallar det kritik. För kritik är vad det främst handlar om. Visst finns det extremer, så är det ju alltid, men när man tittar lite närmare på sociala medier så finner man att de flesta kommentarer om inslaget i Aktuellt trots allt innehåller saklig och relevant kritik mot Nike Nylanders intervju med Jimmie Åkesson.
Det ligger dock inte i SVT Nyheters intresse att visa den sidan av myntet – tvärtom. Det är därför Charlotta Friborg tar upp de mest extrema exemplen i sin text, istället för exempelvis sådana här, betydligt vanligare förekommande, kommentarer:
”Håller med om kritiken. Det var en verkligt dåligt genomförd intervju. Mottot var ju Halvtid och inget handlade om partiets position och tanker när halva mandatperioden har gått.”
”Riktigt lågvattenmärke denna intervju. Knappt någon realpolitik alls”
”Jag uppfattar Nike Nylander mer som en aktivist än en journalist”
Det är också därför hon helt förbiser alla de kommentarer som fördömer dödshoten:
”Dödshotad? Väl extremt. Man kan bli arg och irriterad men dödshot är ALDRIG okej”.
”Vad är det för stolpskott som dödshotar en journalist, verkligen oacceptabelt oavsett hur dåligt jobb hon än gjorde”
”Ni som hotar en journalist på det sättet, ni är ju inte kloka”
Det finns hur många sådana här kommentarer som helst. Kommentarer från människor som tycker att Nike Nylanders intervju med Jimmie Åkesson var tvärvinklad och urusel, men som givetvis aldrig skulle komma på tanken att hota henne.
Istället för att erkänna det gör Charlotte Friborg allt hon kan för att få alla kritiker av public service att framstå som galna rättshaverister.
Hat mot journalister som står utan en tung, mäktig medieplattform är dock inget som verkar bekymra vare sig Charlotte Friborg eller andra public service-anställda. Andra journalister nämns bara i förbigående, och vi vet också hur SVT agerade när den enorma smutskastningen av Joakim Lamotte tog vid efter hans framträdande i ”Sverige möts” tidigare i år. Det är public service som är viktigt och det är public service-anställda som ska slippa kränkningar i form av kritik. Punkt.
Anledningen är att public service har en särställning och har satts på piedestal av både sig själva och av sina arbetsgivare, det vill säga den högsta makten. Vilket i sig får hela begreppet ”public service” att framstå som både vilseledande och hånfullt. Public service är regimmedier och ingenting annat. Och där upphör oberoendet. Den som får sin lön av den högsta makten är allt annat än oberoende, det förstår minsta barn.
Charlotta Friborgs text är utformad som kritik mot hat mot oberoende journalistik, men i grunden och botten är den ett känsloladdat försvarstal för regimmediernas rätt att själva avgöra vad som är oberoende journalistik. Och det är två helt skilda saker.
