
Idag är det ingen vanlig dag. Idag är det den dag då Degerfors IF åter säkrat en plats i Allsvenskan – och denna gång tog det bara en säsong för laget att samla ihop sig efter nedflyttningen i Superettan. Vad mer är; det röda-vita laget övertygade hela hösten och vann serien med god marginal.
Jag förstår att många läsare är totalt ointresserade av fotboll. Men bruksfotbollen är en stor och viktig del av det svenska kulturarvet och få svenska orter representerar detta lika väl som Degerfors.
Degerfors IF bildades av arbetare vid järnverket 1907. Med tiden blev det ett lag att räkna med, och 1938 nådde de högsta serien. Sedan dess har några av de största namnen inom svensk fotboll spelat på klassiska arenan Stora Valla. Gunnar Nordahl, Bertil Nordahl, Ralf Edström, Andreas Andersson, Olle Åhlund, Lasse Heineman, Olof Mellberg, Milenko Vuksevic är några av dem och listan kan göras längre, mycket längre. Det var också här Sven-Göran ”Svennis” Eriksson startade sin lysande tränarkarriär en gång.
Degerfors hade sin storhetstid under en tid då fotboll fortfarande handlade mer om spelglädje, passion och kunnande än om pengar. En tid när ett klubblag från en mindre ort kunde ta sig högt upp i serierna genom genom vilja och hjärta, och genom att fostra nästa generations spelare i laganda och teknik.
Men klubben var också beroende av bruket – järnverket – och när jobben sinade och utflyttningen satte fart på 1960- och 70- talen så blev också spelarbasen mindre. Degerfors halkade ur högsta serien och pendlade mellan vad som då var andra och tredje divisionen.
Det var vid den tiden mitt hjärta började klappa rödvitt och jag upptäckte det fantastiska och vackra i fotbollen. Pappa, som fortfarande hyste samma kärlek till sitt lag trots nedflyttning och spel i lägre divisioner, tog med mig till Stora Valla och där stod vi och ömsom jublade, ömsom förtvivlade.
Hoppet om Allsvenskan fanns förstås där, men det var inte så många som trodde på det då. De små bruksorternas lag hade inte längre någon plats på toppen, där storlagen regerade. Visst producerade Degerfors fortfarande fantastiska spelare, men de köptes snabbt upp av lag som kunde erbjuda mer pengar.
1992 lyckades de ändå, mot alla odds, ta sig tillbaka till Allsvenskan för första gången sedan 1966. Då tog pappa, som blivit morfar, med sig barnbarnet till Stora Valla så ofta han kunde, även långt efter att Degerfors på nytt åkte ur högsta serien 1997, och den lille stockholmarens hjärta klappade i samma färger som morfars.
Den 5 december 2020 skrev Degerfors historia igen. Under det år då coronarestriktionerna hindrade publiken från att komma till matcherna, och då klubben under perioder gick på knäna, lyckades man få till en supersäsong med ett av de bästa lag klubben haft på många år. I sina bästa stunder spelade laget en fotboll så vacker att tårarna trängde fram, med ett passningsspel värdigt ett europeiskt topplag, en trio forwards som alla hamnade på 10-i-topp i skytteligan och en målvakt som i varje match gjorde sitt jobb med bravur.
Det lilla brukslaget visade än en gång att man fortfarande kan komma långt med hjärta och vilja, trots att pengar pratar högst och trots att en viruspandemi lamslagit stora delar av samhället. För det är just det. Det finns hjärta i Degerfors IF. I klubben, såväl som hos supportrarna.
Tre säsonger blev det i högsta serien men förra året var Degerfors tillbaka i Superettan igen. Jag var nog inte den enda som tänkte att det nog skulle dröja länge innan de tog sig upp i Allsvenskan igen (skulle de ens hinna göra det under min livstid?). Men i somras började hoppet tändas och igår avgjorde de och vann serien i en odramatisk och, ska erkännas, medioker match borta mot Landskrona.
Mitt rödvita fotbollshjärta gör glädjeskutt medan jag försöker vänja mig vid tanken på att åter, efter bara en säsong, gå på allsvensk fotboll. Forza bruket!
Foto: Degerfors IF anno 1943. I bakre raden, nummer tre från vänster, syns Gunnar Nordahl och längst till vänster i främre raden syns Olle Åhlund. I mitten av främre raden den legendariske målvakten Magnus ”Skjorta” Bergström. (public domain, via wikimedia commons)