Idag är det min pappas födelsedag. Han föddes 1926 och växte upp i ett Sverige som ännu inte hunnit bli ett folkhem, i en lantbrukarfamilj med mor och far och 14 syskon. Från tidig ålder lärde han sig arbeta hårt och ta ansvar och det fortsatte han med genom hela livet.
Min pappa var ingen stor man. Men han var en bra karl. En ansvarsfull, anständig och god vit man.
Det finns gott om ansvarsfulla, anständiga och goda vita män, i Sverige såväl som i andra länder, men det pratas det sällan om. Den vite mannen är lovligt villebråd för alla som vill skaffa sig billiga pluspoäng i olika sammanhang. Feminister, kommunister, rasifierade journalister, islamister – det är bara att välja. I valet mellan en god vit man och en fanatisk islamist så väljer svenska feminister islamisten nio gånger av tio. Det är obegripligt.
Mina föräldrar levde sida vid sida, jämlika på olika villkor. Mamma handlade och lagade mat, skötte tvättstugan och var hemma med barnen om dagarna. Pappa jobbade i krutbruket, betalade räkningarna och städade. Och det trivdes de båda alldeles ypperligt med.
Bara en sån sak får dagens feminister att skrika högt av hysteriskt raseri. De ser kvinnor som min mamma som förtryckta och diskriminerade och män som min pappa som förtryckare. Men sanningen är att min mamma var förnöjd och lycklig och tyckte om att vara vad som kallas hemmafru. När sambeskattningen togs bort och hon var tvungen att börja jobba även utanför hemmet försvann en del av hennes förnöjsamhet.
Om det kan man tycka vad man vill. Jag är rätt säker på att det fanns en massa kvinnor som, i motsats till mamma, fann stor glädje i att börja förvärvsarbeta. Men ingenting säger att de var mer jämlika för den sakens skull.
Pappa tyckte om enkla nöjen i livet. Han var en hejare på korsord, älskade klassisk musik och folkmusik och läste allt från deckare till filosofi. För att hålla sig i fysisk form cyklade han till jobbet varje dag och för nöjes skull löptränade han. Och han älskade fotboll – både att spela själv och att följa sitt älskade Degerfors IF.
Degerfors IF började han följa 1938, det år då de gick upp i dåvarande division 1. Men det var långtifrån säkert att han skulle kunna gå på match för 1938 var det få elvaåringar som hade egna pengar. Om man dessutom hade en far som var sträng och som ansåg att fotboll och annan sport tog fokus från det viktiga arbetet på gården och som höll hårt i slantarna… Ja, det är lätt att förstå att pappa våndades en hel del innan han till sist lyckades samla mod för att be sin far om pengar till entrébiljetten.
Vid den tiden var min farfar redan märkt av hårt arbete. Precis som andra i sin generation hade han börjat arbeta redan vid 12 års ålder, efter avslutad folkskola, och han hade aldrig slagit av på takten. Pappa var nummer 13 i syskonskaran och farfar hade startat familj sent – han hade redan fyllt 35 när han gifte sig och närmade sig nu 66.
När pappa till sist samlat mod nog för att fråga bad farfar honom att följa med in på kontoret, där han hade sin smålandsbörs i en byrålåda.
– Här sa du få pajk, sa farfar på sin breda västgötska, klappade pappa på huvudet och tog fram en krona.
Pappa höll på att svimma av lycka, berättade han. Han som hade våndats så länge innan han ens hade vågat fråga – och nu fick han så mycket pengar att det inte bara räckte till entrébiljetten utan dessutom till en varmkorv i pausen. Han kunde inte minnas att han någonsin varit lyckligare, sa han.
Några veckor senare dog farfar av en hjärtinfarkt. Efteråt kom det fram att han haft känning åt hjärtat en längre tid och kanske var det därför han inte genast avfärdade sin lille son när denne bad om en slant för att kunna cykla den dryga milen till Degerfors och gå på fotboll. Det var vad pappa trodde. Och han höll sin far, och minnet av den där dagen, levande i sitt hjärta i resten av sitt liv.
Även jag håller pappa levande i mitt hjärta. Trots att det nu är 17 år sedan han gick bort känns det som om det bara var igår vi spelade kort, gick på fotboll tillsammans, drack en kopp kaffe eller bara pratade om allt och ingenting. Och jag saknar honom varje dag. Min pappa – en bra karl som aldrig gjorde något väsen av sig men som alltid gjorde det rätta. Som jobbade hårt, tog ansvar för sin familj och alltid var rättvis.
Sådana män förtjänar att äras – inte hatas.
Foto: Skribentens pappa under en jobbresa i Indien 1970
