När den 19-årige Julius Åkerlind steg ombord på passagerarångaren Prins Carl i Arboga
den 16 maj 1900 anade han inte att det skulle bli han sista dag i livet. Han hade nyligen
flyttat tillbaka till föräldrahemmet i Norra Finnåkers by, då hans far blivit änkling, och en dag skulle det torpet med åkrar och djur bli hans. Men med bland passagerarna fanns en man med onda avsikter.
Johan Filip Nordlund hade nyligen fyllt 25 när han blandade sig med de övriga passagerarna på Prins Carl den kvällen. Förutom att han, med sina 187 centimeter och sin kraftiga kroppsbyggnad, stack ut som något av en kraftkarl fanns det ingenting som tydde på att hans skäl att resa skilde sig från de andras. Men Nordlund hade redan innan ombordstigningen planerat för det som under decennier kom att förbli Sveriges mest uppmärksammade massmord.
Johan Filip Nordlund föddes i Övre Stubbersbo utanför Säter den 22 mars 1875. Redan som barn var han en orolig natur och som elvaåring rymde han hemifrån och drev en period runt i Dalarna tillsammans med en föräldralös skolkamrat. Från 16 års ålder dömdes han för otaliga stölder, mordbränder och andra brott och den 20 april 1900 släpptes han efter att ha avtjänat ett femårigt straff på Långholmen. Och han hade redan börjat planera för ett nytt brott.
När Nordlund fick ut de tio kronor han tjänat på arbetet i fängelset köpte han en revolver. Planen var att råna passagerarna på Prins Carl, stjäla hela skeppskassan och sätta ångaren i brand. Och medan Julius Åkerlind och de andra passagerarna såg fram emot en stillsam reda till Stockholm sonderade Nordlund terrängen. Strax före avgångstid slog han sig ner på en undanskymd plats, för att inte väcka uppmärksamhet och strax efter midnatt, när ångaren passerade Torshälla, skred han till verket.
Kapten Olof Rönngren, 45 år gammal, blev det första offret. Han var noga utvald, för vad skulle skapa större kaos bland passagerarna än att skjuta kaptenen? Men alla vaknade inte av skotten. Och Julius Åkerlind, 19-åringen som såg fram emot att ta över jordbruket hemma i Västmanland, skulle aldrig vakna mer. Han sköts av Nordlund medan han låg och sov.
Nu hade de flesta passagerarna vaknat, däribland den 34-åriga Lovisa Carlsson, sonen Oskar, 13 och styvsonen Gottfrid, 19 år. Lovisa mördades inför sina söner, med ett knivhugg så brutalt att bladet gick av. När den 68-årige kreaturshandlaren Lars-Erik Falk från Arboga försökte hjälpa Lovisa blev han Nordlinds fjärde offer. Han sköts i huvudet och avled en vecka senare på sjukhus. Offer nummer fem blev slaktaren Carl Erik Holmer, som sköts i tinningen när han försökte stoppa mördaren.
Nordlund fortsatte sedan in i rökkupén där flera av passagerarna satt och spelade kort. Han sköt vilt omkring sig och träffade flera av kortspelarna mer eller mindre allvarligt.
Att Nordlund inte lyckades fullfölja sin plan att sätta hela båten i brand, och därmed eliminera alla bevis och tysta alla överlevande, berodde på att båten Köping plötsligt närmade sig. Nordlund försökte skrämma bort det annalkande fartyget med pistolskott men lyckades inte. Istället flydde han från Prins Carl i en livbåt, med ett samlat byte på omkring 800 kronor som han stulit från den skjutne kaptenen. Efter sig lämnade han blod, död och kaos.
Han rodde mot Tidö och tog sig därifrån till Strömsholm, där han tog tåget mot Eskilstuna. Men han kom aldrig fram. Efter tips från allmänheten kunde polisen gripa honom i en väntsal på Skogstorps station, strax utanför Eskilstuna.
Nordlund – som nu fick öknamnet ”Mordlund” – visade aldrig någon ånger över morden. Istället uttryckte han besvikelse över att han inte lyckats mörda alla passagerarna på Prins Carl. Den 27 september, drygt fyra månader efter massmordet, dömdes han av domstolen i Västerås till döden för mord på fem personer och mordförsök på åtta. Han avrättades medelst halshuggning den 10 december samma år.
Foto: Johan Filip Nordlund i maj 1900, efter häktningen. (Polismuseet via wikimedia commons)
