Nyligen skrev jag om Gert Wingårdh och hans DDR-inspirerade sarkofag på Djurgården. Jag drog då parallellen mellan arkitekter som Wingårdh, som följer den postmoderna politiska inriktningen och drivs av att provocera, med journalistkåren. Båda yrkesgrupperna strävar efter att fjärma sig från det de, med största sannolikhet, ser som ”pöbeln”. Arkitekterna genom att skapa byggnader som allmänheten inte vill ha – journalisterna genom att vinkla nyheter och reportage på ett provocerande sätt.
Gunilla Grahn-Hinnfors recension av Wingårdhs memoarbok Gula fläcken i Göteborgsposten bekräftar den tesen. Grahn-Hinnfors ”fastnar direkt i” hans bok och skriver hänfört om hans gärning i yrkeslivet. Hon tycks helt begeistrad av hans privilegierade uppväxt – och än mer av att han blivit så mätt på skönhet och vackra ting att han väljer att skapa det motsatta när han själv växer ur kortbyxorna och får en plats vid ritbordet.
”Till skillnad från de flesta av sina jämnåriga drömmer inte Gert Wingårdh, född 1951, bara om vackra saker, unika smaker och lyx, han är mitt i det. Han beställer skräddarsydda kostymer på Saville Row, bor på Blakes Hotel och rör sig hemtamt både på Rivieran, i Milano och Los Angeles.” skriver Grahn-Hinnfors hänfört och tillägger dramatiskt:
”Det finns bara en sak som gnager: han ritar inte hus.”
Detta behövde dock inte gnaga särskilt länge för Gert Wingårdh har sedan länge fria händer att rita både det ena och det andra.
Grahn-Hinnfors är förtjust även i det – och framför allt i att han är ett ”rött skynke” för Arkitektupproret som hon (vilket kan läsas mellan raderna) ser ner på:
”För Gert Wingårdh är arkitektur konst. En byggnad är svaret på en fråga, en lösning på en gåta. Bokens syfte, förutom det självbiografiska, är ett försök att förklara hur en arkitekt ser och tänker, vad hen letar efter på en plats, ser i material, hur jobbet rent praktiskt går till.”
Som den kulturjournalist hon är uttrycker hon också stor beundran för sarkofagen på Djurgården, som enligt henne är ”en höjdpunkt i hans verkslista”. Inte för att så särskilt många vanliga människor kommer att läsa texten, men om någon skulle göra det är det förstås oerhört viktigt att hon visar att hon förstår storheten i den byggnad som majoriteten av medborgarna avskyr och som röstats fram till Sveriges fulaste.
Hon är också storligen imponerad av att den överprivilegierade Wingårdh, som i svåra stunder haft ”tröst” av sin ärvda förmögenhet, blivit miljöaktivist på äldre dar.
”Gert Wingårdh är unik”, slår hon fast och tillägger att ”kanske är han också slutet på en era där det fanns plats för en individs idé om hur en byggnad ska gestaltas.”
Vi som ska leva med denne individs idéer och tankar i vår närmiljö drar en suck av lättnad och hoppas att recensenten har rätt och att utrymmet för arkitekter som Wingårdh nu börjar ta slut.
Foto: Gert Wingårdh 2017, Wikimedia Commons
