Nyligen skrev Patrik Engellau om den nya satsningen SAO – Studiemotiverande Arbetslivsorientering – som lanserats av ett nätverk som kallar sig ”Nästa Generation Sverige”. Det är en ny variant på klassisk PRAO. Istället för ett par veckors obetald PRAO ska elever i klasser i så kallade ”utsatta” områden erbjudas två timmars betald extraarbete i veckan under ett års tid, samt gratis kollektivtrafik. Denna stolta reform ska hjälpa utvalda elever in på arbetsmarknaden.
Tonåringar som bor i områden som inte klassats som ”utsatta” göre sig dock inte besvär.
Det här är naturligtvis djupt orättvist. ”Vanliga” tonåringar, om jag får tillåta mig att kalla dem så – alltså, de som växer upp i ”vanliga” bostadsområden på samma sätt som majoriteten av medborgarna vuxit upp – har inte fler gräddfiler in på arbetsmarknaden än tonåringar i så kallade ”utsatta” områden.
I många fall tycks det faktiskt vara precis tvärtom, i alla fall om man ska döma av hur platsannonserna är utformade. Redan på 90-talet slog S-profilen Mona Sahlin fast att om valet står mellan att anställa en Bosse och en Mohammed så ska Mohammed få jobbet. Den tanken präglar samhället än idag.
Det finns mängder med exempel på hur företag och organisationer anställer utifrån etnicitet snarare än meriter. Var och varannan platsannons är belamrad med prioriteringar som ”sökande med utländsk bakgrund” eller ”sökande med utomeuropeisk bakgrund”, inte minst inom medierna.
Detta initiativ till att skapa en gräddfil in i arbetslivet just för elever från ”utsatta” områden tycks mäkta populärt inom näringslivet. Jag antar dock att det finns mer än bara ”goodwill”-fördelar för de företag som engagerar sig i denna ”fina” sak, eftersom min erfarenhet säger mig att stora näringslivsjättar sällan gör något av sitt hjärtas godhet. Säkert finns det en eller annan fond, inhemsk eller EU-baserad, att söka pengar ur så att företagen som anställer går med ekonomisk vinst.
I slutänden betyder det att det sannolikt är du och jag som, via skattsedeln, ska betala för kalaset.
Anledningen till att förslaget tas emot med så öppen famn (och till att företag och organisationer lägger upp skrytinlägg på social medier om att de ”hakar på” detta fantastiska och härliga initiativ) är myten om att alla etniskt svenska barn är privilegierade. Det har vi sett otaliga gånger genom åren, till exempel när polisen ursäktar rån mot svenska barn med att ungdomar i de ”utsatta” områdena är så diskriminerade. Men det är en oerhört kränkande förenkling av verkligheten.
Det finns förvisso ungar som föds med silversked i munnen, men de är inte representativa för majoriteten. Ytterst få etniskt svenskar i ”icke utsatta områden” glider genom livet på en räkmacka. Alla måste kämpa och Bosse från Bandhagen har inte fler näringslivskontakter än Hussein från Husby. Ändå vidmakthålls myten om att Bosse är så förbannat privilegierad.
Det beror på att myten stammar från de grupper som själva är privilegierade. Från journalistkåren, politikeradeln, näringslivstopparna.
Eftersom dessa maktmänniskor lever i en annan verklighet än majoriteten svenska familjer, inbillar de sig att alla är lika privilegierade som de själva. Att det räcker med att ha ett svenskt namn för att kunna gå direkt från skolan in i bolagsstyrelsen, partiet eller till morgontidningen.
De har förmodligen ingen aning om att det är lika tufft för familjen Pettersson i Gubbängen att försörja sig och ge sina barn det de behöver som för familjen Habib i Rinkeby. Och även om de nu skulle ha det så bryr de sig troligen föga. Att värna vanliga unga, i vanliga bostadsområden, är helt enkelt inte lika lukrativt som att rikta in sig på ”de utsatta”.
Därför vill man nu skapa ett ojämlikt system där en stor grupp unga exkluderas i inkluderingens namn. Det är skamligt.
Foto: Skärmdump Google
