Vi har hört det förut och vi kommer att få höra det igen. Denna gång är det Aftonbladetskribenten Jonna Sima som levererar tycka-synd-om-drapan:
”Gängkriminella är i grunden inga hjärtlösa vilddjur. Många av dem har sannolikt dragits in i skiten för att de inte har sett någon annan utväg. Löser vi inte det kommer nyheterna om dödsskjutningar bara att fortsätta.”
Som Jens Ganman uttryckte det på X: ”Egentligen är det synd om de kriminella, avsnitt 5 497”.
Det är en riktigt tårdrypande liten sak Jonna Sima knåpat ihop denna gång, när hon skriver om hur svårt och tufft livet är för gängkriminella. Exemplet för dagen är Sebastian Stakset, tidigare kriminella rappare och numera omhuldad nyfrälst och, om man får tro Jonna Sima, en riktigt utsatt stackare som aldrig fått en schysst chans i livet. Det har uppenbarligen inte funnits någon ände på hans lidande här i livet. Det var ju därför han blev kriminell.
Att detta förhållningssätt innebär att hon fråntar honom all förmåga till självständiga val, och med sina formuleringar likställer honom med ett litet barn, tycks hon inte ha den blekaste aning om.
Att både Sebastian Stakset och alla andra gängkriminella har haft samma förutsättningar som den överväldigande majoriteten unga som inte blir kriminella nuddar hon givetvis inte vid. Glöm att alla barn som bor i Sverige får gå i skola, äter skattefinansierad skollunch och har samma grundläggande möjligheter att utbilda sig, det passar inte in i Jonna Simas narrativ.
Sebastian Stakset tycks verkligen vara Jonna Simas nye idol. Texten är rena kärleksförklaringen. Hon älskar uppenbarligen hans gamla band Kartellen också, ett band som hon kallar ”svensk ‘gansterraps’ [Sic!] Rolling Stones”. Och hon verkar uppriktigt sorgsen över att denna enastående musikform inte längre får samma massmediala uppmärksamhet som den fick innan allmänheten fick nog och slutade acceptera mediernas glorifiering av de kriminella.
Man får förstås inte vara alltför hård i sitt omdöme om Jonna Sima. För en överprivilegierad person, som får skriva på en av landets största ledarsidor trots minimal bildning, har det kriminella säkert sin charm. Det brukar ju vara så när det hela kan betraktas på tryggt avstånd, från våningen i innerstan. Jag minns mycket väl hur min hiphopmarinerade (och givetvis islamistvurmande) granne strålade av lycka när hon lyckats byta till sig en lägenhet på Sööööder så att hon slapp leva mitt i mångkulturen.
Jonna Sima skriver bara för sin egen klubb av likasinnade. Verklighetens folk vet bättre än att tycka synd om människor som ingen medkänsla förtjänar.
Verklighetens folk, som ser det offentliga rummet krympa allt mer för att vissa tar sig friheten att leva ett liv som kriminell, ser sanningen: att gängkriminella är just så hjärtlösa vilddjur som den privilegierade Aftonbladetjournalisten försöker få folk att tro att de inte är.
Verklighetens folk väljer också ett annat fokus för sin medkänsla och empati – det fokus som till största delen tycks främmande för de stora mediehusens amoraliska journalister: Offren.
Jonna Sima borde försöka sig på att skriva lika inkännande om offrens utsatthet någon gång, det kunde vara en bra erfarenhet för henne. Fast då blir det förstås inga ryggdunkar och handhjärtan från de andra medlemmarna i klubben för inbördes beundran. Och det är ju ändå den bekräftelsen som är viktigast.
Foto: Faksimil X
