Att förundersökningen mot Richard Jomshof (SD) gällande hets mot folkgrupp har lagts ner är en seger för yttrandefriheten och demokratin. Men för Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach kom det överraskande eftersom ”det inte var någon tvekan i sak om vad han hade gjort”.
Eftersom det inte fanns någon tvekan om att han delat en satirbild om islam alltså. Som om det per automatik vore olagligt.
Furtenbach visar här med all önskvärd tydlighet att han tillhör den grupp som vill begränsa yttrandefriheten, i alla fall när det gäller satir och kritik mot islam. Satir och kritik mot andra religioner, till exempel kristendomen, anses dock inte som något problem. I decennier har kristna utövare fått stå ut med hån, hat och satir och de allra flesta har lärt sig acceptera att yttrandefriheten ibland kan göra dem lite ledsna i ögat. När såg du kristna grupper i Sverige ge sig ut och vandalisera egendom och skada poliser senast?
Det är alltså skillnad på satir och satir, om svenska journalister får säga sin mening.
Furtenbach säger också att det inom SD funnits beredskap för att Jomshof skulle kunna komma att åtalas, som om det skulle vara lite skumt och konstigt. Konstigare vore det väl om ett politiskt parti inte hade beredskap för alla möjliga eventualiteter?
Aftonbladets My Rohwedder menar att Jomshof ”tänjer på gränserna” för yttrandefriheten, som om det redan vore lagfäst att yttrandefriheten är villkorad. Det är den inte, i alla fall inte ännu, men Rohwedder tycks längta efter att så ska ske. Hon skriver, uppenbart förhoppningsfullt, att beskedet inte innebär ”att regeringspartierna tillika SD:s samarbetspartners kan andas ut. För det är varken första eller sista gången Sverigedemokraternas inställning till islam kommer leda till kontroverser”.
Som journalist borde Rohwedder veta att det inte finns någon lag som säger att man måste ha en positiv inställning till islam, vare sig man är politiker eller privatperson. Dessutom skulle en begränsad yttrandefrihet förr eller senare kunna hindra även henne från att säga sin mening och uttrycka sin inställning till saker och ting.
Det begriper hon inte. Likt så många andra journalister idag styrs hon av känslor och skriver indignerat att Richard Jomshof nosar ”på anständighetens gränser”. Men var finns den lagparagraf som kräver att människor ska vara anständiga?
De mäktiga mediehusens skribenter hävdar konsekvent att islam inte är en mer krigshetsande och terroranstruken religion än andra. Samtidigt böjer de ödmjukt ryggen för dess utövares krav på särbehandling. De är med andra ord livrädda för islam.
Det vore hederligt om de kunde erkänna det istället för att låtsas att de värnar demokratin.
Foto: Faksimil Sveriges Radio
