En ”lätt och lekfull tillbyggnad” som ”anknyter till Liljevalchs folkliga anda”.
Så beskrevs Gert Wingårdhs arkitektoniska missfoster vid Liljevalchs av konsthallens chef Mårten Castenfors. Men tillbyggnaden, som mest liknar sarkofagen över reaktor 4 i Tjernobyl, har ingen folklig förankring överhuvudtaget. Den är i själva verket en ren provokation – mot Stockholms invånare, mot konstintresserade besökare och mot allt som är estetiskt tilltalande. Nu måste den dessutom renoveras för dyra pengar – bara tre år efter invigningen.
Gert Wingårdh är den där sortens arkitekt som kommer att avskys och föraktas av eftervärlden. Han är allt det som en arkitekt inte borde vara – allt det som präglat historiens stadsrivningar och förfulande stadsmiljöer – och borde beläggas med yrkesförbud.
Juryn som valde han tävlingsbidrag borde sättas i madrasserad cell. Å andra sidan var de andra tävlingsbidragen ungefär lika förfärliga. På Arkitektupprorets hemsida (där man också kan se alla de tävlande bidragen) läser jag följande:
Tävlingen om Liljevalchs nya tillbyggnad visar återigen på problemet med det svenska smakmonopolet, där endast en sorts arkitektur och stilform tillåts delta i dessa tävlingar. Att bygga nya harmoniska byggnader som passar in i sin omgivning har blivit nästan förbjudet, samtidigt som provocerande arkitektur som ”sticker ut” har i princip blivit obligatoriskt.
Det är precis så jag och de flesta jag känner upplever samtiden. Det fula ska lyftas och hyllas. Det vackra ska gömmas, ännu hellre rivas.
Det här handlar om medvetna provokationer, tro inget annat. Det är klart att både arkitekter och ansvariga beställare inser att 99 procent av alla som besöker Djurgården känner avsmak inför tillbyggnaden – och det är just det de vill. Det får dem att känna sig märkvärdiga. De ”förstår” skönheten på ett annat sätt än populasen och i skydd av sina uppburna positioner hånflinar de åt medborgarna.
Det är exakt samma mekanismer som styr journalistkåren. Ju mer de fjärmar sig från folket, desto viktigare känner de sig.
Kostnaden för Wingårdhs betongklump blev 419 miljoner kronor. Men det stannar inte där. Trots att bara tre år har gått sedan tillbyggnaden stod färdig har den redan uppvisat stora problem. I samband med invigningen 2021 upptäckte man att det läckte in vatten i utställningssalarna. Nu måste fasaden renoveras eftersom betongen spruckit på flera ställen.
Enligt Stockholms stads fastighetsdirektör Anders Kindberg är det helt normalt. Men Johan Silfwerbrand, som är professor i betongbyggnad på KTH och som har intervjuats av lokaltidningen Mitt i, säger att det i själva verket är ovanligt med sprickor i fasader.
Det är inte helt lätt att veta vem som har rätt, professor Silfwerbrand eller fastighetsdirektör Kindberg men uppenbart är att den ene talar i egen sak.
Redan innan Anders Kindberg tillträdde som fastighetsdirektör i Stockholms stad 2020 riktade stadens revisorer mot flera brister i fastighetsnämndens förvaltning av stockholmarnas skattemedel. Anmärkningarna gällde inte bara Liljevalchs utan också projekt som Medborgarhuset och Östermalmshallen, som även de har kostat skattebetalarna hundratals miljoner kronor mer än budgeterat.
I andra fall vill dock inte fastighetsnämnden slösa i onödan. När det gäller Liljeholmsbadet, till exempel har man sagt blankt nej till renovering – trots det stora stödet från medborgarna att renovera och bevara.
Eller kanske borde jag säga på grund av det stora stödet från medborgarna.
Enligt kritikerna har fastighetsnämnden uppskattat renoveringskostnaderna till långt mer än de borde behöva bli, 100 miljoner kronor. Utredningarna har fått kritik för sin bristfällighet och enligt Staffan Röberg, vd för Stockholms Reparationsvarv, hade den totala kostnaden lika gärna kunnat bli 20–30 miljoner.
Stockholms fastighetsnämnd ser alltså inga problem med att slösa hundratals miljoner av skattepengarna på byggnader som stockholmarna inte vill ha. Däremot vill de inte lägga 30 miljoner på en kulturgärning som sannolikt skulle uppskattas av en överväldigande majoritet av stadens invånare.
Själv önskar jag att sprickorna i sarkofagen vid Liljevalchs ska visa sig vara så allvarliga att eländet inte går att reparera utan måste jämnas med marken. Jag när också ett fåfängt hopp om att Gert Wingårdh pensionerar sig med omedelbar verkan så att vi slipper se hans anskrämliga betongdrömmar i vår vackra huvudstad framöver.
Mest av allt önskar jag att alla fulhetsivrare och provokatörer, som leker med skattebetalarnas pengar och förstör vår stadsmiljö, lämnar sina poster per omgående. Stadsplaneringen ska skötas av vettiga människor som främjar den arkitektoniska estetik som majoriteten av skattebetalarna vill ha.
Foto: Betongsarkofagen över reaktor 4 i Tjernobyl – eller Liljevalchs+? (Wikimedia Commons)
