Min pappa hade fjorton syskon. Av dessa mina farbröder och fastrar var tretton lättsamma, trevliga och humoristiska människor som hyste den största respekt för sina strävsamma föräldrar och som hade en vänlig inställning till medmänniskorna. Den tolfte var fackpamp.
Min farbror fackpampen var en av de äldre i syskonskaran och lämnade, som så många andra, lantbruket för industrin. Där kom han snabbt i kontakt med facket och började klättra på karriärstegen tills han hamnade på lokal pampnivå. Där och då hände något med honom. Han blev bitter.
Egentligen är det helt ologiskt att den som gör karriär på att sitta på ett fackföreningskontor istället för att jobba på industrigolvet blir bitter – det borde ju vara tvärtom. Men inte då. Han blev oerhört bitter och föraktfull mot alla som inte delade hans politiska åsikter och allra mest tvär var han mot de som arbetade som lantbrukare och bönder.
När han blev äldre och intervjuades i Aftonbladet av en då ung, storrökande blivande journaliststjärna om sin fackliga gärning blev familjen chockad. I intervjun utgöt han sig över hur svårt han haft det under sin uppväxt i den krävande lantbrukarfamiljen, hur hans far tvingat honom att arbeta hårt och att modern inte vågat protestera. Hans föräldrar förmådde inte ens sätta mat på bordet åt sina barn, stackars fackpampen fick allt som oftast gå hungrig. Så var det på landet, bland bönderna. Outhärdligt. Inte förrän han började engagera sig i facket blev hans liv uthärdligt.
Det var förvisso sant att farfar lät barnen jobba från tidig ålder. Det gjorde man på den tiden då farbror fackpampen växte upp – det gjorde man även då hans yngre syskon, bland annat min far, växte upp. Att farmor lät det ske berodde alltså inte på att hon var rädd utan på att det var naturligt även för henne. Varken farbror fackpampen eller någon av de andra i syskonskaran behövde dock jobba hälften så hårt som deras egna föräldrar fått göra.
Mat fattades aldrig på bordet i den stora, bullriga familjen. Och kanske var det just det som tog syskonen hårdast. Hur kunde han ljuga på det sättet om deras föräldrar, hur kunde han vara så respektlös?
”Jag har aldrig varit hungrig i hela mitt liv. Det är bedrövligt, att han far med osanning på det sättet”, sa en annan av mina farbröder, som var något år äldre än farbror fackpampen.
Det där skapade ett sår hos många av syskonen, och det läkte aldrig riktigt. Farbror fackpampen sågs på ett helt nytt sätt efter att den där intervjun publicerats och det pratades i åratal om hur han ljugit om sin barndom och uppväxt och brustit i kärlek och respekt till sina föräldrar.
Genom åren har jag känt ytterligare några fackpampar. En av de värsta råkade jag ut för när jag 22 år gammal flyttade till Stockholm och började städa på sjukhus. Han var 30 år äldre än jag, kletig och kladdig, och en gång kom han till och med hem till mig berusad och ringde på dörren och försökte klämma sig in.
När jag ringde till fackavdelningen dagen efter och sa att jag ville anmäla honom för trakasserier fick jag veta att de minsann skulle se till att jag blev utesluten om jag ”pratade skit” om den stora ledaren.
Han var måhända ett undantag. Det som däremot förenar de fackpampar jag mött genom åren är deras bitterhet och deras ohyggliga förakt för bönder och andra som inte är vad som kallas arbetare. Den fackliga hierarkin inom LO banar också väg för ojämlikhet mellan facken. På toppen står IF Metall som okrönta kungar – i botten Kommunal.
De som arbetar i exportindustrin ses som närande – de som arbetar med att vårda och hjälpa människor som tärande.
Sådan var min farbror fackpampens jargong. Och sådan är jargongen än idag.
Foto: LO-borgen vid Norra Bantorget, wikimedia commons
