I morse, när jag satt i köket och drack morgonkaffe, hörde jag det omisskännliga ljudet av att någon piskade mattor. Jag såg ut genom fönstret och mycket riktigt, en granne hade hängt upp en stor matta på piskställningen och bearbetade den grundligt. Och jag blev löjligt glad inombords.
Sedan kom reaktionen. Varför blev jag så glad att av att någon piskade mattor? Det är ändå en högst vardaglig sysselsättning, som inte borde göra vare sig till eller från för mitt välbefinnande. Men så insåg jag varför jag reagerade med sådan omotiverad glädje: Ljudet av mattpiskandet påminde mig om det Sverige jag växte upp i, och om min egen föräldrageneration.
Numera verkar det som om de flesta dammsuger sina mattor istället för att piska dem – och det gäller inte minst mig själv. Den där piskställningen står sorgligt oanvänd på gården under de flesta av årets dagar, i motsats till hur det var när jag växte upp. Då användes den flitigt, minsann – ibland var det flera som kom ut med mattor samtidigt och det hände inte sällan att damerna (för det var mest damer som ägnade sig åt mattpiskandet, i alla fall i mitt kvarter) förvandlade mattpiskställningen till en livlig och gladlynt ljugarbänk medan de väntade på sin tur.
Mangling av lakan, handdukar och linne är också en sådan där företeelse som tillhörde vardagen förr men som nu sällan görs. Fast jag fortsätter envist att använda den gamla stenmangeln i min tvättstuga, så länge den nu får finnas kvar. Visst, vi har en elmangel också, men den kan ju inte mäta sig med den gamla stenmangeln.
När jag var barn var det ett av mina nöjen att följa med mamma och pappa ner i källaren och mangla efter avslutad tvätt. Jag tyckte det var så gräsligt spännande, allt från att dra lakan till att rulla dem på trärullarna och sen se (och höra!) den där enorma maskinen dra igång sitt arbete. Och vad går egentligen upp mot att lägga sig i en säng med rena, nymanglade lakan? Inte mycket!
Det finns mycket annat jag saknar från min barndom och uppväxt och så är det nog för de flesta, oavsett vilket land man bor i eller kommer ifrån. Skillnaden mellan svenskar och andra folk är att när vi svenskar pratar öppet om det vi saknar och längtar tillbaka till mobiliserar PK-eliten direkt och öser hån, förakt och hat över oss. Vår längtan och tillhörighet är inte värd någonting här i vårt eget land.
Eftersom jag struntar fullkomligt i den där självutnämnda eliten fortsätter jag dock att prata öppet om sånt jag saknar och längtar tillbaka till – även så obetydliga saker som ljudet av en taktfast mattpiska. Och det uppmanar jag alla att göra.
Foto: Mattpiskställningen som står oanvänd 364 dagar av 365 men plötsligt kan ett mirakel inträffa… (skribentens bild)
