När flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann var vi många som började spekulera i när det skulle komma krav på att Sverige skulle öppna famnen för de drabbade. Och vi behövde inte vänta länge. Det dröjde inte länge förrän ”opartiska” SVT började propagera för ett svenskt mottagande, med den anklagande rubriken ”Sverige sträcker inte ut handen till lägerbarn”.
Den tendentiösa rubriken byttes sedan ut till den något mindre dramatiska, men lika förebrående, ”EU-länder lovar ta emot lägerbarn – Sverige inte ett av dem” men originalrubriken ligger kvar i permalänken och säger allt man behöver veta om public services påstådda opartiskhet. Det är en opartiskhet som faktiskt inte existerar annat än på papperet. I själva verket ger de partiskheten ett ansikte.
I artikeln skriver de att ”Tio EU-länder lovade under fredagen att ta emot sammanlagt runt 400 hemlösa barn från lägret. Tyskland och Frankrike säger sig vara beredda att ta emot 100-150 barn vardera” och avslutar sedan med en enda kort mening, som ska ge effekten av en konstpaus:
”Inget liknande besked har kommit från Sverige.”
Budskapet är klart och tydligt. Läsaren ska bli chockad, bedrövad och sorgsen över denna omänskliga vägran att öppna upp gränserna för barnen på Lesbos. Vad är vi för slags förfärliga egoister, vi svenskar?
Säkert som amen i kyrkan kommer nu också kravet från den mest verklighetsfrånvända vänsterkanten att de svenska skattebetalarna ska öppna sina hjärtan, plånböcker och landets gränser efter branden i flyktinglägret när ”150 forskare” skriver ett öppet brev.
Bakom brevet ligger Anja Karlsson Franck, som av Sveriges Radio beskrivs som ”docent i freds- och utvecklingsstudier på Göteborgs universitet”. Men det är inte allt hon är. Hon är också en högljudd talesperson för obegränsad invandring och har propagerat för öppna gränser i många år. Det glömmer dock Sveriges Radio, mycket påpassligt och helt i enlighet med ovan nämnda partiskhet, att nämna.
Anja Karlsson Franck har sin politiska hemvist i Vänsterpartiet och hennes värdegrund är minst sagt grumlig. 2006 medverkade hon i en temakväll om Fidel Castro på SVT, där hon och andra utvalda Castrofantaster skönmålade den kommunistiska diktaturen på Kuba så till den grad att det programmet senare fälldes av granskningsnämnden.
2010 skrev hon under det så kallade ”historieuppropet”, tillsammans med över 400 (!) andra akademiker i protest mot att Forum för levande historia hade startat en upplysningskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten och i uppropet kan man bland annat läsa:
”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas.”
Att upplysa skolelever om de brott som världens kommunistiska regimer begått mot mänskligheten är alltså en ”ideologisk regeringskampanj”. Jo jag tackar, jag. Det säger något om den akademiska världens bedrövliga tillstånd. Inte nödvändigtvis det faktum att undertecknarna är vänster, utan att de låtsas inta något slags neutral roll, som om de själva inte vore ideologiskt motiverade.
Anja Franck var i ”gott” sällskap när hon skrev under. Bland övriga undertecknare finner vi bland andra s-märkte, vänsterkristne Ulf Bjereld, Marie (Bjereld) Demker, med ett förflutet inom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vänstersinnade genusgurun Yvonne Hirdman, Aftonbladets Åsa Linderborg (som ”gick sönder” när Berlinmuren föll) och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö.
Nu ställer alltså Anja Karlsson Franck krav på att Sverige ska öppna gränsen och släppa in flyktingar från det nerbrunna lägret i Lesbos, trots att det ännu inte slagits fast om det överhuvudtaget var utomstående som brände ner lägret, eller om flyktingarna själva gjorde det – och trots att Sverige fortfarande brottas med de samhällsproblem som uppstått efter den stora flyktingvågen 2015. Det är inte ”värdigt” att Sverige inte tar ansvar, menar hon.
Med sig har hon ytterligare 149 personer, som även de beskrivs med den högst anonyma termen ”forskare”. Med tanke på vilka personer Anja Karlsson Franck har för vana att skriva under upprop med vore det högst intressant att få veta lite mer om dem, men hittills har det varit svårt att hitta någon utförlig information. Och det är kanske inte meningen heller.
Har de senaste årens flyktingmottagande gått de här människorna spårlöst förbi? Om det är något svenskarna har gjort är det ju just att ta ansvar – mer än något annat annat EU-land dessutom. Om Anja Karlsson Franck och resten av undertecknarna hade levt i den vanliga svenskens verklighet hade de vetat det. Men de lever i sin egen värld, där flyktingströmmar och migration innebär mer projektpengar och statsbidrag och större uppmärksamhet för det egna egot. Och därför skäms de inte ens när de kräver att svenska skattebetalare än en gång ska agera världens samvete för att de själva ska framstå som goda och fina.
Det är given sak att public service ska informera om det här uppropet. Men de borde också informera om att den som står bakom det inte är vilken neutral forskare som helst.
